Bok 40: Vi, Jevgenij Zamjatin (Ryssland)

"Hur jag välsignade murarnas och skrankornas gudomligt avgränsande vishet! Kanske är just detta den största av alla uppfinningar. Människan upphörde att vara ett vilt djur först sedan hon hade uppfört den första muren. Människan upphörde att vara en vilde först sedan vi hade uppfört Gröna Muren och sedan vi med den hade isolerat vår mekaniserade, fulländade värld från trädens, fåglarnas och djurens motbjudande tillvaro..."

Om författaren

Den ryske mariningenjören och författaren Jevgenij Zamjatin (1884-1937) blev tidigt en övertygad bolsjevik och var bland annat med om att organisera det beryktade myteriet på pansarkryssaren Potemkin 1905. Genomslaget som författare kom 1913 med satiren Provinsliv, och efter revolutionen året därpå kom Zamjatin att få en betydande position i det nybildade Sovjetunionens kulturella cirklar.

Satirerna och samhällskritiken föll dock i ond jord hos den allt mäktigare Josef Stalin - något som ledde till att Zamjatin 1932 emigrerade till Paris, där han levde fram till sin död. Den dystopiska romanen Vi, som är hans mest kända verk, kom ut på engelska 1924. Översättningen till ryska dröjde dock ända tills 1988 (information från Store Norske Leksikon samt bokens baksida).

Vi har nyligen kommit ut i en svensk nyöversättning, och det finns ytterligare två böcker av Zamjatin på svenska: Draken och andra berättelser (1981) samt Berättelsen om det viktigaste (2008).


Om boken

Året är 2500 och i Den Enda Staten förbereder man sig inför uppskjutningen av rymdskeppet Integral. Med sig i lasten har skeppet propaganda som ska upplysa eventuella utomjordingar om det matematiskt riktiga sättet att leva.

Romanens huvudperson, och Integrals chefskonstruktör, D-503 har hela sitt liv levt i trygg förvissning om Den Enda Statens makt och dess ledare Den Store Välgörarens välvilja. Efter ett möte med den vackra regimkritikern I-220 ställs dock alla invanda sanningar på ända. Gradvis involveras D-503 i rebellernas aktiviteter, samtidigt som han bävar inför de konsekvenser ett motstånd mot den totalitära regimen kan föra med sig...


Reflektioner

Jag får en märklig känsla av att ha flyttats tillbaka till min barndoms tidiga 90-tal när jag läser Zamjatins dystopiska framtidsroman, på den mytomspunna tid då skolbibliotek fortfarande använde sig av kortsystem och det fanns speciella hyllor avsedda för Science Fiction. Det vill säga - innan fantasyboomen satte igång på allvar och förvisade författare som Aldiss, Vance och Van Vogt till bibliotekets mörkare vrår...    

Vi gavs ut engelska för första gången 1924 - nästan tio år innan Aldous Huxleys Du sköna nya värld, och decennier innan genreklassiker som 1984, Fahrenheit 451, A Clockwork Orange och Kallocain - och det är troligt att den influerade flera av dem. Liksom i de senare böckerna så är det de mänskliga relationerna som utgör handlingens fokus. Huvudpersonen lever i ett samhälle där allt - från födelse till sexualliv och död - styrs av staten. Människorna bor i rum med glasväggar och staten administrerar de sexuella kontakterna.

När berättelsen börjar har både D-503 och hans vän R sexuella relationer med kvinnan O. Mötet med I-220 innebär början till slutet för det tidigare samlivet. Besatt av I låter huvudpersonen de gamla relationerna förfalla och alieneras från det samhällssystem som han tidigare tagit för givet. Han skolkar från arbetet, bryter mot lagen, och bejakar känslor som samhället gjort sitt bästa för att utrota...

För en nutida läsare för den värld som skildras i Vi lätt tankarna till DDR-Tyskland. Förutom den starka statliga kontrollen och indoktrineringen omges staten även av en grön mur, som befolkningen förbjudits att forcera. Vad som finns bortom den vet ingen, men varför skulle någon bry sig när de redan lever i den bästa av världar?

Det verkligt skrämmande med det totalitära samhället i Vi är att det inte växt fram ur "ondska" och maktfullkomlighet, utan ur välvilja. Makthavarna tror sig verkligen ha hittat ett matematiskt påvisbart sätt att skapa ett lyckligt liv, och de är beredda att gå hur långt som helst för att försvara det rådande samhällssystemet.

När man ser till det Europa vi lever i idag - med ökad extremnationalism, främlingsfientlighet, övervakning och maktcentralisering - känns Zamjatins roman närmast kusligt relevant. Hur långt är vi beredda att gå för att skydda våra ekonomiska intressen och vår levnadsstandard? Hur stor del av vår egen och andras frihet är vi beredda att offra? Det är inga lätta frågor att besvara, men de går inte heller att ignorera. Böcker som Vi påminner om att det är genom de val vi gör - passiva och aktiva - som det samhälle vi lever i formas.

Bok 39: Tales of the Tikongs, Epeli Hau'ofa (Fiji)

"Tiko can't be developed, said Manu with a certainty of someone who knows, But the Wise Men of Tiko want to develop everything; everything, that is, except sex. Sex is too developed already; why else would Tiko have the highest population growth in the Pacific?"

Om författaren

Epeli Hau'ofas (1939-2009) biografi visar på omöjligheten i att hålla alltför strikt på riktlinjerna i denna typ av läsprojekt. Född i Papua Nya Guinea, med föräldrar som var missionärer från Tonga, studerade Hau'ofa bland annat på Fiji och i Australien. Efter avslutad doktorsexamen i socialantropologi arbetade han universiteten i många av regionens småländer, blev den förste direktören för Rural Development Centre och bosatte sig slutligen på Fiji där han grundade Oceania Centre for Arts and Culture (information från boken).

Att jag ville läsa en av Hau'ofas böcker var jag säker på - han räknas trots allt till de mest inflytelserika författarna från den melanesiska övärlden. Vilket land jag skulle läsa honom för var däremot svårare att avgöra. Till sist bestämde jag mig för Fiji, med tanke på att Hau'ofa hade en stark anknytning till landet under stora delar av livet.

Eftersom Hau'ofa skrev på engelska, vilket är ett av Fijis officiella språk, är hans böcker mycket lätta att få tag på. Hans mest kända verk är romanen Kisses in the Netherends, Tales of the Tikongs (1983), samt antologin We Are the Ocean. Tales of the Tikongs finns översatt till danska med titeln Stillehavsfortællinger, men finns vad jag vet ännu inte översatt till svenska.


Om boken

På den fiktiva ön Tiko någonstans i Stilla Havet knackar utvecklingen på dörren. Vinningslystna exploatörer, skuldtyngda exkolonisatörer och inhemska profitörer vill alla forma öns framtid. Ortsbornas vilja är det ingen som frågar efter - demokrati är trots allt mindre viktigt än att tjäna pengar.

I tolv korta berättelser fyllda av humor och satir låter Hau'ofa läsaren följa Tikobornas vitt skilda sätt att hantera mötet med utvecklingsivrarna. Från Manu, som med hot och list försöker bekämpa dem, till den karismatiske klockringaren och religionsgrundaren Toki Tumu..


Reflektioner

Litteratur från Fiji - finns det? Min första reaktion var: självklart; min andra var: men hur får jag tag på den? Större delen av det jag hittade på Adlibris var böcker om landets historia, geografi eller politik (Landet hade under 2006 sin fjärde statskupp på 20 år!) - men skönlitteraturen lyste med sin frånvaro. En sökning i World Cat gjorde mig inte mycket klokare. Här hittade jag visserligen en författare - Joseph Veramo - men hans böcker var utom ekonomiskt räckhåll. På The Modern Novel hittade jag ännu ett namn - Satendra Nandan, men inte heller hans böcker gick att få tag på.

Efter ytterligare eftersökningar slutade det äntligen med att jag hade två författare att välja på: Epeli Hau'ofa och Kenneth McKenney - av vilka den senare föreföll mest känd för att ha skrivit en kärleksroman om en dykare och en jättebläckfisk. Kort sagt: I valet och kvalet mellan Tikonger och tentakelspektakel (försök säga det fem gånger snabbt.) vann Hau'ofas bok överlägset. Och så här efter avslutad läsning är jag glad att den gjorde det. 

De episodiska berättelserna i Tales of the Tikongs handlar om människor som försöker göra det bästa (eller åtminstone det näst bästa...) av en situation de inte har kontroll över. Det är nästan omöjligt att välja ut några favoriter bland dem. Dels för att de alla håller mycket hög kvalitet, och dels på grund av att de flyter ihop genom sitt gemensamma persongalleri.

Den jag kommer att ta med mig längst är märkligt nog egentligen ingen berättelse. I Paths to Glory, som bara är fem sidor lång, utsätts en ung man som återvänt till Tiko efter sina studier för omgivningens och släktingarnas förmaningar. "Uppför dig som en ur eliten. Kritisera inte kyrkan. Kritisera inte regeringen. Gör karriär.", blir han tillsagd av farbrodern. "Tänk på familjens rykte, skaffa barn, gör oss rika", uppmanar hans pappa. "Du hör hemma hos de utbildade, tro inte att du är en av oss", får han höra på den lokala baren. Med ord och attityd dras osynliga gränser upp, världen blir mindre, valmöjligheterna färre.

Två komiska höjdpunkter är The Wages of Sin och The Second Coming. Den förra följer en kronisk rökare som sent en natt råkar rulla en cigarett av ett bibelblad. Försöken att göra bot och bättring, då och då avbrutna av dråpliga mardrömmar i vilka en vredgad Moses figurerar, gör bara allt värre - och roligare. I The Second Coming, som är en politisk satir om kampen för att rena Tiko från imperalistkulturen, får småbyråkrater och paragrafryttare sig en känga. Med tanke på att boken publicerades 1983 - enbart ett par år efter att Hau'ofa avslutat sitt arbete som direktör för Rural Development Centre - kan man gissa att han hämtat inspiration till situationerna därifrån.

Om det är någon bok som Tales of the Tikongs påminner mig om så är det det irländske satirikern Flann O'briens (pseudonym för Brian O'Nolan) Klagomunnen. Även den skildrar en isolerad ö som utsätts för välvilliga (post)koloniala antropologer, och liksom hos Hau'ofa är det inte bara de utländska forskarna det ironiseras över utan också öbornas egna reaktioner. Klagomunnen är dock i hög grad även en parodi på de många misärfrossande självbiografier som utkom på Irland under 30-talet.  

På ett allvarligare plan så finns det i samtliga berättelser en underliggande diskussion om den maktlöshet som infinner sig hos människor när de inte äger beskrivningarna av sin egen omvärld. Tiko är litet, Tiko är outvecklat, Tiko är beroende av de rikare ländernas välvilja och bistånd. Det är inte Tikoborna själva som formulerat dessa förminskande sanningar utan de gamla kolonisatörerna. Även de välvilliga och ständigt leende volontärarbetarna upprätthåller denna världsbild - med eller mindre medvetet. Till slut börjar även öborna själva spela med i denna syn på sitt samhälle för att kunna tillskansa sig bidrag från rika länder.

Epeli Hau'ofa beskriver i essän Our Sea of Islands hur han själv i början av sin karriär accepterade de rådande beskrivningarna av önationerna, men efterhand tvingades inse att dessa omöjliggjorde all framtidstro och hopp om självständighet. För att citera ett av hans mest kända uttalanden:  

“We should not be defined by the smallness of our islands, but by the greatness of our oceans. We are the sea, we are the ocean, Oceania is us. We must wake up to this ancient truth and together use it to overturn all hegemonic views that aim ultimately to confine us again, physically and psychologically. It is time to create things for ourselves [...]"

- Epeli Hau'ofa

Our Sea of Islands, som går att läsa via Our Savage Minds hemsida, rekommenderas starkt.

Fiji Times Nekrolog över Epeli Hau'ofa

Bok: 38: The Melancholy of resistance, László Krasznahorkai (Ungern)

"[...] not too far away, somewhere in the direction of the city centre, just above the rooftops, a reddish glow was rising. A terrifying thought struck him: 'They've started burning things' [,,,]"

Om författaren

László Krasznahorkai föddes 1954 i Gyula i sydöstra Ungern. Han studerade juridik under ett antal år innan han slutligen började skriva på heltid. 1985 skedde det första av många samarbeten med landsmannen och filmregissören Bela Tarr, som bland annat filmatiserat The Melancholy of Resistance. Krasznahorkai har belönats med ett flertal priser för sina böcker.


Om boken

En domedagsstämning vilar över ett isolerat samhälle någonstans i Ungern - det ligger en oro i luften och en misstänksamhet mellan människorna. Medan den veke Herr Eszter ägnar dagarna åt musik, planerar hans fru ett politiskt maktövertagande. Höjd ovan världsliga problem vandrar den naivt välvillige brevbäraren Valuska omkring med tankarna svävande bland stjärnor och galaxer. När en märklig cirkus anländer till samhället för att visa upp en gigantisk uppstoppad blåval når det anarkiska händelseförloppet sin kulmen...


Reflektioner

Ungern är ett land som jag hade mycket höga förväntningar på när jag började söka efter något lämpligt att läsa. Dels för att det är en av mina favoritförfattares (Peter Esterhazys) hemland, och dels på grund av att Ungern  fascinerat mig ända sedan jag i 10-års åldern plöjde igenom Odette Ferrys vilt romantiserade böcker om Sissi (Elisabeth) - kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern under senare delen av 1800-talet.

Landet, som hör till Europas allra äldsta länder, styrdes av Österrike från slutet av 1600-talet fram till 1918. I Trianontraktatet, som slöts mellan Ungern och första världskrigets segrarländer 1920, bekräftades självständigheten - men avtalet medförde också att Ungern tvingades avstå två tredjedelar av sina territorium till grannländerna. 

Vad gäller litteratur så är nog nobelpristagaren Imre Kertész samt Peter Esterhazy och Péter Nádas de mest internationellt kända ungerska författarna. En författare som också bör nämnas i sammanhanget är Charmissopristagaren Terézia Mora, som gjorde sin svenska debut med romanen Alla dagar under 2011. Valet av Krasznahorkai berodde dels på att jag fått hans böcker rekommenderade av ungerska bekanta, och dels på att jag länge varit en fan av Bela Tarrs filmer.

Trailer för Werckmeister Harmonies - Tarrs filmatisering av The Melancholy of resistance:



Vid läsningens början kunde jag inte låta bli att dra paralleller till två böcker som jag tidigare recenserat på bloggen: The Stray sod country och The Angel maker. Samtliga tre romaner utspelar sig i mindre städer (eller samhällen) som balanserar på gränsen mellan civilisation och kaos. Berättarperspektiven är dock vitt skilda - medan handlingen i de förra böckerna närmast följer antagonisterna är det i The Melancholy of resistance snarare dagdrömmaren Valuska som utgör handlingens huvudperson.

Samtliga av bokens karaktärer skildras med en blandning av förståelse och distanserad humor. Det långsamma tempot och de evighetslånga meningarna (som utgör två av Krasznahorkais kännetecken) tvingar läsaren till uppmärksamhet och eftertanke. Att läsningen trots allt flyter på så strömmande och organiskt som den gör förtjänar både författaren och översättaren (European Translation prize-vinnaren George Szirtes) en eloge för.  

Som inbiten litteraturvetare kan jag inte låta bli att se det intressanta i att Krasznahorkai använder just valen som katalysator för kaos och våld. Havsmonstrets funktion som kaosagent går att spåra ända tillbaka till den fasansfulla bibliska Leviathan och den babyloniska havsgudinnan Tiamat. Längre fram i litteraturhistorien kommer nog de flesta som hör ordet val att tänka på Herman Melvilles Moby-Dick, och i den samtida litteraturen kan man finna ett bra exempel på temat i New Weird-författaren China Mievilles Kraken. 

Som en parantes kan det nämnas att valvisningar av det slag som beskrivs i Krasznahorkais roman inte var helt ovanliga i Sverige under mitten av det förra århundradet. När jag berättade om boken jag höll på att läsa för en äldre släkting avbröts jag plötsligt av det spontana utropet: "Valutställning! Det hade de i Helsingborg när jag var liten." När jag, överraskad av uppgiften, googlade runt lite hittade jag inget om Helsingborg. Däremot råkade jag på ett par inlägg på Lotten Bergmans underbara blogg (med fotobevis och allt!). Ett stycke dokumenterad svensk historia helt enkelt!

För att återgå till boken så kan jag absolut rekommendera The Melancholy of Resistance till andra läsare, med det förbehållet att det är en krävande bok som man måste ta sig tid till. Gör man det är den helt klart värd besväret.

Krasznahorkais officiella sida är fullmatad med information och definitivt värd ett besök.

Bok 37: Veteranen, Vasil Bykau (Belarus)

"Krångligt det där med kriget, tänkte han, svårt att fatta vitsen med det. Man spiller sitt blod, men får ingenting för det. Som de här gamlingarna - visst, de får åka gratis inom kommunen. Men vad har de att åka till, annat än kyrkogården?"

Om boken

För Afghanistanveteranen Stupak kan livet inte bli mycket jävligare. Arbetslös, alkoholiserad och utkastad från hemmet av sin fru tvingas han bosätta sig i sitt garage. Bitter på allt och alla blir han, mest till följd av sin nyfikenhet, inblandad i en strid mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Medan han mörbultad och skräckslagen släpar sig därifrån börjar han redan ruva på hämndplaner.

För Stupak finns det bara ett mål i livet från och med denna stund - att mörda landets diktator...


Om författaren

Vasil Bykau (1924-2003) föddes i en mindre by nära Vitsiebsk i de nordöstra delarna av landet. Han studerade skulptur och tog sin examen i juni 1941 - samtidigt som Nazitysklands invasion av Sovjet påbörjades. Bykau deltog i kriget och stred med Röda Armen över stora delar av Östeuropa. Efter kriget återvände han till hemlandet där han fick stort genomslag som journalist och författare. Han var också med om att grunda Belarusiska Folkfronten - ett parti som arbetade för demokrati och oberoende.

1997 gick Vasil Bykau i exil på grund av de allt starkare totalitära strömmingarna som uppstått i hemlandet efter Aleksandr Lukasjenkos maktövertagande. Han återvände till Belarus först en månad före sin död (information från bokens författarbiografi).

Vad gäller översättningar av Bykaus böcker så finns det en del för den som är beredd att leta. Förutom Veteranen har även romanen Grustaget kommit ut på svenska, och enligt Index Translatonium finns ytterligare några böcker tillgängliga på danska och engelska. Ett problem är dock att Bykau främst översattes under 80- och tidigt 90-tal, vilket kan göra det svårt att spåra upp vissa av titlarna.


Reflektioner

När jag påbörjade mina bokspaningar märkte jag snart att urvalet av belarusisk litteratur var tämligen begränsat. Förutom Bykaus båda böcker fanns bara Valzhyna Morts Tårarnas fabrik tillgänglig på svenska, och på engelska var det bästa alternativet antologin The Scared Generation.

Genast när jag börjar läsa Veteranen slås jag av bokens 1984-stämning - en känsla som håller i sig fram till sista sidan. I det belarusiska samhället stiger arbetslösheten i höjden och klassklyftorna ökar, medan statlig korruption och horder av säkerhetsstyrkor blivit en del av vardagen.

När läsaren möter Stupak befinner han sig på botten av samhället - i ett töcken av fylla och självmordsfunderingar sitter han i sitt skjul och längtar tillbaka till kriget i Afghanistan. Ända tills den dag då han befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och tankarna börjar röra sig kring mord istället. Men innan han hinner sätta sina planer i verket får han ett oväntat erbjudande av en gammal vän - kom och arbeta för regimen...

Bykaus roman (eller långnovell kanske är ett bättre namn för den med tanke på dess 69 sidor) väcker frågor hos läsaren om moral och civilkurage. Kan Stupak verkligen förändra något genom att göra mörda diktatorn? Går det att försvara hans val att bli en del av förtryckarregimen? I hur stor utsträckning kan människor blunda för omvärlden för att värna om sig själva? När jag läser Veteranen kan jag inte låta bli att tänka på det där gamla Martin Luther King citatet om "de goda människornas tystnad".

Nils Håkanson, som översatt Veteranen, ägnar efterordet åt en intressant diskussion kring landsnamnen Belarus och Vitryssland. Vitryssland, påpekar han, är en missvisande översättning eftersom efterleden -rus inte har något med Ryssland att göra. -Rus går istället att härleda till statsbildningen Kievskaja Rus som hade sitt centrum i Kiev runt år 1000 e.kr. Felaktigheten vad gäller namnet är, menar Håkanson, bara ett av många symptom på omvärldens okunskap vad gäller landet.

Håkansons efterord är övertygande och jag ser egentligen ingen anledning till att inte använda Belarus snarare än Vitryssland - förutom de svårigheter som alltid föreligger när man ger sig på att förändra konventioner. Å ena sidan kan det försvåra förståelsen för de som är vana vid den gamla normen - å andra sidan är det knappast för mycket begärt att man använder den benämning på ett land som dess invånare önskat (varning: PDF-länk).

För den som är nyfiken på mer om belarusisk litteratur är Belarusbloggen och bloggen Belarus litteraturresan ett tips.

Benämningen Belarus/Vitryssland har också föranlett en post på Språkrådet hemsida.

Biografier över belarusiska författare i engelsk översättning finns att tillgå på UNESCOS webbsida.

Bok 36: The Angel Maker, Stefan Brijs (Belgien)

"You have certainly beaten God at His own game.

Rex Cremer had meant it as a joke. The divine comparison was supposed to be a way of snagging Dr Hoppe's attention. He'd assumed that his colleague would understand he was being ironic. Not for a minute did he think that he might take it any other way."

Om författaren

Stefan Brijs (1969) föddes i Flandern och studerade till lärare innan han påbörjade sin författarkarriär. Hans första roman - De verwording - kom ut 1997 och följdes året därpå av en novellsamling. The Angel Maker, som utkom 2005, har vunnit en rad priser och blivit översatt till ett flertal språk - däribland ryska och hebreiska. Brijs själv skriver på nederländska (info hämtad från boken).


Om boken


Nyfikenheten och skvallret blir stort när den mystiske Doktor Victor Hoppe återvänder till uppväxtbyn Wolfheim. Med sig har han sina små trillingsöner - alla rödhåriga, alla harmynta, och alla oerhört intelligenta. De hålls isolerade i läkarens hem och interagerar sällan med de övriga byborna - enligt ryktet på grund av en dödlig sjukdom. Sanningen är dock mer fasansfull än någon kunnat föreställa sig...


Reflektioner

Vad kan vara bättre i regnrusket och höstmörkret än att slå sig ned vid köksbordet med en kopp te och en riktigt kuslig bok? Efter att ha konstaterat att Belgiens enda nobelpristagare i litteratur - Maurice Maeterlinck - inte skrivit någon skönlitteratur kunde jag med gott samvete hänge mig åt att läsa suggestiv, gotisk skräck i ett par timmar.

The Angel Maker har av flera olika recensenter jämförts med Mary Shelleys Frankenstein, och det inte utan orsak. Liksom sin litteräre föregångare är Doktor Hoppe besatt av tanken på att lösa livets gåta - en målsättning som han angriper med en blandning av religiös fantatism och vetenskaplig genialitet. Precis som i Frankenstein är själva berättelsemiljön alienerande och hotfull, och när den då och då gör sig påmind är det ofta i samband med att olyckor och tragedier drabbar byborna. Till och med själva namnet på byn där händelserna utspelar sig, Wolfheim, är nog för att sända kalla Draculakårar utefter läsarens ryggrad...

Trots detta tilldrar sig handlingen inte, som man kanske förleds att tro av ovanstående beskrivning, särskilt långt tillbaka i tiden. Året då Doktor Hoppe och barnen anländer till byn är 1984, och de färdas inte med häst och vagn utan i en taxi. Handlingen följer inledningsvis den mystiska familjen, sedd genom en nyanställd barnsköterskas ögon, för att senare röra sig bakåt i tiden och avslöja mer och mer av doktorns personliga historia. Romanen blir på så sätt inte enbart en skrämmande berättelse, utan också en komplicerad och svårförglömlig karaktärsstudie.

Brijs huvudperson förkroppsligar inte bara den tunnelseende, fanatiske vetenskapsmannen, utan även det alienerade, naiva monstret. Harmynt sedan födseln, och socialt avvikande på grund av odiagnostiserad Aspergers, framlever Hoppe sina första levnadsår på ett religiöst sanatorium - en upplevelse som kommer att prägla honom för livet. Upplevelsen av sjuka och döende gör honom besatt av tanken på att skapa liv - något som kommer att få fruktansvärda konsekvenser för hans omgivning...

Styrkan i The Angel Maker ligger enligt mig i atmosfären och personteckningarna, medan handlingen hade vunnit på att slimmas en aning. Särskilt mot slutet kände jag att intresset och läsnöjet började svalna en aning. Har boken lärt mig något nytt om Belgien? Ja faktiskt. Brijs har placerat Wolfheim inärheten av Vaalserberg - en fascinerande plats som jag inte visste något om, där Belgiens, Tysklands och Nederländernas gränser möts. Trots romanens avskräckande handling har den lyckats göra mig riktigt sugen på en resa dit i framtiden.

För de som vill ha mer info om flamländsk litteratur rekommenderas ett besök på Flemish Literature Fonds innehållsrika hemsida.

Bok 35: Budapest, Chico Buarque (Brasilien)

"När det öppnades en lucka mellan molnen tyckte jag vi flög över Budapest, som delades av en flod. Donau, tänkte jag, det var Donau, men den var inte blå utan gul, hela staden var gul, taken, asfalten, parkerna, lustigt det här, en gul stad, jag trodde Budapest var grått, men Budapest var gult."

Om författaren

Musikern, poeten och författaren Francisco Buarque de Hollanda - mer känd som Chico Buarque -  föddes i Rio de Janeiro 1944. Han studerade först arkitektur i Sao Paulo, men bestämde sig snart för att istället satsa på musiken. Under militärdiktaturens styre (1964-1985) skrev Buarque ett antal allegoriska sånger om tillståndet i landet - något som medförde att stora delar av hans musikproduktion stoppades av myndigheterna. (Info från bokens insida).

 I Sverige är Buarque nog mest känd som författaren till Quem te viu, quem te ve - sången som i svensk översättning blivit känd som Deirdres Samba. Budapest är Buarques tredje roman.


Om boken

När det flygplan som den brasilianske spökskrivaren José Costa färdas med tvingas nödlanda i Budapest  väcks en djup fascination hos honom för det ungerska språket. Efter att ha återvänt till hemlandet bestämmer han sig snart för att göra ett nytt besök i Ungern, där han möter den vackra Kriska som erbjuder sig att bli hans språklärare...


Reflektioner

Brasiliansk litteratur är idag ganska flitigt översatt till svenska - i synnerhet om man jämför med hur översättningsutbudet ser ut vad gäller många av de övriga latinamerikanska länderna. De två mest välkända författarna idag är förmodligen Paulo Coelho och Clarice Lispector, som båda har ett stort antal romaner översatta till svenska och engelska.

Anledningen till att valet föll på Budapest (2003), snarare än någon av de förut nämnda författarnas verk, var dels att romanen fått oerhört mycket postitiv kritik och dels att jag tyckte ämnet lät intressant. "En brasiliansk spökskrivares kärleksaffär med det ungerska språket" - språknörden i mig kunde inte undgå att gå igång på den sammanfattningen.

Språket, i dess många olika aspekter, är huvudtemat i Buarques roman. Spökskrivaren och jagberättaren José Costa är framgångsrik inom sitt yrke, men grämer sig samtidigt över att han aldrig kan få erkännanden för de texter han producerar. Hans mer drivne affärskompanjon gör inte saken enklare genom att börja anställa unga skribenter som han tränar i att härma Costas sätt att skriva. Det är inte bara fascination inför ett nytt språk, utan också känslan av att ha blivit överflödig på hemmaplan, som driver huvudpersonen att ge sig av mot Ungern.

Väl i Ungern följer handlingen Costas lika komiska som beundransvärda strävan att tillägna sig det nya språket. Buarque rör sig fritt i tid och rum när han beskriver Costas upplevelser och ihågkomster. När romanen avslutas lämnas läsaren med en känsla av att ha tagit sig igenom en labyrint av händelser och berättelseskikt. Man känner ett behov av att läsa boken igen - och det mer än en gång - för att få fler pusselbitar på plats.

Den del av Budapest som intresserade mig mest var Costas ansträngningar för att lära sig ungerska. Han går från att ha varit en framgångsrik skribent till en situation där han måste bygga upp hela sin grammatik och sitt ordförråd på nytt. Hans tidigare språkförmåga blir meningslös eftersom han nu saknar ett forum att nyttja den i. Ändå är Costa lyckligt lottad jämfört med många andra som befinner sig i en liknande situation - han har trots allt en någorlunda ekonomi att falla tillbaka på, en bostad och inte minst den ungersktalande Kriska som han kan vända sig till om byråkratin skulle bli honom övermäktig... 

"Det borde vara förbjudet att håna den som vågar sig på att använda ett främmande språk", lyder inledningsfrasen i Budapest. Jag kan inte annat än att hålla med.

Chico Buarque läser från Budapest (via PENamericancenters youtubekanal)

Bonusbok: Child of all Nations, Irmgard Keun (Tyskland)

"Perhaps if war comes, we will never see my father again. That thought frightens my mother. She thinks he'll desert us and not love us anymore. The café in front of the hotel already has soldiers in green uniform running around, but not with guns. Everyone thinks it will be war soon. They want to flee to America or Sweden, or they don't want anything at all, they just wait."

Om författaren

Se inlägget om Konstsilkesflickan.


Om boken

Under det sena 1930-talet tvingas Kully och hennes föräldrar att lämna Tyskland efter att hennes pappa publicerat regimkritiska böcker. I takt med att deras visum går ut måste familjen flytta från land till land, men hotellräkningarna tornar snart upp sig och det blir svårare och svårare för dem att klara ekonomin. Med en blandning av naivitet och klarsynthet skildras ett fragilt förkrigseuropa ur ett barns perspektiv.


Reflektioner

Det har väl knappast undgått någon som läst mitt inlägg om Konstsilkesflickan att jag störtförälskat mig i Irmgard Keuns böcker. När jag upptäckte att hon skrivit en roman vars handling låg nära bloggens grundtanke tvekade jag därför inte. Jag måste läsa den.

Child of all nations publicerades 1938, och det lommande krigshotet gör sig ständigt påmint på bokens sidor. För Kully är det inte alltid lätt att dechiffrera föräldrarnas, och andra vuxnas, diskussioner om politik och krig. Hon vet att en man vid namn Hitler styr Tyskland, men känner inte till vad han står för eller varför alla är rädda för honom. Kriget är för henne något avlägset, medan de mer omedelbara bekymren är moderns tilltagande uppgivenhet och den ständiga penningbristen.

Om Konstsilkesflickan var skriven utfrån Keuns erfarenheter som skådespelare och ung kvinna i det tidiga trettiotalets Tyskland, är Child of all nations snarast baserad på hennes upplevelser i exil. Många av de städer och länder som Kully reser genom med sina föräldrar är t.ex. desamma som Keun rörde sig i under sina år med Joseph Roth, och exilförfattarnas liv utanför Tyskland skildras ingående. Det som särskilt utmärker romanen är dock valet av berättare. Genom att skildra förkrigstiden från ett lillgammalt barns perspektiv lyckas Keun slå an en ton som är både naivt humoristisk och klarsynt.

I och med att romanen skrevs när den skrevs blir det läsaren, snarare än huvudpersonen eller författaren, som har facit i sin hand. När boken skrevs hade nazisterna ännu inte hunnit begå sina värsta handlingar, men avskyn mot deras ideologi är tydlig i texten - som när Kullys mamma upprörs över att höra en okänd person vissla på nazisternas officiella sång i Amsterdam, eller när hon blir tillsagd att sluta umgås med en judisk lekkamrat.

Jag hoppas verkligen att Child of all nations kommer i svensk översättning inom en snar framtid - om inte annat så av pedagogiska skäl eftersom boken är som gjord för att användas i historieundervisning. Avslutningsvis måste jag också ge en eloge till översättaren (och poeten) Michael Hofmann. Förutom den mycket lyckade textöversättningen har han också inkluderat ett antal förklarande fotnoter och ett intressant efterord.  

En recension av en av Hofmanns poesiböcker kan läsas på The Cultural Societys hemsida. I samma recension går det även att läsa korta engelska översättningar av ett par av hans dikter.

Bok 34: Paradiset på jorden, Kjartan Fløgstad (Norge)

"Att ta bilder är att dricka med ögonen. Jag tog fram kameran. Valde objektiv. Med en
vanlig fotografiapparat tar man en klunk i taget. Det gjorde jag. Jag knäppte. Ögonen drack av det mörka vattnet.
     Klick. Klick klick. Kluck kluck. Jag var fast. Tungt och stilla beroende av att tömma världen. Suga in omvärlden i mina mörka rum. Framkalla den, till sista droppen."

Om författaren

Kjartan Fløgstad föddes 1944 i den sydnorska industristaden Sauda. Efter att ha studerat arkitektur samt språk- och litteraturvetenskap var han under ett antal år verksam som industriarbetare och sjöman. Som det senare befann han sig ofta i Latinamerika - en kontinent som han ofta berört i sitt författarskap. Sin litterära debuten gjorde han 1968 med diktsamlingen Valfart, varefter han författade två deckare under pseudonymen K. Villum. Genombrottet kom 1978 med Dalen Portland - en skildring av efterkrigstidens Norge som bland annat belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris.


Om boken

José Andersen är son till en chilensk hushållerska och en norsk gruvingenjör. Efter att ha varit bosatt hela sitt liv i Chile bestämmer han sig för att besöka sitt fädernesland - men är Norge verkligen det paradis han föreställt sig? Paradiset på jorden (2002) är en berättelse om ïnvandrare och utvandrare, språk och identitet, liv och död.


 Reflektioner

När jag tänker på norsk litteratur är det främst på Jostein Gaarder (Spelkortsmysteriet, Sofies Värld), barn- och ungdomsboksförfattaren Tormod Haugen, nobelpristagaren Knut Hamsun och deckarförfattaren Jo Nesbø. De två jag blev särskilt intresserad av när jag skulle välja ut min bok för Norge var dock de samtida romanförfattarna Kjartan Fløgstad och Jan Kjærstad, som båda belönats med Nordiska Rådets Litteraturpris. Av de båda kändes det mest naturligt att börja med Fløgstad eftersom hans romaner tenderar till att utspela sig längre tillbaka i tiden än Kjærstads.

I Paradiset på jorden får läsaren följa med in i huvudet på huvudpersonen. Fløgstads berättarteknik kan närmast beskrivas som ett potpurri av tankeströmmar och prosapoesi: än beskrivs protagonistens resa till Norge och upplevelserna i landet, än förflyttas handlingen till minnen från Chile under Pinochet.

Satiren är skarp och träffande i beskrivningarna av det norska samhällets dubbelhet - och aldrig mer så än i skildringen av Ibseninstitutet, där litteraturforskarna fördjupar sig i studier av den store författaren under dagtid och den invandrade chilenska städerskan i hemlighet nedtecknar Latinamerikas moderna, blodiga historia på nätterna. I den andra änden på den sociala rangskalan finns Andersens fars ingenjörskollegor, som betraktar huvudpersonen som en exotisk kuriositet och drömmer sig bort till ett soligt land som inte har mycket gemensamt med verklighetens Chile.

Det är inte bara språket som försvårar mötet mellan Andersen och nordborna utan också deras ömsesidiga förväntningarna. Bländade av den egna förförståelsen och erfarenhetsvärlden projicerar de sina förhoppningar och antaganden på varandra, bara för att senare desillusioneras. Frågorna Fløgstad ställer är inte lätta att besvara: Hur stor del av vår identitet utgörs av vår kulturella bakgrund? Vad händer med oss som individer när vi flyttar till ett annat land, omger oss med ett annat språk, med andra värderingar? Hur medvetna är vi om de verktyg vi använder för att tolka omvärlden?

"Var det mörka ljuset i Oslo östeuropeiskt? Eller är det ljuset i Dresden och Prag som är tungt skandinaviskt i tonen? Eller är jordmånen, vegetationen, bergarterna, bergen och vattnet detsamma som i Sydskandinavien? Är folkkaraktären densamma? Den nordiska melankolin? Eller är det ren inbillning?"

Ett är åtminstone säkert - jag har fallit pladask för Kjartans Fløgstads författande, så det kommer definitivt att bli fler inlägg om hans böcker i framtiden.

En trailer för Fløgstads senaste bok Grense Jakobselv:

Bok 33: Det nakna brödet, Muhammed Shukri (Marocko)

"Folkmassan hade gripits av panik. En ung kille ville gömma sig bredvid oss. Vi knuffade ut honom. Två andra killar hjälpte en tredje att klättra upp på taket till en butik. Nu hördes skott allt närmare vårt gömställe. En man som träffats skrek.
   - Nu dödade dom en till, påpekade Kebdani.
   - Jag hör och ser själv, svarade jag."

Om författaren

Muhammed Shukri (1935) föddes i Rifbergen i norra Marocko. Innan tolv års ålder hade han flyttat två gånger med sin familj - först till Tanger och sedan vidare till Tétouan. Efter att flera av hans syskon dött till följd av undernäring och våld lämnade Shukri sin familj, tog sig till Algeriet, lärde sig vid 20 års ålder att sig läsa och skriva, varefter han utbildade sig till lärare. Det nakna brödet (1973), som var hans första roman, var länge svartlistad i Marocko på grund av beskrivningarna av prostitution, sexualitet och drogmissbruk. Shukri dog i cancer 2003.


Om boken

Det nakna brödet är en självbiografisk skildring av Shukris uppväxt i en misär av våld, fattigdom och svält. Hans tidiga liv präglas av en misshandlande fader som super upp familjens pengar och en omgivning som enbart ser honom som ytterligare en från Rif - "... svälten och mördarnas land." Samtidigt börjar hans sexuella uppvaknande och behovet av att tillfredsställa begären kommer alltmer att dominera hans liv.


Reflektioner

Marocko, som blev självständigt från Frankrike 1956, tillhör kulturellt sett de s.k. Maghrebstaterna (Afrika norr om Sahara) och styrs idag av en nära nog enväldig kung. De marockanska författarna kan, språkligt sätt, delas upp i två grupper - de som skriver på franska och de som skriver på arabiska. Shukri själv skrev på arabiska, medan landets kanske mest kände författare - Tahar Ben Jelloun - skriver på franska (och sedan 40 år tillbaka är bosatt i Paris).

Utöver Shukris och Ben Jellouns böcker har även ett antal andra marockanska romaner getts ut i svensk översättning under de senaste åren: Driss Chaibris islamkritiska roman Enkelt förflutet; Fatima Mernissis fiktiva biografi Drömmar om frihet och Abdellah Taias Ett arabiskt vemod - om att växa upp som homosexuell i Marocko. Det finns med andra ord en del att välja på för den som vill förjupa sig i landets litteratur.

Det som slog mig först med Det nakna brödet var den råa ärlighet med vilken Shukri berättar om sina fruktansvärda upplevelser. Han håller inget tillbaka - inte ens när det gäller att beskriva de egna svagheterna och misstagen. I romanen målas bilden upp av ett patriarkalt samhälle, där faderns vilja och handlingar inte går att ifrågasätta. Texten sjuder av vrede när författaren beskriver hur hans mor tvingas underkasta sig sin våldsamme make och ensam kämpa för att trygga sitt och barnens uppehälle. De enda ljusglimtarna i Shukris tillvaro är nätterna han tillbringar med prostituerade och drömmarna om en bättre tillvaro.

Det nakna brödet fortsätts i Streetwise som, efter vad jag sett, ännu inte finns översatt till svenska.

 
Tidskriften Al Jadid har en intressant intervju med Muhammed Shukri

Bok 32: Livets fest, Nora Ikstena (Lettland)

"Helena mindes hur hon som barn hade satt potatis på ett stort fält. Luften hade varit fylld av fåglar, och den ena potatisen efter den andra blev lagd med ögat uppåt. Plötsligt hade den gamle mannen som plöjde fåran rätat på sig, tagit av sig mössan och med vördnad vänt sig mot vägen. Även Helena hade vänt sig dit. Ett begravningståg passerade.
       Döden får inte förorsaka skratt."

Om författaren

Nora Ikstena föddes i Riga 1969. Hon utbildade sig inom lettiska språket och engelska innan hon gav sig in på författarbanan. Livets fest, som kom ut 1998, var hennes genomslagsroman och är än så länge den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska (ett antal av hennes noveller ingår däremot i diverse engelska novellsamlingar). Ikstenas andra roman, Jaunavas mācība (ungefär: Jungfruns undervisning), belönades med Lettlands årliga litteraturpris 2001.


Om boken

När hennes mor avlider upptäcker Helena att en liten grupp för henne okända människor är inbjudna in till begravningen. De visar sig snart vara bekanta som modern samlat på sig under olika skeden av sitt ombytliga liv. Alla har sina egna historier att berätta om henne och medan vaknatten fortgår försöker Helena pussla ihop dem med sina egna minnen. Bit för bit växer bilden fram av den döda Eleonora...


Reflektioner

Livets fest, som delar titel med en roman av Moa Martinson, översattes till svenska i samband med att Bok- och biblioteksmässan i Göteborg hade Lettland som huvudtema 2008. Samma år utkom även hennes landsmaninna Inga Abele i svensk översättning med Elden väcker ingen, vilken året därpå följdes av romanen Högvatten året. Abele finns även representerade i diktsamlingen Lettland diktar: ord och steg, även denna utkommen under 2008.

Andra lettiska böcker som finns tillgängliga på svenska är Laima Muktupavelas Champinjontestamentet (2002) som skildrar lettiska svampplockare på Irland, och Lettland berättar - som ingår i Bokförlaget Tranans berättarserie. 

Jag måste erkänna att jag började läsa Livets fest med vissa farhågor. Bokens handling var, så som den sammanfattades på dess baksida, inget jag trodde skulle tilltala mig och föreföll inte heller särskilt nyskapande. Lyckligtvis kom de negativa förväntningarna snabbt på skam. Livets fest är både en skildring av Eleonoras liv under och efter andra världskriget samt en närmast andlig berättelse om gemenskap, strävan efter att finna ljusglimtar i tillvaron och svårigheten att försonas med det förflutna. Samtidigt som den dödas vänner förlorar sig i minnen under begravningen spirar en relation mellan Helena och sonen till en av de inbjudna gästerna. Livet stannar upp, men går samtidigt vidare mot något nytt.

För mig var det intressantaste i romanen ögonblicksskildringarna av Eleonoras liv som krigsflykting, men jag tyckte också mycket om den lågmält melankoliska stämning som råder i berättelsen. Livets fest har inte bråttom med vad den vill säga utan är snarare läsning för den som vill ha något stillsamt att fördjupa sig i. 

Latvian Literature Centres hemsida är en utmärkt resurs för den som vill veta mer om lettisk litteratur. Bland annat går det att läsa kortnoveller och utdrag ur romaner där...

... och en intervju med Nora Ikstena går att läsa på Dalkey Archive Press.

Bok 31: Ett piggsvins memoarer, Alain Mabanckou (Kongo-Brazzaville)

"och så var det dessa upprepade dödsfall i Mossaka, dödsfall som kom slag i slag, den ena begravningen följde på den andra, knappt hade man slutat gråta över en död förrän nästa stod på tur [...]"

Om författaren

Alain Mabanckou (född 1966) växte upp i staden Pointe Noire i Kong-Brazzaville. Han utbildade sig till jurist och började snart även att skriva romaner och noveller. Genombrottet kom 1998 med Bleu-Blanc-Rouge, som belönades med Grand prix littéraire d'Afrique noire. I skrivande stund har tre av hans romaner översatts till svenska (och ytterliggare två till engelska). Däribland den Prix Renaudot-belönade Ett piggsvins memoarer (2006).

Under 2000-talet har Mabanckou, utöver skrivandet, bland annat varit verksam som professor i franskspråkig litteratur vid University of California.


Om boken

Liggandes under ett stort baobaträd berättar ett piggsvin historien om sitt liv - hur han som ung lämnade sin flock för att tjäna en människa, hur han mer eller mindre motvilligt tvingades utföra otaliga mord i dennes tjänst, och hur han slutligen återfick sin frihet i samband med sin herres död.


Reflektioner

Kongo-Brazzaville, eller Republiken Kongo, blev självständigt från Frankrike 1960. Landet, som är ett av Afrikas mindre sett till befolkningsstorleken, har under den senare delen av 1900-talet härjats av etniska och politiska motsättningar, och tidvis även av inbördeskrig.

Många av de brazzaville-kongolesiska författarna skriver på franska, som är landets officiella språk. Utöver Mabanckou har jag bara kunnat hitta en författare som finns översatt till svenska - Emmanuel Dongala. Den senare har även ett antal böcker översatta till norska och engelska - och det finns självklart betydligt fler författare att välja på för de som har möjlighet att läsa på franska.

Centralt för Ett piggsvins memoarer är myten om att människor har dubbelgångare i form av olika djur vars öden är tätt sammanlänkade med de människor de tjänar. Dessa dubbelgångare kan, i Mabanckous berättelse, vara antinget goda eller skadliga. Kibandi, vars dubbelgångare piggsvinet är, är en begåvad ung snickare som börjar se allt mer avundsamt och hätskt på sin omgivning. Med hjälp av dubbelgångaren tar han hämnd på de människor han anser gjort orätt mot honom. Djuret blir därigenom samtidigt en utomstående observatör av människornas förehavanden och en aktiv deltagare i Kibandis mordiska intriger - ett offer och en medbrottsling.  

Den bild som dröjde sig kvar längst efter avslutad läsning var den av det lilla piggsvinets samtal med det stora trädet - ett samtal som rör sig lika mycket kring människors och djurs dårskap som den egna dödligheten. I romanen kan läsaren ana sig till det förestående slutet på det levnadssätt som präglar Kibandis by. Den första bybon har nyligen återvänt efter studier utomlands och grupper av antropologer är redan på plats för att studera och dokumentera de lokala sedvänjorna innan de försvinner. Trots det är berättelsen ofta humoristisk och slutet förvånansvärt hoppfyllt. Livet är kort, tycks Mabanckou vilja säga, men världen består. Skadliga dubbelgångare kan förändras till det bättre och det går att bryta destruktiva mönster.

Alain Mabanckous hemsida är värt ett besök (OBS! Franskspråkig).

Bonusbok: The Stray Sod Country, Patrick McCabe (Irland)

"I mean who in their right mind would want to murder a poor old Jack Russell? But then everyone, of course, was not in their right mind."

Om författaren

Patrick McCabe föddes 1955 i det lilla Irländska samhället Clones. Han påbörjade sin författarkarriär samtidigt som han arbetade som lärare. Genombrottet kom 1992 med romanen Slaktarpojken (The Butcher boy) - en mörkt humoristisk berättelse mot bakgrund av kalla kriget, som följer en ung pojke som gradvis tappar verklighetsförankringen och förlorar sig in i en våldsspiral. Både Slaktarpojken och den senare romanen Breakfast on Pluto (1998) har nominerats till Bookerpriset samt filmatiserats.


Om boken

Året är 1958, hunden Laika har just skickats ut i omloppsbana och på Münchens flygplats kliver Manchester Uniteds fotbollslag på det flygplan som ska komma att kosta hälften av spelarna livet. I det Irländska samhället Cullymore försöker katoliker, protestanter och metodister att samexistera och förbereda inför den teaterproduktion som är tänkt att sätta orten på kartan. Samtidigt börjar ryktet gå om att en övernaturlig ondska hemsöker den lilla orten...


Reflektioner

En observant läsare kanske märker att jag räknar The Stray Sod Country (2010) som en bonusbok snarare än min bok för Irland - något som har en ganska enkel förklaring. Jag hade redan valt en författare att läsa för Irland (John McGahern) när jag, i samband med slösurfande i bibliotekskatalogen, upptäckte att ett av kommunbiblioteken köpt in en bok av en av mina favoritförfattare. Kort sagt föll jag till föga för läsdjävulen. Irland kommer därför vid ett senare tillfälle att kompletteras med den bok jag egentligen skulle ha läst...

Att Irland är ett land med en uppsjö av bra författare är väl knappast något som behöver påpekas. Förutom forna tiders giganter som James Joyce, Samuel Beckett, Flann O'Brien m.fl. återfinns här även Bookerprisvinnaren Roddy Doyle.

Min personliga favorit har dock under en länge tid varit Patrick McCabe, vars skrivande jag först stiftade bekantskap med genom Neil Jordans filmatisering av Slaktarpojken. Den mörka, skruvade galghumorn var precis enligt min smak och jag föll pladask för det distinkta, rytmiska språk som mötte mig när jag väl lyckats spåra upp ett exemplar av boken.

Förutom den omisskännliga prosan har McCabe ett antal teman som han ständigt återkommer till: motsättningarna mellan dåtid och nutid i småorter på gränsen till förändring, hur vardagliga drifter och händelser kan få människor att tappa fotfästet och göra fruktansvärda saker, samt (föga förvånande med tanke på att det är 1900-talets Irland han skildrar) religionens positiva, negativa och ibland rentav komiska påverkan på människors liv. Det är också något som går igen i The Stray Sod Country. Ett av romanens huvudspår är t.ex. det glödande hat som en av samhällets stöttepelare - Fader  Hand - när mot en annan irländsk präst som lyckats bli kändispastor i USA. 

Fader Hand ger också prov på en annan av McCabes förmågor - att skapa fiktiva karaktärer som samtidigt är komiska, ömkansvärda och djupt obehagliga. Potentialen att agera osjälviskt och begå grymma våldsdåd finns hos alla i McCabes böcker - och små vardagshandlingar kan få ödesdigra konsekvenser.

Vad gällde det övernaturliga inslaget i The Stray Sod Country så kände jag ungefär samma inför det som jag gjorde när jag läste Sarah Waters spökberättelse Främlingen i huset (2010) härförleden - att boken kanske hade klarat sig bättre utan det. Jag har också en känsla av att just den biten av handlingen kan vara en vattendelare för många läsare... The Stray Sod Country hör enligt mig inte till McCabes allra bästa böcker, men är ändå klart läsvärd på grund av sina tidsskildringar och sitt intressanta persongalleri.

En intervju med Patrick McCabe i The Guardian finns här...

... och en annan, riktigt bra intervju finns på författaren Laura Hirds hemsida...

... och slutligen finns en författaruppläsning av en bit av The Stray Sod Country tillgänglig via University College Dublins youtubekanal:

Bok 30: Middlesex, Jeffrey Eugenides (USA)

"Det var fortfarande mörkt ute. Fåglarna hade precis börjat sjunga. Sommarlukter av gräs och fuktig jord fyllde luften, och plötsligt förlorade jag allt mitt mod. Ju närmare stridsvagnen jag kom, desto större såg den ut. Jag blev rädd och ville vända och cykla hem igen. Men sedan slog ljuset om och stridsvagnen fortsatte med ett knyck. Jag ställde mig på tramporna och susade efter den."

Om författaren

Jeffrey Eugenides föddes i Detroit 1960 och slog igenom som författare 1993 med Dödens Jungfrur (The Virgin Suicides). Romanen, som handlar om fem systrar som begår självmord, filmatiserades 1999 av Sofia Coppola. Hans andra roman, Middlesex, utkom 2002 och har bland annat vunnit Pulizerpriset. 


Om boken

Middlesex är berättelsen om Calliope Stephanides och hens familj. Från farföräldrarnas flykt ifrån det brinnande Smyrna (beläget i nuvarande Turkiet) och USA-emigrationen, till familjens kamp för ekonomisk stabilitet under 30-talets depression och 1967 års raskravaller. 

Därefter vidtar Calliopes egen uppväxt under 60- och 70-talet, som inte heller är utan komplikationer. Utan att först veta det själv är Callie intersexuell (eller, för att använda romanpersonens terminologi, hermafrodit), något som blir allt mer märkbart och orsakar problem när hen kommer in i puberteten. Middlesex utspelar sig i miljöer hämtade ur Eugenides eget liv, men är inte självbiografisk.


Reflektioner 

Inspirationen till att läsa just Middlesex fick jag från en föreläsning med Jan Jörnmark som jag var på för några månader sedan. Vid tillfället visade han bland annat ett antal bilder av förfallet i dagens Detroit och gav en bakgrund till hur stadens nuvarande tillstånd uppstått. Nyfikenheten väcktes, och när det blev dags att välja en bok från USA bestämde jag mig därför för att försöka hitta en som utspelade sig just i Detroit.

Det första som slog mig några kapitel in i romanen var att Eugenides måste ha gjort en enorm research inför sitt skrivande. Den berättelse han levererar är inte enbart en familjekrönika, utan också ett panorama över det moderna USA:s (och allra främst Detroits) framväxt - för att inte nämna en inblick i könsforskningen under 1900-talet. Att romanen är så lättsmält som den är, trots det faktaspäckade innehållet, är riktigt imponerande.

En intressant aspekt av Middlesex är det dubbla utanförskap som familjen Stephanides utsätts för när de bosätter sig i Detroit. Av afroamerikanerna i Black Bottom, där Calliopes farmor arbetar, ses de som privilegierade vita. I den välbärgade förorten Middlesex, dit familjen flyttar efter raskravallerna, betraktas de däremot inledningsvis som potentiella fridstörare på grund av sin etnicitet. Eugenides beskriver också de brytningar som växer fram inom huvudpersonens familj, när viljan att bevara de gamla traditionerna inte går att förena med livet i det nya hemlandet.   

Det enda som irriterade mig lite i boken var den ganska ointressanta ramhandlingen i vilken en ca 40-årig Calliope inleder en kärleksaffär med en kvinna i Tyskland. Bortsett från det är det här en både underhållande och tänkvärd berättelse med en väl avvägd balansgång mellan humor och tragedi.

En intervju med Jeffrey Eugenides på New York Times Youtubekanal:


Och ett bibliotekslån av Avgrunden - Jan Jörnmarks fotobok över Detroit - rekommenderas varmt!

Bok 29: Jamaica Kincaid x 2 (Antigua och Barbuda)

"Jag hade bott i detta rum i mer än tretton av mina sjutton år. Jag kunde till och med erinra mig den dag min far byggde till huset med detta rum. Vart jag än såg stod något som hade betytt mycket för mig, som hade skänkt mig glädje någon gång eller som kunde påminna mig om de lyckliga stunderna. Men när jag låg där kunde mitt hjärta ha brustit av glädje vid tanken på att slippa se något av allt detta igen."

Om författaren

Elaine Potter Richardson föddes i den karibiska mikrostaten Antigua och Barbudas huvudstad S:t Johns 1949. Efter en kort skolgång sändes hon som 17-åring till USA för att arbeta som au pair. Tanken var att hon skulle skicka pengarna hon förtjänade till sin familj, men hon revolterade mot det, bröt kontakten med familjen och började istället studera samt skriva böcker under namnet Jamaica Kincaid (info hämtad från BBC World Service)


Om böckerna

Ursprungligen hade jag bara tänkt läsa Kincaids Annie John (1986) för Antigua och Barbuda, men efter att ha börjat bläddra i hennes kortessä Antigua: En liten ö (1988) insåg jag att jag skulle tjäna på att läsa den först.

Antigua: En liten ö är en ursinnig beskrivning av de europeiska och amerikanska kolonialmakternas förtryck och exploatering av Antigua och Barbuda. Inledningsvis beskriver Kincaid hur en västerländsk turist (under slutet av 80-talet) skulle uppleva Antigua och Barbuda, för att sedan kontrastera detta mot sina egna minnen och önationens historia.

Annie John, som är en fiktiv uppväxtskildring med självbiografiska inslag, följer den unga huvudpersonens uppväxt i Antigua. Romanens huvudfokus ligger på hennes relation med modern och hur denna förändras när Annie tar sina första steg in i vuxenvärlden.


Reflektioner

Den karibiska önationen Antigua och Barbuda blev självständig 1981, efter mer än 300 år av brittiskt styre. Som en del av det Brittiska Samväldet har landet dock fortfarande kvar den engelska drottningen som monark. Historiskt sett exploaterades öarna länge genom sockerodlingar till vilka afrikanska slavar forslades som arbetskraft. Idag har mikrostaten upp emot 90.000 invånare - av vilka majoriteten är slavättlingar - och är en populär mellanhamn för amerikanska lyxkryssare (info från Sveriges regerings hemsida).

Vad gäller val av litteratur så utgjorde språket inget hinder eftersom landet är engelsktalande (många invånare talar dock även en lokal variant av creole). Trots det kunde jag bara hitta två författare att välja mellan: Jamaica Kincaid och Marie-Elena John. Efter att ha läst på om båda kände jag mig mest lockad av att läsa Kincaid, som förutom att ha skrivit fler böcker också hade en starkare koppling i dem till Antigua.

Antigua och Annie John framstår mest av allt som två sidor av ett mynt. Medan den förra boken beskriver hur den blodiga kolonialeran övergått i modern korruption och turistexploatering är den senare en intim skildring av uppväxt, uppbrott och familjerelationer.

För Annie i Annie John tar sig kolonialismen främst uttryck i de strikta brittiska lärarna och tvånget att fira den brittiska drottningens födelsedag. De största bekymren för henne är hennes längtan bort från födelseön och moderns ständigt återkommande försök att knuffa in dottern i vuxenvärlden. Modern, med sin 35 år äldre make, representerar allt Annie vill ta avstånd från i livet. När uppbrottet från ön äntligen stundar är den mest av allt en lättnad för henne. Precis som Kincaid själv lämnade Antigua för USA ger sig Annie av mot England, och hon är fast besluten att inte återvända. På Antigua finns ingen framtid för henne.

Annie John har, precis som Ondjakis God morgon kamrater och flera av de andra böckerna jag läst, ett drag av självbiografisk vittneslitteratur som ger en ökad tyngd åt läsningen. Samtidigt finns det en klarhet och enkelhet i språket som gör att sidorna flyger förbi. Definitivt en författare jag vill läsa mer av längre fram - och då i synnerhet den roman som Kincaid skrivit om sin mamma.

Jamaica Kincaid och Junot Diaz läser från sina böcker vid 92ndstreet Center i New York:


Marie-Elena Johns hemsida

Bok 28: Gamla mästare, Thomas Bernhard (Österrike)

"Vi fyller vårt själsliga bankfack med dessa stora själar och Gamla mästare och griper efter dem i livsavgörande ögonblick; men när vi öppnar det själsliga bankfacket är det tomt, så är det i själva verket, vi står inför det tomma själsliga bankfacket och ser att vi är ensamma och fullkomligt medellösa [...]"

Om författaren

Thomas Bernhard föddes 1931 i Nederländerna, men flyttade med sin ensamstående mor till Wien vid 1 års ålder. Han genomgick en konstnärlig utbildning, men kunde på grund av en lungsjukdom inte ägna sig åt en karriär inom musiken. Som kulturpersonlighet var han något av en enfant terrible och var bland annat känd för sin hårda kritik mot den österrikiska staten och den katolska kyrkan. Han orsakade också skandal genom att vid sin död förbjuda att hans verk sattes upp eller publicerades inom Österrikes gränser.

Bernhard blev snabbt populär internationellt och ett stort antal av hans verk finns idag översatta till svenska.


Om boken

Musikskribenten Reger har i över trettio år besökt Konsthistoriska museet i Wien varannan dag. Där sitter han på en bänk framför en målning av Tintoretto (målningen syns även på bokens omslag) och reflekterar över konsten och sitt eget liv. Dagen då romanen utspelar sig har han för första gången begett sig till museet för andra dagen i rad. Av okänd anledning har han stämt möte med vännen Atzbacher...


Reflektioner

När det gällde mitt val av författare från Österrike handlade det mest av allt om att välja bort. Jag hade redan läst några av Stefan Zweigs verk och Robert Musils Mannen utan egenskaper (och uppskattat båda), och sett en av nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäser (som jag uppskattat något mindre). Det stod därför för mig mellan de två giganterna Thomas Bernhard och Peter Handke - att valet föll på den förre berodde mest på en rekommendation från en vän.

Under de första 150 sidorna av Gamla mästare (1985) hände det mer än en gång att jag nära på ifrågasatte romanens litterära meriter. Den verkade mest utgöras av en kulturelitists gnälliga evighetsmonolog om konstens och samhällets förfall och föreföll inte leda någon vart. När det sedan - efter ungefär halva boken - gradvis började gå upp ett ljus för mig kunde jag knappt avhålla mig från att läsa om den från början igen. Med sina långa monologer går Bernhard tvärs emot Show don't tell principen, och han gör det med bravur.

Reger, som är bokens egentliga huvudperson, är ömsom irriterande och ömsom rörande. Påstridig - javisst, men också en ensam äldre man som kämpar vidare efter att ha förlorat sitt fotfäste i tillvaron. En man som sent i livet tvingas omvärdera sin inställning till konsten - som länge varit fokus för hans tillvaro. Jag tror knappt någon roman berört mig starkare med sina skildringar av åldrande och ensamhet

Många av de teman som Bernhard tar upp i romanen är aktuella än idag: konstens funktion och kommersialiserande samt gråzonen mellan seriös media och sensationsjournalistik. En av de passager som jag fann mest tänkvärd var Regers utlåtande om musikens utveckling:

"I vår tid har den totala musiken brutit ut, överallt mellan Nordpolen och Sydpolen måste ni lyssna på den, om så i staden eller på landet, på havet eller i öknen, enligt Regner. Människor har dagligen blivit fullproppade med musik så länge redan att de sedan länge förlorat varje känsla för musik."

För en modern läsare hör ett ifrågasättande av musikens urholkning och exploatering knappast till ovanligheterna. Den nya spridningstekniken och de smidigare ljudformaten har gjort musiken tillgängligare än någonsin, men har den stora tillgången på musik gjort det svårare för lyssnarna (en grov generalisering, jag vet) att koncentrera sig på det enskilda verket? Frågan kan utsträckas till att inkludera även litteratur - finns det något sådant som för stort utbud när det gäller böcker?

Bra material kring Thomas Bernhard finns på Thomasbernhard.org. Bland annat finns där länkar till en översatt intervju från 1986. Webmagasinet Signandsight har också en intervju uppe.


Det finns flera inslag om Thomas Bernhard att tillgå via Kulturradion

Bok 27: Midaqq-gränden, Naguib Mahfouz (Egypten)

"Hennes passion efter ära var som en sjukdom, hennes brinnande längtan efter makt som en glupande hunger inom henne. Och vad annat än rikedom kunde bota henne och stilla hennes hunger? Att ha mycket pengar var det enda botemedel hon kände till för sin plågsamma sjukdom; det var detsamma som väldig ära och fullkomlig makt, följaktligen också ogrumlad lycka."

Om författaren

Naguib Mahfouz (1911-2006) började skriva flitigt redan under skolåldern. Han växte upp i en medelklassfamilj i Kairo och påverkades starkt i sin världssyn av den egyptiska revolutionen 1919 - den våldsamma konflikt som utgjorde startskottet till Egyptens frigörelse från den brittiska ockupationsmakten. Efter avslutade universitetsstudier påbörjade han sin författarbana och skapade sig samtidigt en karriär inom det egyptiska kulturdepartementet.

Mahfouz skrädde inte med sina åsikter vare sig i arbetslivet eller det privata. Han kritiserade t.ex. skarpt den av Ayatolla Khomeini utlysta fatwan mot Salman Rushdie - något som ledde till han överfölls och knivskars av fundamentalister. 1988 belönades han med Nobelpriset i litteratur med motiveringen att han genom sina böcker "(...) format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”. Bland Mahfouz mest omtalade verk återfinns, förutom Midaqq-gränden, Kairotrilogin - en familjekrönika som utspelar sig i Kairo under 1900-talets början.


Om boken

Middaqq-gränden (1947) följer vardagen i en nedgången gränd i Kairo mot slutet av 40-talet. Här bor den vackra Hamida med sin mor äktenskapsmäklerskan, kaféägaren Kirsha som är mer intresserad av pojkar och unga män än av sin hustru, den naive barberaren Abbas, den förmögne direktören Salim Ulwan och krymplingsmakaren Zita. Den ynge generation drömmer om att lämna gränden och finna en bättre tillvaro, men att göra det är ett vågspel som lätt kan få katastrofala konsekvenser...


Reflektioner

Egypten hör till det fåtal afrikanska länder varifrån det finns ganska mycket översatt litteratur. Inledningsvis valde jag mellan Sunallah Ibrahims satirroman Kommittén och Tawfiq al-Hakims En egyptisk åklagares dagbok, men till slut föll valet ändå på nobelpristagaren Naguib Mahfouz.

Det är ett brokigt persongalleri som möter läsaren på bokens sidor: människor som av plötslig förälskelse, frihetslängtan eller ekonomiska anledningar drivs till handlingar som helt förändrar deras liv. Händelserna äger rum i ett 40-tal präglat av krig, arbetslöshet och brytning med gamla traditioner: när de unga männen rekryteras till den brittiska armen med löften om goda löner börjar t.ex. fabrikerna anställa kvinnor, vilket några decennium tidigare hade varit otänkbart.

Just kvinnoskildringarna i Middaqq-gränden var annars något jag kände mig kluven över. Mahfouz hade själv en ganska progressiv kvinnosyn, men romanen i sig är ibland lite för pekpinnemoraliserande för min smak. Skildringen av Hamida, vars främsta drivkraft är en längtan efter lyx och flärd, kändes t.ex. bitvis mest som en varnande berättelse för unga kvinnor. Samtidigt får man inte glömma att boken har mer än 60 år på nacken och att händelserna äger rum i ett starkt sexistiskt samhälle (något Mahfouz tydliggör med bravur). Det skulle vara intressant att någon gång i framtiden läsa ett av Mahfouz senare verk (hans sista kom ut så sent som 2005) för att se hur kvinnorna är skildrade där.

Invändningarna mot kvinnoskildringarna till trots har Middaqq-gränden många positiva och intressanta aspekter. Mahfouz skildrar det egyptiska 40-talsvardagslivet på ett väldigt tillgängligt sätt och persongalleriet är färgstrakt på en nivå som inte står Dickens långt efter. Mest fascinerad blev jag av den förslagna äktenskapsmäklerskan Umm Hamida (fritt översatt "moder till Hamida"), som lyckas förhandla sig till gratis hyra i utbyte mot att arrangera ett äktenskap för sin hyresvärdinna. Äktenskapsmäklerska är ett yrke som jag främst associerat med musikalen Spelman på taket, så det var intressant att få en mer nyanserad bild av en sådans verksamhet. Särskilt som Umm Hamida dessutom är en härligt frän karaktär som inte viker sig för någon.

Middaq-gränden är en färgstark berättelse med många dramatiska svängningar och jag kan definitvt tänka mig att läsa mer av författaren längre fram. Samtidigt är jag inte säker på att bokvalet var det bästa för just det här projektet - just nu lutar åt att komplettera mitt Egyptenläsande med en modernare roman.

Den officiella Nobelprishemsidan har en hel del material om Mafouz, bland annat hans nobelföreläsning, ett kort utdrag ur Midaqqgränden och en intervju med honom.

En pressdokumentär om Naguib Mahfouz från The American University in Cairo Press youtubekanal: