29 juni 2013

Bok 47: Dolly City, Orly Castel-Bloom (Israel)




"Dolly City - en bottenlös stad, utan förflutet, utan infrastruktur. Den galnaste staden i världen. Alla människor i Dolly City flyr för det mesta. Eftersom de flyr, finns den som jagar dem, och eftersom det finns någon som jagar dem, åker de fast och avrättas och kastas i floden."



Om författaren

Orly Castel-Bloom (f. 1960) växte upp i en egyptisk-judisk immigrantfamilj i Tel Aviv. Efter att ha studerat film vid bland annat Tel Avivs universitet, gav hon sig 1987 in på författarbanan med en novellsamling. Dolly City, som är hennes andra roman, utkom 1997 och ansågs så betydande att den inkluderades i UNESCO Collection of transformative works - ett UNESCO-baserat översättningsprojekt för världslitteratur. Castel-Bloom har också vunnit ett stort antal priser för sina böcker.


Om boken

När Doktor Dolly, läkare med tvivelaktig examen från Katmandu, bestämmer sig för att adoptera ett spädbarn som hon hittat i en soppåse så är det upptakten till en surrealistisk berättelse om moderskap, pillermissbruk och ond bråd död. Besatt av att ha kontroll över sonens hälsa börjar hon regelbundet skära upp honom i sitt hemmalaboratorium och studera hans innanmäte. Sliten mellan avsky och kärlek till barnet gör hon sitt bästa för att överbeskydda det - mot alla utom sig själv.


Reflektioner

Dolly City är en av de mest absurda böcker jag någonsin tagit mig för att läsa - en grotesk urban mardrömsskildring av moderskap och hälsobesatthet. Doktor Dolly, genom vars ögon vi upplever storstaden Dolly City, är hårdhudad och oberäknelig. Sedan återvändandet från läkarutbildningen i Kathmandu har hon mest ägnat sin tid åt att överdosera på psykofarmaka, ge sig själv elchocksterapi och experimentera på de djur och människor som kommit i hennes väg.

Efter att hon hittat ett nyfött barn i en platspåse och bestämt sig för att adoptera honom, skruvas vanvettet och vidrigheterna upp ännu en nivå. I ena stunden oroar hon sig för hans hälsa, i nästa hoppas hon att han ska dö och sluta besvära henne. Disträ råkar hon räkna fel på hans njurar och beger sig till ett tyskt barnhem för att transplantera en ny åt honom. Hon börjar se metastaser överallt, på bilar och skyltar och i människor. 

Litterärt sett är Dolly City samma andas barn som 2008 års tyska sensation Våtmarker: ett virrvarr av vämjeligheter, men samtidigt ett fascinerande psykologiskt porträtt av en människa i konflikt med sin omvärld. Castel-Bloom sticker hål på den klassiska moderskapsmyten och sätter förstoringsglaset på Dollys extrema, sjukliga kontrollbehov. Medan barnet växer upp och börjar frigöra sig blir Dolly alltmer sinnesrubbad. Hon åker in och ut ur mentalsjukhus medan livet springer ifrån henne. 

I slutändan blir tolkningen av Dolly City trots allt upp till läsaren: är det först och främst en skildring av en psykiskt sjuk kvinna, en överbeskyddande mor - eller en politisk allegori där barnet rentav representerar själva Israel? Scenen där Dolly skär in Israels karta på sonens rygg är långt ifrån Subtil. Hur som helst är Dolly City väl värd en läsning för den som känner sig mätt på de socialrealistiska romaner som vanligtvis översätts från Israel och är sugen på något annorlunda.

På Tel Aviv Art and Design Spaces kan man se ett arkitekturprojekt baserat på Dolly City  

1 juni 2013

Bonusbok: Goulds bok om fiskar, Richard Flanagan (Australien)




"Människans liv är inte en fortskridande process såsom det traditionellt framställs i historiska målningar, inte heller serier av fakta som blir begripliga om man radar upp dem efter varandra. Det är snarare en serie förvandlingar, somliga snabba och omtumlande, andra så långsamma att de är omärkliga (...)"





Om författaren

Richard Flanagan (f. 1961) växte upp i norra Tasmanien och lämnade tidigt skolan för att arbeta. Några år senare återupptog han studierna och påbörjade snart även en karriär som författare av historieböcker. Hans första skönlitterära bok, Death of a River Guide, utkom 1994 och belönades bland annat med National Fiction Award. Den därpå följande romanen, The Sound of One Hand Clapping (1998) fick också ett mycket bra mottagande samt omvandlades till en Guldbjörnnominerad film i regi av författaren själv.   

Goulds bok om fiskar (2001) belönades med Commonwealth Writers Prize 2002. Flanagan är även en mycket aktiv samhällsdebattör i hemlandet.


Om boken

1826 döms William Buelow Gould till sju års straffarbete i Van Diemens land (nuvarande Tasmanien). Efter upprepade brott där skickas han till Sarah Island - en av Australiens mest ökända straffkolonier. På grund av sin konstnärliga begåvning sätts han att måla fiskar åt den lokale läkaren. Han inleder ett förhållande med kommendantens svarta älskarinna och försöker hålla sig flytande i den hårda miljön, samtidigt som han för dagbok över sin absurda omgivning.


Reflektioner

Tasmaniens koloniala historia inleddes 1642, då nederländaren Abel Tasman anlände till ön och gav den namnet Van Diemens land efter upptäcktsresans finansiär Anthoonij van Diemen. 1801 ockuperades ön av Storbritannien som gjorde om den till fångkoloni. Majoriteten av urbefolkningen förföljdes och massakrerades eller dog när de kom i kontakt med västerländska sjukdomar. Sitt moderna namn fick Tasmanien 1853. 1901 blev det en del av det australiska samväldet.

Det var omslagsillustrationerna som lockade mig till att plocka upp Goulds bok om fiskar, och baksidestextens löfte om en historisk skildring av Tasmanien som fick mig att börja läsa den. Att kalla den för en historisk roman är dock en smula missvisande. Snarare rör det sig om ett psykologiskt porträtt av en berättare lika opålitlig som Peter Careys Illywhacker.

Flanagans fiktionaliserade Gould är visserligen baserad på en historisk person, men fakta och fantasi flyter samman på bokens sidor och gör det omöjligt att skilja på verklighet och skröna. Straffkolonin blir i berättelsen till ett imperium i mikroformat - ett sammelsurium av utvecklingssträvan, storhetsvansinne och rashierarki. Gould själv är en man i ständig förvandling - från småskurk till konstförfalskare; från straffånge till konstnär. Inte ens namnet är egentligen hans eget.

Romanen är märkbart experimentell i stilen - i synnerhet mot slutet - något som är både till fördel och nackdel. Till fördel eftersom det bidrar till den febriga atmosfären; till nackdel eftersom det är hart när omöjligt att avgöra vad som egentligen händer. Efter att ha läst klart sista sidan kände jag mig ärligt talat mest av allt förvirrad. Goulds bok om fiskar är en bok som får det att vända sig i en på ena sidan och lockar en till leende på nästa. Det är en bok som omkullkastar läsarens förväntningar och går sin egen väg. På gott och ont.


För den som vill läsa mer: