25 september 2012

Bonusbok: Child of all Nations, Irmgard Keun (Tyskland)






"Perhaps if war comes, we will never see my father again. That thought frightens my mother. She thinks he'll desert us and not love us anymore. The café in front of the hotel already has soldiers in green uniform running around, but not with guns. Everyone thinks it will be war soon. They want to flee to America or Sweden, or they don't want anything at all, they just wait."



Om författaren

Se inlägget om Konstsilkesflickan.


Om boken

Under det sena 1930-talet tvingas Kully och hennes föräldrar att lämna Tyskland efter att hennes pappa publicerat regimkritiska böcker. I takt med att deras visum går ut måste familjen flytta från land till land, men hotellräkningarna tornar snart upp sig och det blir svårare och svårare för dem att klara ekonomin. Med en blandning av naivitet och klarsynthet skildras ett fragilt förkrigseuropa ur ett barns perspektiv.


Reflektioner

Det har väl knappast undgått någon som läst mitt inlägg om Konstsilkesflickan att jag störtförälskat mig i Irmgard Keuns böcker. När jag upptäckte att hon skrivit en roman vars handling låg nära bloggens grundtanke tvekade jag därför inte. Jag måste läsa den.

Child of all nations publicerades 1938, och det lommande krigshotet gör sig ständigt påmint på bokens sidor. För Kully är det inte alltid lätt att dechiffrera föräldrarnas, och andra vuxnas, diskussioner om politik och krig. Hon vet att en man vid namn Hitler styr Tyskland, men känner inte till vad han står för eller varför alla är rädda för honom. Kriget är för henne något avlägset, medan de mer omedelbara bekymren är moderns tilltagande uppgivenhet och den ständiga penningbristen.

Om Konstsilkesflickan var skriven utfrån Keuns erfarenheter som skådespelare och ung kvinna i det tidiga trettiotalets Tyskland, är Child of all nations snarast baserad på hennes upplevelser i exil. Många av de städer och länder som Kully reser genom med sina föräldrar är t.ex. desamma som Keun rörde sig i under sina år med Joseph Roth, och exilförfattarnas liv utanför Tyskland skildras ingående. Det som särskilt utmärker romanen är dock valet av berättare. Genom att skildra förkrigstiden från ett lillgammalt barns perspektiv lyckas Keun slå an en ton som är både naivt humoristisk och klarsynt.

I och med att romanen skrevs när den skrevs blir det läsaren, snarare än huvudpersonen eller författaren, som har facit i sin hand. När boken skrevs hade nazisterna ännu inte hunnit begå sina värsta handlingar, men avskyn mot deras ideologi är tydlig i texten - som när Kullys mamma upprörs över att höra en okänd person vissla på nazisternas officiella sång i Amsterdam, eller när hon blir tillsagd att sluta umgås med en judisk lekkamrat.

Jag hoppas verkligen att Child of all nations kommer i svensk översättning inom en snar framtid - om inte annat så av pedagogiska skäl eftersom boken är som gjord för att användas i historieundervisning. Avslutningsvis måste jag också ge en eloge till översättaren (och poeten) Michael Hofmann. Förutom den mycket lyckade textöversättningen har han också inkluderat ett antal förklarande fotnoter och ett intressant efterord.  

En recension av en av Hofmanns poesiböcker kan läsas på The Cultural Societys hemsida. I samma recension går det även att läsa korta engelska översättningar av ett par av hans dikter.

16 september 2012

Bok 34: Paradiset på jorden, Kjartan Fløgstad (Norge)



"Att ta bilder är att dricka med ögonen. Jag tog fram kameran. Valde objektiv. Med en
vanlig fotografiapparat tar man en klunk i taget. Det gjorde jag. Jag knäppte. Ögonen drack av det mörka vattnet.
     Klick. Klick klick. Kluck kluck. Jag var fast. Tungt och stilla beroende av att tömma världen. Suga in omvärlden i mina mörka rum. Framkalla den, till sista droppen."



Om författaren

Kjartan Fløgstad föddes 1944 i den sydnorska industristaden Sauda. Efter att ha studerat arkitektur samt språk- och litteraturvetenskap var han under ett antal år verksam som industriarbetare och sjöman. Som det senare befann han sig ofta i Latinamerika - en kontinent som han ofta berört i sitt författarskap. Sin litterära debuten gjorde han 1968 med diktsamlingen Valfart, varefter han författade två deckare under pseudonymen K. Villum. Genombrottet kom 1978 med Dalen Portland - en skildring av efterkrigstidens Norge som bland annat belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris.


Om boken

José Andersen är son till en chilensk hushållerska och en norsk gruvingenjör. Efter att ha varit bosatt hela sitt liv i Chile bestämmer han sig för att besöka sitt fädernesland - men är Norge verkligen det paradis han föreställt sig? Paradiset på jorden (2002) är en berättelse om ïnvandrare och utvandrare, språk och identitet, liv och död.


 Reflektioner

När jag tänker på norsk litteratur är det främst på Jostein Gaarder (Spelkortsmysteriet, Sofies Värld), barn- och ungdomsboksförfattaren Tormod Haugen, nobelpristagaren Knut Hamsun och deckarförfattaren Jo Nesbø. De två jag blev särskilt intresserad av när jag skulle välja ut min bok för Norge var dock de samtida romanförfattarna Kjartan Fløgstad och Jan Kjærstad, som båda belönats med Nordiska Rådets Litteraturpris. Av de båda kändes det mest naturligt att börja med Fløgstad eftersom hans romaner tenderar till att utspela sig längre tillbaka i tiden än Kjærstads.

I Paradiset på jorden får läsaren följa med in i huvudet på huvudpersonen. Fløgstads berättarteknik kan närmast beskrivas som ett potpurri av tankeströmmar och prosapoesi: än beskrivs protagonistens resa till Norge och upplevelserna i landet, än förflyttas handlingen till minnen från Chile under Pinochet.

Satiren är skarp och träffande i beskrivningarna av det norska samhällets dubbelhet - och aldrig mer så än i skildringen av Ibseninstitutet, där litteraturforskarna fördjupar sig i studier av den store författaren under dagtid och den invandrade chilenska städerskan i hemlighet nedtecknar Latinamerikas moderna, blodiga historia på nätterna. I den andra änden på den sociala rangskalan finns Andersens fars ingenjörskollegor, som betraktar huvudpersonen som en exotisk kuriositet och drömmer sig bort till ett soligt land som inte har mycket gemensamt med verklighetens Chile.

Det är inte bara språket som försvårar mötet mellan Andersen och nordborna utan också deras ömsesidiga förväntningarna. Bländade av den egna förförståelsen och erfarenhetsvärlden projicerar de sina förhoppningar och antaganden på varandra, bara för att senare desillusioneras. Frågorna Fløgstad ställer är inte lätta att besvara: Hur stor del av vår identitet utgörs av vår kulturella bakgrund? Vad händer med oss som individer när vi flyttar till ett annat land, omger oss med ett annat språk, med andra värderingar? Hur medvetna är vi om de verktyg vi använder för att tolka omvärlden?
"Var det mörka ljuset i Oslo östeuropeiskt? Eller är det ljuset i Dresden och Prag som är tungt skandinaviskt i tonen? Eller är jordmånen, vegetationen, bergarterna, bergen och vattnet detsamma som i Sydskandinavien? Är folkkaraktären densamma? Den nordiska melankolin? Eller är det ren inbillning?"
Ett är åtminstone säkert - jag har fallit pladask för Kjartans Fløgstads författande, så det kommer definitivt att bli fler inlägg om hans böcker i framtiden.

En trailer för Fløgstads senaste bok Grense Jakobselv:

10 september 2012

Bok 33: Det nakna brödet, Muhammed Shukri (Marocko)






"Folkmassan hade gripits av panik. En ung kille ville gömma sig bredvid oss. Vi knuffade ut honom. Två andra killar hjälpte en tredje att klättra upp på taket till en butik. Nu hördes skott allt närmare vårt gömställe. En man som träffats skrek.
   - Nu dödade dom en till, påpekade Kebdani.
   - Jag hör och ser själv, svarade jag."




Om författaren

Muhammed Shukri (1935) föddes i Rifbergen i norra Marocko. Innan tolv års ålder hade han flyttat två gånger med sin familj - först till Tanger och sedan vidare till Tétouan. Efter att flera av hans syskon dött till följd av undernäring och våld lämnade Shukri sin familj, tog sig till Algeriet, lärde sig vid 20 års ålder att sig läsa och skriva, varefter han utbildade sig till lärare. Det nakna brödet (1973), som var hans första roman, var länge svartlistad i Marocko på grund av beskrivningarna av prostitution, sexualitet och drogmissbruk. Shukri dog i cancer 2003.


Om boken

Det nakna brödet är en självbiografisk skildring av Shukris uppväxt i en misär av våld, fattigdom och svält. Hans tidiga liv präglas av en misshandlande fader som super upp familjens pengar och en omgivning som enbart ser honom som ytterligare en från Rif - "... svälten och mördarnas land." Samtidigt börjar hans sexuella uppvaknande och behovet av att tillfredsställa begären kommer alltmer att dominera hans liv.


Reflektioner

Marocko, som blev självständigt från Frankrike 1956, tillhör kulturellt sett de s.k. Maghrebstaterna (Afrika norr om Sahara) och styrs idag av en nära nog enväldig kung. De marockanska författarna kan, språkligt sätt, delas upp i två grupper - de som skriver på franska och de som skriver på arabiska. Shukri själv skrev på arabiska, medan landets kanske mest kände författare - Tahar Ben Jelloun - skriver på franska (och sedan 40 år tillbaka är bosatt i Paris).

Utöver Shukris och Ben Jellouns böcker har även ett antal andra marockanska romaner getts ut i svensk översättning under de senaste åren: Driss Chaibris islamkritiska roman Enkelt förflutet; Fatima Mernissis fiktiva biografi Drömmar om frihet och Abdellah Taias Ett arabiskt vemod - om att växa upp som homosexuell i Marocko. Det finns med andra ord en del att välja på för den som vill förjupa sig i landets litteratur.

Det som slog mig först med Det nakna brödet var den råa ärlighet med vilken Shukri berättar om sina fruktansvärda upplevelser. Han håller inget tillbaka - inte ens när det gäller att beskriva de egna svagheterna och misstagen. I romanen målas bilden upp av ett patriarkalt samhälle, där faderns vilja och handlingar inte går att ifrågasätta. Texten sjuder av vrede när författaren beskriver hur hans mor tvingas underkasta sig sin våldsamme make och ensam kämpa för att trygga sitt och barnens uppehälle. De enda ljusglimtarna i Shukris tillvaro är nätterna han tillbringar med prostituerade och drömmarna om en bättre tillvaro.

Det nakna brödet fortsätts i Streetwise som, efter vad jag sett, ännu inte finns översatt till svenska.

 
Tidskriften Al Jadid har en intressant intervju med Muhammed Shukri

8 september 2012

Bok 32: Livets fest, Nora Ikstena (Lettland)






"Helena mindes hur hon som barn hade satt potatis på ett stort fält. Luften hade varit fylld av fåglar, och den ena potatisen efter den andra blev lagd med ögat uppåt. Plötsligt hade den gamle mannen som plöjde fåran rätat på sig, tagit av sig mössan och med vördnad vänt sig mot vägen. Även Helena hade vänt sig dit. Ett begravningståg passerade.
       Döden får inte förorsaka skratt."




Om författaren

Nora Ikstena föddes i Riga 1969. Hon utbildade sig inom lettiska språket och engelska innan hon gav sig in på författarbanan. Livets fest, som kom ut 1998, var hennes genomslagsroman och är än så länge den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska (ett antal av hennes noveller ingår däremot i diverse engelska novellsamlingar). Ikstenas andra roman, Jaunavas mācība (ungefär: Jungfruns undervisning), belönades med Lettlands årliga litteraturpris 2001.


Om boken

När hennes mor avlider upptäcker Helena att en liten grupp för henne okända människor är inbjudna in till begravningen. De visar sig snart vara bekanta som modern samlat på sig under olika skeden av sitt ombytliga liv. Alla har sina egna historier att berätta om henne och medan vaknatten fortgår försöker Helena pussla ihop dem med sina egna minnen. Bit för bit växer bilden fram av den döda Eleonora...


Reflektioner

Livets fest, som delar titel med en roman av Moa Martinson, översattes till svenska i samband med att Bok- och biblioteksmässan i Göteborg hade Lettland som huvudtema 2008. Samma år utkom även hennes landsmaninna Inga Abele i svensk översättning med Elden väcker ingen, vilken året därpå följdes av romanen Högvatten året. Abele finns även representerade i diktsamlingen Lettland diktar: ord och steg, även denna utkommen under 2008.

Andra lettiska böcker som finns tillgängliga på svenska är Laima Muktupavelas Champinjontestamentet (2002) som skildrar lettiska svampplockare på Irland, och Lettland berättar - som ingår i Bokförlaget Tranans berättarserie. 

Jag måste erkänna att jag började läsa Livets fest med vissa farhågor. Bokens handling var, så som den sammanfattades på dess baksida, inget jag trodde skulle tilltala mig och föreföll inte heller särskilt nyskapande. Lyckligtvis kom de negativa förväntningarna snabbt på skam. Livets fest är både en skildring av Eleonoras liv under och efter andra världskriget samt en närmast andlig berättelse om gemenskap, strävan efter att finna ljusglimtar i tillvaron och svårigheten att försonas med det förflutna. Samtidigt som den dödas vänner förlorar sig i minnen under begravningen spirar en relation mellan Helena och sonen till en av de inbjudna gästerna. Livet stannar upp, men går samtidigt vidare mot något nytt.

För mig var det intressantaste i romanen ögonblicksskildringarna av Eleonoras liv som krigsflykting, men jag tyckte också mycket om den lågmält melankoliska stämning som råder i berättelsen. Livets fest har inte bråttom med vad den vill säga utan är snarare läsning för den som vill ha något stillsamt att fördjupa sig i. 

Latvian Literature Centres hemsida är en utmärkt resurs för den som vill veta mer om lettisk litteratur. Bland annat går det att läsa kortnoveller och utdrag ur romaner där...

... och en intervju med Nora Ikstena går att läsa på Dalkey Archive Press.