5 mars 2012

Bonusbok: The Palm-Wine Drinkard, Amos Tutuola (Nigeria)





"We met about 400 dead babies on that road who were singing the song of mourning and marching to Deads' Town at about two o'clock in the mid-night and marching towards the town like soldiers, but these dead babies did not branch into the bush as the adult-deads were doing if they met us, all of them held sticks in their hands."




Om författaren

Amos Tutuola föddes i den nigerianska staden Abeokuta 1920. Hans föräldrar, som var fattiga bönder av Yorubafolket (Nigerias största etniska grupp), skickade honom vid sju års ålder för att bli tjänare åt en av familjens vänner. Tutuola gavs där möjlighet till skolgång, vilken dock fick ett abrupt slut när hans far dog och han istället utbildade sig till smed.

Hans första bok - The Palm-Wine Drinkard - skrevs redan 1946, men publicerades inte förrän 1952. Boken, som till stor del är baserad på muntliga Yorubaberättelser, är en av de första västafrikanska böcker som uppmärksammades även i Europa och USA. I hemlandet fick den dock till största del ett svalt mottagande och Tutuola kritiserades både för sina språkfel, sitt lånande från muntliga berättelser och för porträtterandet av afrikaner som vidskepliga.


Om boken

The Palm-Wine Drinkard (På svenska Palmvinsdrinkaren) är en berättelse med anstrykning av folksaga. Huvudpersonen är en latmask som inte duger något bättre till än att dricka palmvin med sina vänner hela dagarna. Hans far ger honom därför en palmodling och en duktig palmvinstappare. Lyckan blir dock kort eftersom palmvinstapparen snart faller ned från ett träd och dör. Jagberättaren försöker efter händelsen förgäves hitta en lika duktig tappare, men blir missnöjd med alla kandidater och finner till slut ingen annan råd än att bege sig på en vandring till de dödas stad.

Under vandringens gång möter han den ena bisarra varelsen efter den andra: döda småbarn, män som lånat ihop sina kroppsdelar och inte minst personifikationer av Sång, Trummande och Dans. Episoderna varierar mellan det komiska och det groteska och berättarrösten är suggestiv och engagerande.


Reflektioner

The Palm-Wine Drinkard är min andra bok för Nigeria och den jag valt att läsa för att fira att jag tagit mig förbi tioländersstrecket.

Det första jag reagerade på i boken var språket. Tutuolas engelska är knagglig och upprepande, men den talspråksnära grammatiken gör samtidigt att boken får en mycket distinkt berättarröst. Inledningsvis var jag osäker på om engelskan avsiktligt var menad att härma talspråk eller om den var en konsekvens av författarens avbrutna skolgång - och ju mer jag försökte komma till klarhet desto mer förvirrad blev jag. Nästan alla artiklar jag hittade om boken diskuterade språket, men de företedde alla olika uppfattningar.

Slutligen hittade jag en mer ingående artikel - Twenty-five Years of Amos Tutuola - skriven 1978 av Eustace Palmer (nuvarande professor i engelska vid University of Sierra Leone). Palmer beskriver hur The Palm-Wine Drinkard i Väst togs emot som ett förnyande av engelskan, medan den i hemlandet snarare ansågs ha ett språk representativt för den obildade arbetarklassen. Enligt Palmer har Tutuola, till skillnad från författare som Chinua Achebe, inte avsiktligt omformat engelskan för att passa berättelsen. Palmer anser vidare att Tutuola snarare bör ses som en skicklig återberättare av folksagor än som en regelrätt författare.

Av de böcker jag läst tidigare ligger The Palm-Wine Drinkard närmast Véronique Tadjos Drottning Pokou. Båda böckerna består av ett omstöpande av muntliga berättelser, men författarnas förhållningssätt till myterna skiljer sig åt - något som knappast förvånar med tanke på att de skrevs med mer än sextio års mellanrum. Tutuolas återberättar sitt folks muntliga traditioner som en spännande historia medan Tadjo dekonstruerar myten för att säga något om sin samtid.

För mig påminde den smått groteska övernaturliga värld som målas upp i boken också mycket om den typ av folksagotraditioner som ligger till grund för Hayao Miyazakis Spirited Away. Huvudpersonen förvandlar sig än till luft, än till eld och än till en örn; i bushen traskar ett jättelikt monster omkring och samlar människor i sin gigantiska väska; de döda är bosatta sig i en avlägsen by där alla måste gå baklänges. Jag kan inte heller låta bli att spekulera i Kristens resa som en möjlig influens - Tutuola kom från en kristen familj och platser som De Dödas Stad och De Hopplösas Stad erinrar onekligen om Bunyans bok.

För mig var The Palm-Wine Drinkard mest intressant på grund av mötet mellan de muntliga traditionerna och det skrivna ordet. Det är en fascinerande bok, men troligtvis inte någon jag kommer att återvända till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar