"Människans liv är inte en fortskridande process såsom det traditionellt framställs i historiska målningar, inte heller serier av fakta som blir begripliga om man radar upp dem efter varandra. Det är snarare en serie förvandlingar, somliga snabba och omtumlande, andra så långsamma att de är omärkliga (...)"
Om författaren
Richard Flanagan (f. 1961) växte upp i norra Tasmanien och lämnade tidigt skolan för att arbeta. Några år senare återupptog han studierna och påbörjade snart även en karriär som författare av historieböcker. Hans första skönlitterära bok, Death of a River Guide, utkom 1994 och belönades bland annat med National Fiction Award. Den därpå följande romanen, The Sound of One Hand Clapping (1998) fick också ett mycket bra mottagande samt omvandlades till en Guldbjörnnominerad film i regi av författaren själv.
Goulds bok om fiskar (2001) belönades med Commonwealth Writers Prize 2002. Flanagan är även en mycket aktiv samhällsdebattör i hemlandet.
Om boken
1826 döms William Buelow Gould till sju års straffarbete i Van Diemens land (nuvarande Tasmanien). Efter upprepade brott där skickas han till Sarah Island - en av Australiens mest ökända straffkolonier. På grund av sin konstnärliga begåvning sätts han att måla fiskar åt den lokale läkaren. Han inleder ett förhållande med kommendantens svarta älskarinna och försöker hålla sig flytande i den hårda miljön, samtidigt som han för dagbok över sin absurda omgivning.
Reflektioner
Tasmaniens koloniala historia inleddes 1642, då nederländaren Abel Tasman anlände till ön och gav den namnet Van Diemens land efter upptäcktsresans finansiär Anthoonij van Diemen. 1801 ockuperades ön av Storbritannien som gjorde om den till fångkoloni. Majoriteten av urbefolkningen förföljdes och massakrerades eller dog när de kom i kontakt med västerländska sjukdomar. Sitt moderna namn fick Tasmanien 1853. 1901 blev det en del av det australiska samväldet.
Det var omslagsillustrationerna som lockade mig till att plocka upp Goulds bok om fiskar, och baksidestextens löfte om en historisk skildring av Tasmanien som fick mig att börja läsa den. Att kalla den för en historisk roman är dock en smula missvisande. Snarare rör det sig om ett psykologiskt porträtt av en berättare lika opålitlig som Peter Careys Illywhacker.
Flanagans fiktionaliserade Gould är visserligen baserad på en historisk person, men fakta och fantasi flyter samman på bokens sidor och gör det omöjligt att skilja på verklighet och skröna. Straffkolonin blir i berättelsen till ett imperium i mikroformat - ett sammelsurium av utvecklingssträvan, storhetsvansinne och rashierarki. Gould själv är en man i ständig förvandling - från småskurk till konstförfalskare; från straffånge till konstnär. Inte ens namnet är egentligen hans eget.
Romanen är märkbart experimentell i stilen - i synnerhet mot slutet - något som är både till fördel och nackdel. Till fördel eftersom det bidrar till den febriga atmosfären; till nackdel eftersom det är hart när omöjligt att avgöra vad som egentligen händer. Efter att ha läst klart sista sidan kände jag mig ärligt talat mest av allt förvirrad. Goulds bok om fiskar är en bok som får det att vända sig i en på ena sidan och lockar en till leende på nästa. Det är en bok som omkullkastar läsarens förväntningar och går sin egen väg. På gott och ont.
För den som vill läsa mer:
- En biografi över den verklige William Buelow Gould går att läsa här
- Companion to Tasman History är en bra resurs för de som vill veta mer om Tasmanien
- Bläddra i Goulds fisksketchbok online
- Eller varför inte läsa en lång, intressant intervju med författaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar