18 oktober 2012

Bok 36: The Angel Maker, Stefan Brijs (Belgien)






"You have certainly beaten God at His own game.
Rex Cremer had meant it as a joke. The divine comparison was supposed to be a way of snagging Dr Hoppe's attention. He'd assumed that his colleague would understand he was being ironic. Not for a minute did he think that he might take it any other way."





Om författaren

Stefan Brijs (1969) föddes i Flandern och studerade till lärare innan han påbörjade sin författarkarriär. Hans första roman - De verwording - kom ut 1997 och följdes året därpå av en novellsamling. The Angel Maker, som utkom 2005, har vunnit en rad priser och blivit översatt till ett flertal språk - däribland ryska och hebreiska. Brijs själv skriver på nederländska (info hämtad från boken).


Om boken


Nyfikenheten och skvallret blir stort när den mystiske Doktor Victor Hoppe återvänder till uppväxtbyn Wolfheim. Med sig har han sina små trillingsöner - alla rödhåriga, alla harmynta, och alla oerhört intelligenta. De hålls isolerade i läkarens hem och interagerar sällan med de övriga byborna - enligt ryktet på grund av en dödlig sjukdom. Sanningen är dock mer fasansfull än någon kunnat föreställa sig...


Reflektioner

Vad kan vara bättre i regnrusket och höstmörkret än att slå sig ned vid köksbordet med en kopp te och en riktigt kuslig bok? Efter att ha konstaterat att Belgiens enda nobelpristagare i litteratur - Maurice Maeterlinck - inte skrivit någon skönlitteratur kunde jag med gott samvete hänge mig åt att läsa suggestiv, gotisk skräck i ett par timmar.

The Angel Maker har av flera olika recensenter jämförts med Mary Shelleys Frankenstein, och det inte utan orsak. Liksom sin litteräre föregångare är Doktor Hoppe besatt av tanken på att lösa livets gåta - en målsättning som han angriper med en blandning av religiös fantatism och vetenskaplig genialitet. Precis som i Frankenstein är själva berättelsemiljön alienerande och hotfull, och när den då och då gör sig påmind är det ofta i samband med att olyckor och tragedier drabbar byborna. Till och med själva namnet på byn där händelserna utspelar sig, Wolfheim, är nog för att sända kalla Draculakårar utefter läsarens ryggrad...

Trots detta tilldrar sig handlingen inte, som man kanske förleds att tro av ovanstående beskrivning, särskilt långt tillbaka i tiden. Året då Doktor Hoppe och barnen anländer till byn är 1984, och de färdas inte med häst och vagn utan i en taxi. Handlingen följer inledningsvis den mystiska familjen, sedd genom en nyanställd barnsköterskas ögon, för att senare röra sig bakåt i tiden och avslöja mer och mer av doktorns personliga historia. Romanen blir på så sätt inte enbart en skrämmande berättelse, utan också en komplicerad och svårförglömlig karaktärsstudie.

Brijs huvudperson förkroppsligar inte bara den tunnelseende, fanatiske vetenskapsmannen, utan även det alienerade, naiva monstret. Harmynt sedan födseln, och socialt avvikande på grund av odiagnostiserad Aspergers, framlever Hoppe sina första levnadsår på ett religiöst sanatorium - en upplevelse som kommer att prägla honom för livet. Upplevelsen av sjuka och döende gör honom besatt av tanken på att skapa liv - något som kommer att få fruktansvärda konsekvenser för hans omgivning...

Styrkan i The Angel Maker ligger enligt mig i atmosfären och personteckningarna, medan handlingen hade vunnit på att slimmas en aning. Särskilt mot slutet kände jag att intresset och läsnöjet började svalna en aning. Har boken lärt mig något nytt om Belgien? Ja faktiskt. Brijs har placerat Wolfheim inärheten av Vaalserberg - en fascinerande plats som jag inte visste något om, där Belgiens, Tysklands och Nederländernas gränser möts. Trots romanens avskräckande handling har den lyckats göra mig riktigt sugen på en resa dit i framtiden.

För de som vill ha mer info om flamländsk litteratur rekommenderas ett besök på Flemish Literature Fonds innehållsrika hemsida.

13 oktober 2012

Bok 35: Budapest, Chico Buarque (Brasilien)






"När det öppnades en lucka mellan molnen tyckte jag vi flög över Budapest, som delades av en flod. Donau, tänkte jag, det var Donau, men den var inte blå utan gul, hela staden var gul, taken, asfalten, parkerna, lustigt det här, en gul stad, jag trodde Budapest var grått, men Budapest var gult."




Om författaren

Musikern, poeten och författaren Francisco Buarque de Hollanda - mer känd som Chico Buarque -  föddes i Rio de Janeiro 1944. Han studerade först arkitektur i Sao Paulo, men bestämde sig snart för att istället satsa på musiken. Under militärdiktaturens styre (1964-1985) skrev Buarque ett antal allegoriska sånger om tillståndet i landet - något som medförde att stora delar av hans musikproduktion stoppades av myndigheterna. (Info från bokens insida).

 I Sverige är Buarque nog mest känd som författaren till Quem te viu, quem te ve - sången som i svensk översättning blivit känd som Deirdres Samba. Budapest är Buarques tredje roman.


Om boken

När det flygplan som den brasilianske spökskrivaren José Costa färdas med tvingas nödlanda i Budapest  väcks en djup fascination hos honom för det ungerska språket. Efter att ha återvänt till hemlandet bestämmer han sig snart för att göra ett nytt besök i Ungern, där han möter den vackra Kriska som erbjuder sig att bli hans språklärare...


Reflektioner

Brasiliansk litteratur är idag ganska flitigt översatt till svenska - i synnerhet om man jämför med hur översättningsutbudet ser ut vad gäller många av de övriga latinamerikanska länderna. De två mest välkända författarna idag är förmodligen Paulo Coelho och Clarice Lispector, som båda har ett stort antal romaner översatta till svenska och engelska.

Anledningen till att valet föll på Budapest (2003), snarare än någon av de förut nämnda författarnas verk, var dels att romanen fått oerhört mycket postitiv kritik och dels att jag tyckte ämnet lät intressant. "En brasiliansk spökskrivares kärleksaffär med det ungerska språket" - språknörden i mig kunde inte undgå att gå igång på den sammanfattningen.

Språket, i dess många olika aspekter, är huvudtemat i Buarques roman. Spökskrivaren och jagberättaren José Costa är framgångsrik inom sitt yrke, men grämer sig samtidigt över att han aldrig kan få erkännanden för de texter han producerar. Hans mer drivne affärskompanjon gör inte saken enklare genom att börja anställa unga skribenter som han tränar i att härma Costas sätt att skriva. Det är inte bara fascination inför ett nytt språk, utan också känslan av att ha blivit överflödig på hemmaplan, som driver huvudpersonen att ge sig av mot Ungern.

Väl i Ungern följer handlingen Costas lika komiska som beundransvärda strävan att tillägna sig det nya språket. Buarque rör sig fritt i tid och rum när han beskriver Costas upplevelser och ihågkomster. När romanen avslutas lämnas läsaren med en känsla av att ha tagit sig igenom en labyrint av händelser och berättelseskikt. Man känner ett behov av att läsa boken igen - och det mer än en gång - för att få fler pusselbitar på plats.

Den del av Budapest som intresserade mig mest var Costas ansträngningar för att lära sig ungerska. Han går från att ha varit en framgångsrik skribent till en situation där han måste bygga upp hela sin grammatik och sitt ordförråd på nytt. Hans tidigare språkförmåga blir meningslös eftersom han nu saknar ett forum att nyttja den i. Ändå är Costa lyckligt lottad jämfört med många andra som befinner sig i en liknande situation - han har trots allt en någorlunda ekonomi att falla tillbaka på, en bostad och inte minst den ungersktalande Kriska som han kan vända sig till om byråkratin skulle bli honom övermäktig... 

"Det borde vara förbjudet att håna den som vågar sig på att använda ett främmande språk", lyder inledningsfrasen i Budapest. Jag kan inte annat än att hålla med.

Chico Buarque läser från Budapest (via PENamericancenters youtubekanal)