25 februari 2013

Bonusbok: Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky (Tyskland)






"Paradiset är en ö. Helvetet också."







Om författaren

Författaren och formgivaren Judith Schalansky (f. 1980) växte upp i isolationens DDR-Tyskland. Hon fascinerades tidigt av berättelser om avlägsna platser och kallar sig själv för ett "Atlasbarn", eftersom hon i brist på verkliga utlandsresor fick färdas i fantasin med hjälp av kartböcker.

Efter att under flera år ha varit verksam som grafiker och föreläsare, gav Schalansky 2008 ut sin första skönlitterära bok: Blau steht dir nicht. Atlas över avlägsna öar, som utkom året därpå, utsågs till 2009 års vackraste bok av Stiftung Buchkunst. Hennes tredje bok - Giraffens hals - utkommer på svenska under 2013 (info från boken).


Om boken

Atlas över avlägsna öar har undertiteln: Femtio öar som jag aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka. Läsaren kan med andra ord redan innan öppnandet av boken att gissa sig till att det inte rör sig om en vanlig kartbok. Snarare är det en drömsk skildring av öar utifrån ett brottstycke av deras historia. Här berättas det om naturkatastrofer och myterier, mikrodiktaturer och utopier.

Några av öarnas namn är bekanta: Sankta Helena, där Napoleon tillbringade sina sista dagar; Iwo Jima, Påskön, Julön, Bountymyteristernas Pitcairn. Andra befinner sig i historieböckernas marginaler - karga platser befolkade enbart av sälar, fåglar, och en och annan valjägare. För några av sina upptäckare representerar de fängelser, för andra frihet. De har alla sina historier att berätta.


Reflektioner

"Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen [...]", skriver Schalansky i bokens förord. En åsikt som hon bland annat grundar på att platsnamn ofta säger mer om den förmente "upptäckaren" och politiska intressen än om platsen ifråga. Den ryska staden Volgograd bar t.ex. i nära 400 år namnet Tsaritsyn, innan den döptes om till Stalingrad, och därefter (1961) fick sitt nuvarande namn. I Australien döptes ett stort antal platser med tyska namn om till följd av första världskriget, och återfick inte sina ursprungsnamn förrän 1935. Namndisbyten om Periska Viken contra Arabiska Viken inte heller att förglömma.

Kartornas världsbilder är med andra ord både subjektiva och föränderliga. 1963 sköt en ny ö - Surtsey - plötsligt upp över havsytan, 2012 togs ön Sandy Island bort från såväl Google Maps som National Geographics kartor efter att ett forskningsteam bevisat att den inte existerade.  

Atlas över avlägsna öar är inte en bok som ska sträckläsas, utan snarare en som ska njutas en liten bit i taget. De minutiösa kartorna och de korta berättelserna som åtföljer dem är både vackra och ger ett sug efter mer. Allt är dock inte drömmar och äventyr. Många av skildringarna bär vittnen om kolonialismens och exploateringens fasor: stränder röda av ruttnande valkött, fördrivna urbefolkningar, ekosystem som aldrig kommer att återhämta sig.

Schalanskys bok är inte riktigt skönlitteratur, men inte heller enbart en faktaskildring. Snarare erbjuder den ett perspektiv, bland många andra, på verkligheten. Det är en bok jag inte skulle tveka att sätta i händerna på en gäst eller vän - oavsett ålder eller bakgrund. Den väcker upptäckarglädje och nyfikenhet hos läsaren, och är dessutom riktigt, riktigt snygg.


Lite boktips för den som redan läst Atlas över avlägsna öar:


Klassiska böcker som utspelar sig på öar

Gullivers resor, Jonathan Swift
Robinson Crusoe, Daniel Defoe
Skattkammarön, Robert Louis Stevenson
Den hemlighetsfulla ön, Jules Verne
Flugornas herre, William Golding


Faktaböcker

Atlantic: A Vast Ocean of a Million Stories, Simon Winchester
Flertalet av Bengt Danielssons och Thor Heyerdahls böcker (med förbehållet av att de är av sin tid)


Andra skönlitterära skildringar

Annie-John, Jamaica Kincaid
Tales of the Tikongs, Epeli Hau'ofa
En skörd av tårar, Edwidge Danticat
By Reef and Palm and Other Stories, Louis Becke

De dömdas ö, Stig Dagerman (finns som e-bok på Litteraturbanken)
Myteriet på Bounty, John Boyne (alt. den gamla Nordhoff/Hall boken om samma händelse)
Gårdagens ö, Umberto Eco
Björnön, Alistair McLean

19 februari 2013

Bok 43: A history of the world in 10½ chapters, Julian Barnes (Storbritannien)




 

"We lie here in our hospital bed of the present (what nice clean sheets we get nowadays) with a bubble of daily news drip-fed into our arm. [...] And while we fret and writhe in bandaged uncertainty - are we a voluntary patient - we fabulate. We make up a story to cover the facts we don't know or can't accept; we keep a few true facts and spin a new story round them. Our panic and our pain are only eased by soothing fabulation; we call it history."




Om författaren

Julian Barnes (f. 1964) studerade moderna språk i London och Oxford, och var bland annat verksam som recensent innan han 1980 slog in på författarbanan med romanen Metroland. Sedan dess har han skrivit ett stort antal romaner (och åtskilliga deckare under pseudonymen Dan Kavanagh) samt nominerats till Booker Priset tre gånger. Debutromanen Metroland filmatiserades 1997.


Om boken

A History of the world in 10½ chapters (1989) är en av Barnes mest omdiskuterade och uppmärksammade romaner. Handlingen, som är uppdelad i korta episoder, tar sin utgångspunkt i syndafloden. Därefter rör den sig framåt genom världshistorien - via flotten Medusa och Förintelsen till filminspelningar och månfärder.

Trots det ambitiösa upplägget är Barnes stil både lättläst och humoristisk, fiktiv och faktaspäckad. Med trämaskarna som ständiga följeslagare rör sig människorna genom historien, från dårskap till dårskap, från storhet till storhet.


Reflektioner

Valet av boken för Storbritannien var ett förvånansvärt lätt. A history of the world... hade stått och samlat damm i min bokhylla sedan flera år tillbaka när jag fick den rekommenderad av mina medvolontärer på e-boksarkivet Projekt Gutenberg. Superlativ staplades på superlativ och byggde upp förväntningar bortom rim och reson. Det var med andra ord knappast överraskande att boken till att börja med gjorde mig lätt besviken, men detta första intryck varade lyckligtvis inte länge.

Romanen börjar med en tragikomisk skildring av Noaks ark. Gubben Noak själv visar sig snart vara en sadistisk suput som  inte drar sig för att frossa på den ena utrotningshotade arten efter den andra (lite som en forntida föregångare till Charles Darwins Gourmet klubb). Djuren själva gör sitt bästa för att slippa bli uppmärksammade och uppätna.
 
Därefter följer vitt skilda noveller och essäer: ett gisslandrama, en rättegång mot trämaskar, skeppsbrott, vansinne, sökandet efter arken. Gemensamt för flertalet av huvudpersonerna i (de i många fall verklighetsbaserade) berättelsernas är deras alienation från omvärlden - vare sig det beror på psykisk ohälsa, isolation eller separation från familj och hemland. De söker efter ett fotfäste på tillvarons gungfly,  men det slutar ofta med att marken ger vika under deras fötter. Samtidigt är meningsskapandet nödvändigt, för vad är egentligen alternativet?:
"And so it is with love. We must believe in it, or we are lost. We may not obtain it, or we may obtain it and find it renders us unhappy; we must still believe in it. If we don't, then we merely surrender to the history of the world and someone else's truth."
Styrkan i A history of the world in 10½ chapters ligger i novellernas variation och Barnes förmåga att väva samman teman och händelse till en helhet. Det är den typ av bok som belönar läsaren med nya insikter vid varje omläsning, och dess lättillgänglighet gör den till ett idealt val för bokklubbsläsning.

Julian Barnes hemsida är fullmatad med allt från ljud- och videoklipp till recensioner, författarinformation och länkar till korta berättelser. Den är väl värd ett besök.

Presskonferens med Julian Barnes i samband med att han belönades med Booker Priset:
(Video tillgänglig via The Telegraphs Yotubekanal)