Bok 18: God morgon kamrater, Ondjaki (Angola)

"- Men varför är det bara ryssar som får vara på den här stranden?
 - Jag vet inte, jag vet faktiskt inte, men förmodligen finns det en strand för bara angolaner i Sovjetunionen!" 

Om författaren

Ondjaki, eller Ndalu de Almeida som han egentligen heter, föddes 1977 i Angolas huvudstad Luanda. Han blev färdig med sin sociologiexamen i Lissabon 2002 och har därefter bland annat varit verksam som författare, poet, bildkonstnär och filmskapare. Ondjaki har vunnit ett flertal priser - däribland Grinzane for Africa Award 2008 (i kategorin bästa unga författare) och det brasilianska Jabuti Priset 2010 (för bästa ungdomsbok). Han har också regisserat och producerat dokumentären Hope the Pitanga cherries grow, som följer en grupp människors vardagsliv i Luanda.

I skrivande stund är tre av hans böcker översatta till svenska: God morgon kamrater (2003), Visslaren (2002) och barnboken Ynari (2004).


Om boken

I God morgon kamrater får vi stifta bekantskap med den tolvårige berättaren och hans familj och skolkamrater. Det är tidigt 90-tal och Angola är på väg in i en kortvarig fred efter ett långt och blodigt inbördeskrig mellan det marxist-leninistiska MPLA-partiet och olika USA-stödda gerillagrupper.

När fastern kommer på besök från Portugal överraskas hon av de skrivna och oskrivna lagar som styr Luandabornas liv: bada inte på ryssarnas strand, gå ur bilen och stå i givakt när presidenten kör förbi, tjuvar straffas med avskurna fingrar.

Hotet om krig och våld gör sig ständigt påmint i vardagen - i barnens skolteckningar av vapen, i familjens reaktion när presidentens bil plötsligt passerar dem, och i historierna de berättar för varandra. Trots detta finns det en känsla av gemenskap och barndomsglädje i romanen, som stilistiskt påminner mycket om en ungdomsbok.


Reflektioner

Angola är den tredje forna portugisiska kolonin som jag läst en bok ifrån på kort tid. Liksom Cape Verde och Mocambique blev landet självständigt 1975, efter störtandet av diktaturen i Portugal.

När jag skulle bestämma mig för en bok från Angola blev jag förvånad över hur mycket som faktiskt fanns översatt till engelska, svenska och övriga nordiska språk. Förutom Ondjakis två vuxenromaner finns bl.a. två novellsamlingar av José Luandino Vieira, Manuel Ruis Jag ville jag vore en våg, två romaner av Pepetela samt ett par andra böcker att tillgå.

Huvudspåren i God morgon kamrater är fasterns besök och ett rykte som sprids bland skolbarnen att "Tomma Kistan"-gänget tänker anfalla skolan. Av de båda tyckte jag det senare var betydligt intressantare, medan kulturkrockarna och fasterns naiva frågor ibland kändes lite krystade. Rädslan för det brutala gänget blandas med humoristiska skildringar av kubanska kommunistlärare och oron inför skolterminens slut.

Samtidigt handlar romanen också mycket om berättande. Barnen skroderar och skrämmer varandra med berättelser om otäcka gäng, sydafrikanska och kubanska soldater, och mer eller mindre framgångsrika tjuvar. För att citera berättaren: "Det finns många liknande historier här i Luanda, och man kan lika gärna tro på dem, för det är så mycket som kan hända, och om något verkar omöjligt går det alltid att ordna så det händer ändå". Att barn använder skrönor som sätt att tolka och få distans till sin omvärld är knappast ovanligt. Och om omgivningen är våldsam blir också berättelserna det.

Bokens barnperspektiv och fokus på skolgången gör att den känns som ett mellanting mellan vuxen- och ungdomsbok. Den var mer optimistiskt än jag förväntade mig - när boken tar slut är fredsprocessen redan igång och allt är på väg att förändras: de kubanska lärarna ger sig av, skolkamraterna skingras för vinden och ett befriande regn faller över Luanda. Den unge berättaren har fler skolår att se fram emot, men för många av hans klasskompisar är det annorlunda. Enligt Afrikagrupperna var det bara en tredjedel av de angolanska barnen som gick i skolan 1998 (2002 var det 60%) och många av de som började slutade redan innan sjätte klass.

Ett par kortnoveller och texter av Ondjaki finns översatta till engelska på Kazukuta.com och en längre Questions & Answers session med honom finns att tillgå på School of Advanced Study (University of London)

Bok 17: Herr Napumoceno da Silva Arúajos testamente, Germano Almeida (Kap Verde)

"Han använde fyra tandborstar om dagen, två på morgonen, en efter lunch och den fjärde innan han skulle gå och lägga sig. Varje veckodag bytte han borstar och varje dags fyra borstar stod i sin egen plastkopp, sammanlagt 28 tandborstar i veckan."

Om författaren

Germano Almeida föddes 1945 på ön Boa Vista och är, förutom att vara författare, också utbildad jurist. Han skriver på portugisiska, som är landets officiella språk, och är idag den i särklass mest översatta författaren från Kap Verde. Än så länge är två av hans romaner översatta till svenska: Herr Napumoceno da Silva Arúajos testamente (1989)  och Familjen Trago (1998). Herr Napumoceno filmades 1997.


Om boken

Herr Napumoceno da Silva Arúajos testamente är en slags Citizen Kane-berättelse förlagd till Mindelo - en hamnstad på ön São Vicente. Herr da Silva Arúajo har nyligen avlidit och efterlämnat ett gediget testamente på 387 sidor. Till omgivningens förvåning visar det sig att han lämnat större delen av sin förmögenhet till sin oäkta dotter snarare än till brorsonen som arbetat med honom i hans företag.

Dottern, som fram till testamentets uppläsande inte hade någon aning om vem hennes far var, läser igenom den dödes efterlämnade dokument och försöker skapa sig en bild av hans liv...


Reflektioner

Mikrostaten Kap Verde blev, liksom Moçambique, självständig från Portugal 1975 - i efterdyningarna av Nejlikerevolutionen. Det finns inte mycket litteratur översatt till svenska eller engelska. Förutom Almeidas böcker har jag bara kunnat hitta novellantologin Across the Atlantic... (1988).

Herr Napumoceno framstår för mig lite som Kap Verdes svar på Charles Foster Kane. Napumoceno har visserligen själv förtjänat hela sin förmögenhet snarare än ärvt den, men i övrigt är deras levnadshistorier och berättelsernas upplägg mycket lika varandra. Även Kanes "rosebud" har sin motsvarighet i Napumocenos förlorade kärlek Adélia.

Vid läsningens inledning förväntade jag mig (delvis på grund av samanfattningen på bokens baksida) en farsartad berättelse fylld av orginella peronligheter - dvs. något i stil med Peter Careys Illywacker. Boken visade sig dock ha en seriösare ton och betydligt mer nyanserade karaktärer än jag trott. Det är också intressant att följa de två, ofta motstridiga, vittnesmål som ges om huvudpersonens liv - ett från hans efterlämnade dokument och ett från den bittre brorsonen Carlos.

Som affärsmän bedriver Napumoceno och Carlos främst handel med Portugal - men även med de närmast liggande afrikanska länderna. Det refereras ofta till landets klassklyftor. Herr Napucemo själv gör en tydlig klassresa medan han etablerar sitt företag, men blir ständigt påmind om sin fattiga bakgrund - både i umgänget med sina kulturellt mer sofistikerade vänner och genom hur han behandlas av Mindelos övriga affärsmän.

I slutändan var romanen en snabbläst och ganska underhållande berättelse som inte lämnade något större avtryck hos mig. Tyvärr lyckades jag aldrig engagera mig särskilt mycket i herr Napumoceno, vilket starkt påverkade min läsbehållning eftersom bokens händelseförlopp och övriga karaktärsgalleri främst existerar i relation till honom. Därmed inte sagt att den var dåligt skriven. Snarare var det nog så att jag inte var rätt läsare för boken.

Bok 16: Hurramabad, Andrej Volos (Tadzjikistan)

"Det här var förmodligen vad som menades med landsflykt.
Var hade han träffat på det ordet förut? Bara i romaner som han läst när han var ung. Där hade ordet en skön och ädel nyans av ståndaktighet och mod. Nu insåg han att det varken innefattade mod eller ståndaktighet, bara rädsla."

Om författaren

Andrej Volos, som allmänt brukar räknas som en rysk författare, föddes på 50-talet (1955 enligt förlagets hemsida, 1957 enligt den svenska utgåvan av Hurramabad) i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Hans familj lämnade, liksom ett stort antal andra ryssar, landet under 1990-talet på grund av de allt hårdare livsvillkoren. Volos gjorde sin litterära debut som poet 1979 och har bland annat belönats med Anti-Booker priset för Hurramabad, som är den första av hans romaner som översatts till svenska.


Om boken

Hurramabad (2000) består av ett antal löst sammanhållna noveller, vilka först publicerades i den ryska tidskriften Novy Mir. Berättelserna tar plats i den fiktiva staden Hurramabad och är till största del fokuserade på de etniska ryssarnas situation i Tadzjikistan i samband med Sovjets sönderfall, landets återvunna självständighet och inbördeskriget 1992-1997.


Reflektioner:

Tadzjikistans historia är präglad av invasioner och kolonisation. När landet under början av 1900-talet kom under sovjetiskt styre drogs gränserna om och två av regionens kulturella centra, Samarkand och Bukhara, införlivades med Uzbekistan - något som måste ha påverkat den tadzjikiska kulturen oerhört. Tadzjikisk skönlitteratur verkar vara nära nog icke existerande på både svenska och engelska idag, så jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hittat Hurramabad.

Två ständigt återkommande teman i Volos novellsamling är etnicitet och identitet. Efter Sovjets sönderfall blev livet för den ryska befolkningen i Tadzjikistan allt mer omöjligt och många - i synnerhet de yngre - valde att emigrera. Motsättningarna mellan ryssar och tadzjiker är synliga både i våldsamheterna och i mindre, vardagliga händelser - som när huvudpersonen i novellen Utanför ser uppmaningen "RYSSAR ÅK INTE VI BEHÖVER SLAVAR!" klottrat på järnvägsstationen.

Flera av novellernas huvudpersoner är på väg att ge sig av, men några vägrar. För dem är det Tadzjikistan, snarare än Ryssland, som blivit hemlandet: här har de fötts, levt sina liv, och här ligger deras anhöriga begravda. Betecknande nog handlar två av novellerna just om gravar. I Stigningen beger sig en äldre kvinna och hennes barnbarn på en mödosam vandring till hennes avlidne makes grav; i En bra sten till fars grav försöker en son desperat få tag på en gravsten till faderns grav dagarna innan familjen ska lämna landet.  

Jag kan inte låta bli att tänka att jag som västerlänning (och ganska okunnig om Tadzjikistans historia) måste få en helt annorlunda läsupplevelse av Hurramabad än t.ex. en rysk eller tadzjikisk läsare. För mig framstår tidsangivelserna i novellerna som vaga och berättelserna därigenom som universella. Samtidigt vet jag, genom recensioner jag läst, att Hurramabad påminner mycket om Dusjanbe och att de händelser som det emellanåt refereras till verkligen har skett...

Volos visar, med oerhörd skicklighet, hur vanliga människor kan gripa till våld och hur individerna drabbas i ett samhälle i sönderfall. Den novell jag tyckte var mest lyckad var Snoken, som följer en kvinna som beger sig till Moskva för att undersöka lägenhetsmarknaden för dotterns familjs räkning. Under resans gång tänker hon på en orm som flyttat in i hennes hem i Tadzjikistan och blivit hennes husdjur. Miljöväxlingen mellan de båda städerna och den vardagliga ormens skiftning till något främmande och farligt gör att berättelsen blir oroväckande, men samtidigt framåtblickande.

Sammanfattningsvis tyckte jag att novellerna i Hurramabad till största del höll en mycket hög kvalitet - och även de mindre lyckade var läsvärda på grund av Volos ekonomiska, men samtidigt målande, språk.

Bok 15: Sjöjungfruns andra fot, Mia Couto (Moçambique)

 

"- Det är nog mycket bra att drömma om Afrika så där på långt håll, sade Constança och vände sig mot utländskan. Men ni, min syster, skulle aldrig stå ut med att bo här..."

Om författaren

Mia Couto föddes 1955 i den moçambikiska staden Beira i en familj av portugisiska emigranter. Han har bland annat arbetat som chefredaktör samt doktorerat som marinbiolog. Hans första litterära produktion - en poesisamling - utkom 1983, men det skulle dröja tills början på 1990-talet innan han fick sitt egentliga genombrott med romanen Sömngångarland. Hittills har fyra av hans romaner översatts till svenska.


Om boken

1561: Jesuiten Don Gonçalo Silveira anländer till kungadömet Monomotapa (ungefär nuvarande Moçambique och Zimbabwe) för att kristna dess folk. Med sig på skeppet har han en staty av Jungfru Maria.

2002: Herden Zero Madzero och hans hustru Mwadia hittar en madonnastaty med en avhuggen fot och ett skrin med dagboksanteckningar i skogen. De beslutar att hon ska föra den med sig till kyrkan i Vila Longe - hennes barndomshem. Samtidigt är även ett afroamerikanskt forskarpar på väg till byn, sökandes efter sitt ursprung. Byns invånare bestämmer sig för att spela upp "det riktiga Afrika" för dem och lura till sig så mycket pengar som möjligt...


Reflektioner

Moçambique är ett land som i litterärt hänseende kanske främst är känt i Sverige genom Henning Mankells böcker (Comédia infantil, Eldens hemlighet m.fl.). Landet, som idag är ett av Afrikas fattigaste, var under århundrade en portugisisk koloni. Efter ett tioårigt krig uppnåddes slutligen självständighet 1975, mycket beroende på störtandet av militärdiktaturen i Portugal.

Vad gällde valet av författare framstod Mia Couto som den självklare kandidaten. Han är idag den i särklass mest översatte moçambikiska författaren och betraktas som en förnyare av landets litteratur. Alternativen var dessutom ganska begränsade: översatt till svenska i övrigt finns vad jag kunnat hitta bara två diktverk av poeten José Craveirinha, Bernardo Honwanas novellsamling Svarta händer (1980), samt novellantologin Moçambique berättar: Kärlekens ärr (2010).

Mia Couto har i Sjöjungfruns andra fot (2006) vävt samman historiska händelser och fiktion. Silveira genomförde t.ex. verkligen en missionsfärd till Monomotapa på 1500-talet. Romanen växlar mellan nutid och dåtid, men båda skeendena har en sak gemensamt: människor vars föreställningar om den plats de beger sig till inte stämmer överens med verkligheten. Berättelserna speglar också delvis varandra - t.ex. genomför både amerikanen och den unge prästen Manuel Antunes som färdas med Silveira namnbyten för att komma närmare afrikanerna (något som dock enbart tags på allvar av dem själva).

I romanens kärna finns teman som identitet, ursprung och glömska. Ett av de stycken jag tyckte var starkast var det som handlade om "snurrträdet" eller "glömskans träd". Ett träd som man går runt tre gånger för att slippa minnas det förflutna. I ett land drabbat av långvariga inbördeskrig, där man (som romanens Mwadia) kan vara ättling till slavar på ena sidan och slavägare på andra, blir minnesförlusten en överlevnadsstrategi.

Just relationen mellan det förflutna och samtiden var nog det jag tyckte var intressantast i Sjöjungfruns andra fot. Kan vi samexistera med vår historia? Och hur ska vi förhålla oss till den? I ett av bokens kapitel konfronterar en bybo de andra om deras försök att skapa en falsk bild av Afrika för amerikanerna. Han menar att de genom exploateringen av sin egen historia exotifierar Afrika på samma sätt som de portugisiska erövrarna gjorde på sin tid. Det hela påminner mig om en scen ur Weekend i Guatemala där en amerikan föreslår att USA borde återuppbygga de städer som bombats till ruiner - något som gör lokaltidningarna skräckslagna eftersom det skulle ta ifrån dem "[...] ruinerna som är förutsättningen för landets turistindustri."

Sjöjungfruns andra fot har ett bedrägligt lättillgängligt språk, men lämnar läsaren med mycket att fundera över. För mig fungerade romanen delvis som ren historieundervisning eftersom jag hade ganska dålig koll på den portugisiska koloniseringen av Afrika. Mia Couto är definitivt en författare jag kan tänka mig att läsa mer av i framtiden.


Words Without Borders har två översatta noveller av Couto:

• Old Man with Garden at the Rear End of Time
• The Fat Indian Girl