"Dolly City - en bottenlös stad, utan förflutet, utan infrastruktur. Den galnaste staden i världen. Alla människor i Dolly City flyr för det mesta. Eftersom de flyr, finns den som jagar dem, och eftersom det finns någon som jagar dem, åker de fast och avrättas och kastas i floden."
Om författaren
Orly Castel-Bloom (f. 1960) växte upp i en egyptisk-judisk immigrantfamilj i Tel Aviv. Efter att ha studerat film vid bland annat Tel Avivs universitet, gav hon sig 1987 in på författarbanan med en novellsamling. Dolly City, som är hennes andra roman, utkom 1997 och ansågs så betydande att den inkluderades i UNESCO Collection of transformative works - ett UNESCO-baserat översättningsprojekt för världslitteratur. Castel-Bloom har också vunnit ett stort antal priser för sina böcker.
Om boken
När Doktor Dolly, läkare med tvivelaktig examen från Katmandu, bestämmer sig för att adoptera ett spädbarn som hon hittat i en soppåse så är det upptakten till en surrealistisk berättelse om moderskap, pillermissbruk och ond bråd död. Besatt av att ha kontroll över sonens hälsa börjar hon regelbundet skära upp honom i sitt hemmalaboratorium och studera hans innanmäte. Sliten mellan avsky och kärlek till barnet gör hon sitt bästa för att överbeskydda det - mot alla utom sig själv.
Reflektioner
Dolly City är en av de mest absurda böcker jag någonsin tagit mig för att läsa - en grotesk urban mardrömsskildring av moderskap och hälsobesatthet. Doktor Dolly, genom vars ögon vi upplever storstaden Dolly City, är hårdhudad och oberäknelig. Sedan återvändandet från läkarutbildningen i Kathmandu har hon mest ägnat sin tid åt att överdosera på psykofarmaka, ge sig själv elchocksterapi och experimentera på de djur och människor som kommit i hennes väg.
Efter att hon hittat ett nyfött barn i en platspåse och bestämt sig för att adoptera honom, skruvas vanvettet och vidrigheterna upp ännu en nivå. I ena stunden oroar hon sig för hans hälsa, i nästa hoppas hon att han ska dö och sluta besvära henne. Disträ råkar hon räkna fel på hans njurar och beger sig till ett tyskt barnhem för att transplantera en ny åt honom. Hon börjar se metastaser överallt, på bilar och skyltar och i människor.
Litterärt sett är Dolly City samma andas barn som 2008 års tyska sensation Våtmarker: ett virrvarr av vämjeligheter, men samtidigt ett fascinerande psykologiskt porträtt av en människa i konflikt med sin omvärld. Castel-Bloom sticker hål på den klassiska moderskapsmyten och sätter förstoringsglaset på Dollys extrema, sjukliga kontrollbehov. Medan barnet växer upp och börjar frigöra sig blir Dolly alltmer sinnesrubbad. Hon åker in och ut ur mentalsjukhus medan livet springer ifrån henne.
I slutändan blir tolkningen av Dolly City trots allt upp till läsaren: är det först och främst en skildring av en psykiskt sjuk kvinna, en överbeskyddande mor - eller en politisk allegori där barnet rentav representerar själva Israel? Scenen där Dolly skär in Israels karta på sonens rygg är långt ifrån Subtil. Hur som helst är Dolly City väl värd en läsning för den som känner sig mätt på de socialrealistiska romaner som vanligtvis översätts från Israel och är sugen på något annorlunda.
På Tel Aviv Art and Design Spaces kan man se ett arkitekturprojekt baserat på Dolly City
