27 maj 2012

Bok 21: Utvandringens tid: Tayeb Salih (Sudan)





"Förr eller senare skulle de lämna vårt land, så som många människor lämnat länder under historiens lopp. Järnvägarna, ångbåtarna, sjukhusen skulle bli våra och vi skulle tala deras språk utan skuld eller tacksamhet. Vi skulle åter bli sådana vi var, vanliga människor, och om vi var lögner, var vi det av eget fabrikat."




Om författaren

Tayeb Salih föddes 1929 i norra Sudan, nära Nilen. På grund av sin studiebegåvning fick han möjlighet att studera i England, där han också arbetade under flera år för BBC. Han var även verksam som VD för Qatars informationsministerium och innehade höga poster hos UNESCO i Paris under de sista åren i sitt liv. Efter stadskuppen i Sudan 1989 gick Salih i exil på grund av sin starka kritik mot den styrande militärregimen.

Utvandringens tid (1969) utsågs 2001 till den viktigaste arabiska boken under 1900-talet av den Damaskusbaserade organisationen Arab Literary Academy.


Om boken

Bokens berättare återvänder till sin hemby i Sudan efter flera års studier i Europa. Väl där upptäcker han att byn har fått en ny invånare - den mystiske Mustafa Sa'id. Sa'id, som är en oerhört intelligent man, var en av de första sudaneserna som studerade utomlands. Av okänd anledning valde han sedan att slå sig ner i den lilla byn vid nilstranden. Efterhand som berättarjaget lär känna Sa'id konfronteras han med de oroväckande hemligheterna i dennes förflutna...


Reflektioner

Sudan, som till ytan är Afrikas tredje största land, blev självständigt 1956 - efter mer än 50 år av brittisk ockupation. Landet, som drabbats av två långa inbördeskrig mellan nord och syd under 1900-talet, skiljdes slutligen från Sydsudan under 2011.

Sudan är ett av det fåtal länder för vilka författarvalet var självklart på förhand. Tayeb Salih är inte bara Sudans, utan även en av arabvärldens, mest kända författare och jag har fått honom rekommenderad av flera olika personer. Det fanns för övrigt inte så många andra att välja på - den enda andra intressanta skönlitterära sudanesiska roman som jag kunnat hitta på svenska är Leila Aboulelas Minaret (2005).

Utvandringens tid går på engelska under beteckningen Season of migration to the north, vilket ligger betydligt närmare ursprungstiteln. Både berättarjaget och Mustafa Sa'id emigrerar under ungdomen norrut, till Europa, för att studera. Samtidigt som deras liv speglar varandra är de dock även varandras motsattser - Sa'id är en handlingskraftig man som skadat sin omgivning genom sina handlingar; berättaren är passiv och skadar snarast genom att inte intervenera. I bådas fall är det kvinnor som drabbas av konsekvenserna.  

Genom de båda huvudpersonerna ges läsaren en bild av Sudan under två generationer. När Mustafa Sa'id ger sig av för att studera - först i Egypten och sedan i England - är han undantaget som förutspås en lysande framtid; när berättarjaget anländer till byn i bokens början har även några flickor getts möjlighet till (en kort) skolgång. Just kvinnoporträtten i boken var för övrigt något som kom som en positiv överraskning för mig. Salihs kvinnliga huvudpersoner är både komplexa or varierade - läsaren möts på romanens sidor inte enbart av den passionerade och olyckliga Jean Morris, utan också av den åldrade och underbart munviga Bint Majzoub; den djupt empatiska Mrs Robinson; och Husna, Sa'ids änka som tvingas föra en ensam kamp för sin rätt till självbestämmande.

Romanen tar också upp teman som exotifierandet av det afrikanska. När Sa'id börjar studera i England befinner sig imperiet i sin skymningstid. Medan han av makthavarna ses som "det goda exemplet" på kolonialismens efterverkningar - en intellektuell afrikan som kan tala perfekt brittisk engelska - ser många kvinnor honom som en lockande möjlighet till något främmande och halvt förbjudet (något han också utnyttjar när han förför dem). Sexualiteten blir ett sätt att slå tillbaka mot kolonisatörerna - eller, om man tolkar det utifrån ett feministiskt perspektiv, ett sätt att markera dominansen över en annan utsatt samhällsgrupp.

Utvandringens tid är en roman att återvända till. Det är den sällsynta typ av bok som - trots att den publicerades för mer än femtio år sedan - fortfarande är aktuell och har en förmåga att ifrågasätta läsarnas förutfattade sanningar.

CBC (Canadian Broadcasting corporation) har en podcastintervju med Salih på sin hemsida och
det finns även en intervju på Radio France Internationale (Den senare har dock något sämre ljudkvalitet).

24 maj 2012

Bonusbok: Moçambique berättar: Kärlekens ärr (Moçambique)





"Han rökte fortfarande dagens första cigarr när hissen blev stående på tionde våningen. Han tryckte på larmet. Han tryckte på våningsknapparna. Hissen rörde sig inte. Han släckte cigarren med foten och använde båda sina lediga händer. Han började ropa. Rädslan kröp djupt in i kroppen."





Om boken

I tidigare recensioner har jag då och då refererat till böckerna i Bokförlaget Tranans berättarserie. Att läsa en av dessa som en bonusbok kändes därför ganska självklart. Moçambique berättar består av sexton noveller skrivna av några av landets mest välkända författare. Här återfinns t.ex. texter av Mia Couto, Ungulani Ba Ka Khosa, João Paulo Borges Coelho och Paulina Chiziane

Det är ett myller av människor från olika samhällsskikt och tider som möter läsaren i berättelserna - allt från en generalmajors älskarinna till skräddare och gatubarn. Boken innehåller även en översiktlig beskrivning över landets historia, samt kortare författarpresentationer.


Reflektioner

Moçambique berättar (2010) är den andra boken jag valt att läsa från Moçambique (den första var Mia Coutos Sjöjungfruns andra fot) och den gjorde mig verkligen sugen på att ta mig igenom de övriga novellantologierna som ingår i Tranans berättarserie. Det första som slog mig under läsningens gång var kvaliteten och diversiteten hos novellerna. Redaktören Stefan Helgesson påpekar i förordet att antologin inte är tänkt att representera den Moçambikiska litteraturen i sin helhet, men det är definitivt en samling som ger mersmak.

De noveller jag fäste mig särskilt vid var Lilia Momplés Stress, João Paulo Borges Coelhos Det förtrollade tyget, Aldino Muiangas Maxanissa och Calane da Silvas Xicandarinha. Stress följer en generalmajors älskarinna som blir besatt av en lärare som bor i huset mitt emot. De kämpar båda för att fylla sina tomma liv med mening - något som leder dem in i en destruktiv spiral. Det förtrollade tyget handlar också om destruktivitet och tomhet - denna gång med skräddaren Jamal i huvudrollen. Novellen, som är både vacker och märkligt kuslig, följer hans hemliga arbete på ett tyg som beskriver hela Moçambiqueöns historia.

I Maxanissa får läsaren följa den hänsynslöse kringdrivaren Maxanissa, som föredrar att stjäla och supa framför att arbeta. Xicandarinha, slutligen, är berättelsen om en fattig familj vars stolthet är en stor aluminiumvattenpanna.

Två författare är dubbelt representerade i antologin: Mia Couto och Ungulani Ba Ka Khosa - båda tillhörande den äldre generationen av Moçambikiska författare. Den enda som egentligen kan sägas tillhöra en yngre generation är Alex Dau, och även han passerar i år fyrtiostrecket. Kanske är det just där antologin brister lite, något som också påpekas i förordet.

Sammanfattningsvis hade jag stor behållning av läsningen. Särskilt intressant tyckte jag beskrivningarna av Moçambiques stadsmiljöer var, med tanke på att den roman jag läst tidigare från landet utspelar sig i en mindre by. Det kändes också skönt att läsa två kvinnliga författare efter så många böcker skrivna av män. Inte för att det fanns någon större stilistisk skillnad, utan snarast på grund av deras starka fokus på kvinnors upplevelser.

Moçambique berättar (och även de övriga böckerna i berättarserien) är egentligen det perfekta underlaget för en läsecirkel.

18 maj 2012

Bok 20: En annan stad, Michal Ajvaz (Tjeckien)




"Gränsen för vår värld är inte långt borta, den sträcker sig inte längs horisonten eller ner i djupen utan den glimmar blekt i vår omedelbara närhet, i halvmörkret i vår trånga tillvaros utkanter; i ögonvrån skymtar vi hela tiden en annan värld utan att vara medvetna om det."





Om författaren

Michal Ajvaz föddes i Prag 1949 och har ett stort antal böcker bakom sig. Förutom sitt författarskap är han verksam som poet, översättare och litteraturforskare. 2005 belönades han med det prestigefyllda Jaroslav Seifert-priset (instiftat till minne av den tjeckiske nobelpristagaren med samma namn). En annan stad är den första av hans böcker som översatts till svenska, på engelska finns däremot ytterliggare en roman - The Golden Age - en reseberättelse inspirerad av Jonathan Swifts Gullivers resor.


Om boken

I En annan stad hittar huvudpersonen en bok skriven med märkliga bokstäver i ett antikvariat i Prag. Av nyfikenhet försöker han ta reda på varifrån boken kommer, men det visar sig snart att bokens mysterium bara är en liten del av något mycket större. I utkanten av vår värld finns det en annan som vanligtvis är osynlig för oss och som lyder under helt andra lagar...


Reflektioner

Tjeckien är ett land som jag (och förmodligen många andra svenska åttiotalister) starkt förknippar med barnprogram i stil med Två Snubbar och Mullvaden/Krtek. Landet har dock även en stark litterär tradition - mest kända i Sverige är förmodligen Karel Čapek (författaren som bland annat introducerade ordet "Robot"), Jaroslav Hašek (Den tappre soldaten Svejk), Milan Kundera och (i synnerhet)  Franz Kafka

Något som självklart påverkat den tjeckiska/tjeckoslovakiska litteraturen under modern tid är den förföljelse och censur som många författare utsattes för - först under den tyska ockupationen under andra världskriget och senare av den kommunistiska regimen (1948-89). I en intervju som ingår i den svenska utgåvan av En annan stad beskriver Michal Ajvaz hur han själv inte kunde ge ut sina böcker förrän efter regimens fall eftersom de inte passade in i den socialrealistiska litteratur som förespråkades av regeringen.

Det första som slog mig när jag började läsa En annan stad var likheten mellan Ajvaz berättelsespråk och det hos en av mina favoritförfattare - italienaren Italo Calvino: magisk realism blandas med prosapoesi och absurda företeelser följer sin egen interna logik. Eftersom jag har en tendens att dra paralleller till Calvino närhelst jag kan tänkte jag först att jag kanske misstog mig, men efter en kort efterforskning visade det sig att Ajvaz faktiskt författat en rekonstruktion (som tyvärr inte finns översatt i sin helhet) av Calvinos De osynliga städerna. Det är med andra ord inte helt taget ur luften att beskriva Ajvaz som en slags Calvinos efterföljare.

Därmed inte sagt att Ajvaz skulle vara oorginell - tvärtom. En annan stad är en bok som trots sin genre är starkt förankrad i tid och rum. Händelseförloppet förflyttas under berättelsens gång mer och mer in i "den andra staden" - en surrealistisk plats som samexisterar med vår, men samtidigt är osynlig för oss - men Prag finns alltid någonstans i bakgrunden. Med minnena av mitt eget besök i staden för flera år sedan har jag svårt att föreställa mig en lämpligare skådeplats för romanen. Ajvaz har på ett fantastiskt sätt fångat den nästan overkliga känslan när man försöker orientera sig igenom innerstadens labyrintiska kvarter medan skymningen faller.

Bokens handling är ofta fullständigt bisarr (vad sägs om en strid på Prags hustak mot en gigantisk haj?) - men serveras lyckligtvis med så mycket humor och glimt i ögat att den ändå inte blir svårforcerad. I början av läsningen försökte jag förstå den andra världen rationellt och letade efter regler för att tolka den. Snart insåg jag dock att det var ett misstag (något som också bekräftades när allt vävs samman mot slutet). Ajvaz lyckas på en och samma gång leverera ett fantasieggande äventyr och ett ifrågasättande av hur vi förstår vår omvärld. En bok väl värld att läsas - mer än en gång. Inte minst på grund av den prisbelönte illustratören Pavel Cechs vackra bilder.

En bit av Ajvazs rekonstruktion av Calvinos De osynliga städerna finns översatt på Cafe Irreal. Vill man läsa mer av Ajvaz så ingår en av hans noveller i förlaget Tranans antologi Tjeckien berättar: I sammetens spår.

8 maj 2012

Bok 19: Bakakaj, Witold Gombrowicz (Polen)




"Glasets tjocklek uppgick till omkring tre centimeter. Ingenstans på hela ytan fanns en skavank eller fog - på ett enda ställe hade en luftöppning borrats. Ta ett jätteägg och stick hål på det med en knappnål: då får ni det ägg jag hade hamnat i och där jag hade lika mycket plats som ett kycklingfoster."





Om författaren

Witold Gombrowicz brukar räknas som en av de främsta, och mest originella, polska författarna. Han föddes 1904 i den lilla sydpolska byn Małoszyce och utbildade sig till jurist innan han slog in på författarbanan. Den litterära debuten kom 1933 med novellsamlingen Bakakaj, men han fick sitt genombrott först 1937 med satirromanen Ferdydurke. När andra världskriget utbröt befann han sig i Argentina, där han skulle dröja kvar till 1963.

I dag finns i stort sett alla Gombrowiczs romaner översatta till svenska - mycket tack vare en storsatsning de senaste åren från förlaget Modernista.


Om boken

Gombrowicz debutverk är en yvig samling av noveller som beskriver alltifrån kannibaliska (eller är de det?) festmåltider till absurda resor och råskinn med råttfobi. Författaren själv blev senare i livet missnöjd med sina ungdomsnoveller och redigerade dem kraftigt innan de återutgavs på 50-talet (det är denna senare utgåva som den svenska översättningen bygger på).


Reflektioner

När jag skulle ta mig an den polska litteraturen började jag med att göra en lista på författare jag redan läst från landet: Stanislaw Lem, Isaac Bashevis Singer och den gamle nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz (inte för att jag visste om att han var nobelpristagare vid tillfället. Det var snarare så att jag såg filmatiseringen av Quo Vadis eftersom jag gillade Deborah Kerr och läste boken eftersom jag gillade filmen.).  

Efter en snabbefterforskning visade det sig att polska författare lyckats samla ihop inte mindre än fyra litterära nobelpris (fem om man räknar Singer, som föddes och författardebuterade i Polen, men hade amerikanskt medborgarskap när han fick priset). Förutom Sienkiewicz är det Władysław Reymont, Wisława Szymborska och Czesław Miłosz (som dock kanske snarare borde betecknas som multi-nationell).

Samtliga av de ovan nämnda finns representerade på svenska eller engelska - så varför valde jag Gombrowicz snarare än någon av dem? Egentligen var det av två anledningar - dels på grund av att hans böcker hade rykte om sig att vara mycket säregna och dels på grund av den allt ökande uppmärksamhet han fått i västmedia sedan 90-talet.

Bakakaj är utan tvekan en av de märkligaste böcker jag läst det senaste åren. Trots den senare redigeringen märks det att novellerna är skrivna av en författare i början av sin karriär. Det finns en gruvhuggenhet i deras utformning och det är svårt att hitta en röd tråd eller gemensam ton som förenar dem (förutom möjligen deras absurditet). Två av de längre novellerna - Äventyr och Händelser på briggen Banbury - påminde mest av allt om korsningar mellan skrönor av Baron von Münchhausen och äventyrsromaner av Jules Verne, medan ett par av de kortare berättelserna snarast kändes som föregångare till Dalis och Buñuels surrealistiska kortfilm Den andalusiska hunden.

De jag hade mest behållning av var den korta, psykologiska, novellen Jungfrudom och den ärkeakademiska satiren Filidor med barn i botten. Den förra följer en ung flicka som, efter att ha blivit utsatt för stenkastning av en luffare, börjar ifrågasätta de självklara sanningar som ramar in hennes existens. Den senare (som enligt mig är den mest originella novellen i samlingen) redogör för de verbala duellerna mellan syntetologidoktorn Filibert och hans ärkerival - en analysdoktor med det självvalda tillnamnet anti-Filidor.

Gemensamt för samtliga noveller är teman som tvångstankar och skenbilder. I Gombrowicz berättelser går varken huvudpersonernas eller de andra aktörernas vittnesmål att lita på. Kanske har något verkligen hänt, kanske skedde det bara i fantasin, eller kanske (och det är mest troligt) rör det sig om en självuppfyllande profetia. Som i berättelsen om undersökningsdomaren som är övertygad om att ett mord har skett - det är bara det att ingen blivit mördad.

Det är alltid intressant att jämföra en författares tidiga verk med hans mer mogna romaner och jag hoppas jag har tid att återvända till Gombrowicz längre fram. Samtidigt lutar jag också åt att försöka hinna med en modernare polsk författare (vilka enligt Svensk Bokhandel tyvärr inte är lika frekvent översatta som klassikerna).

En kort diskussion om polsk dramatik och Gombrowicz av Erik Holmström och Natalie Ringler (via Polska Institutets youtubekanal):