Bonusbok: The Palm-Wine Drinkard, Amos Tutuola (Nigeria)

"We met about 400 dead babies on that road who were singing the song of mourning and marching to Deads' Town at about two o'clock in the mid-night and marching towards the town like soldiers, but these dead babies did not branch into the bush as the adult-deads were doing if they met us, all of them held sticks in their hands."

Om författaren

Amos Tutuola föddes i den nigerianska staden Abeokuta 1920. Hans föräldrar, som var fattiga bönder av Yorubafolket (Nigerias största etniska grupp), skickade honom vid sju års ålder för att bli tjänare åt en av familjens vänner. Tutuola gavs där möjlighet till skolgång, vilken dock fick ett abrupt slut när hans far dog och han istället utbildade sig till smed.

Hans första bok - The Palm-Wine Drinkard - skrevs redan 1946, men publicerades inte förrän 1952. Boken, som till stor del är baserad på muntliga Yorubaberättelser, är en av de första västafrikanska böcker som uppmärksammades även i Europa och USA. I hemlandet fick den dock till största del ett svalt mottagande och Tutuola kritiserades både för sina språkfel, sitt lånande från muntliga berättelser och för porträtterandet av afrikaner som vidskepliga.


Om boken

The Palm-Wine Drinkard (På svenska Palmvinsdrinkaren) är en berättelse med anstrykning av folksaga. Huvudpersonen är en latmask som inte duger något bättre till än att dricka palmvin med sina vänner hela dagarna. Hans far ger honom därför en palmodling och en duktig palmvinstappare. Lyckan blir dock kort eftersom palmvinstapparen snart faller ned från ett träd och dör. Jagberättaren försöker efter händelsen förgäves hitta en lika duktig tappare, men blir missnöjd med alla kandidater och finner till slut ingen annan råd än att bege sig på en vandring till de dödas stad.

Under vandringens gång möter han den ena bisarra varelsen efter den andra: döda småbarn, män som lånat ihop sina kroppsdelar och inte minst personifikationer av Sång, Trummande och Dans. Episoderna varierar mellan det komiska och det groteska och berättarrösten är suggestiv och engagerande.


Reflektioner

The Palm-Wine Drinkard är min andra bok för Nigeria och den jag valt att läsa för att fira att jag tagit mig förbi tioländersstrecket.

Det första jag reagerade på i boken var språket. Tutuolas engelska är knagglig och upprepande, men den talspråksnära grammatiken gör samtidigt att boken får en mycket distinkt berättarröst. Inledningsvis var jag osäker på om engelskan avsiktligt var menad att härma talspråk eller om den var en konsekvens av författarens avbrutna skolgång - och ju mer jag försökte komma till klarhet desto mer förvirrad blev jag. Nästan alla artiklar jag hittade om boken diskuterade språket, men de företedde alla olika uppfattningar.

Slutligen hittade jag en mer ingående artikel - Twenty-five Years of Amos Tutuola - skriven 1978 av Eustace Palmer (nuvarande professor i engelska vid University of Sierra Leone). Palmer beskriver hur The Palm-Wine Drinkard i Väst togs emot som ett förnyande av engelskan, medan den i hemlandet snarare ansågs ha ett språk representativt för den obildade arbetarklassen. Enligt Palmer har Tutuola, till skillnad från författare som Chinua Achebe, inte avsiktligt omformat engelskan för att passa berättelsen. Palmer anser vidare att Tutuola snarare bör ses som en skicklig återberättare av folksagor än som en regelrätt författare.

Av de böcker jag läst tidigare ligger The Palm-Wine Drinkard närmast Véronique Tadjos Drottning Pokou. Båda böckerna består av ett omstöpande av muntliga berättelser, men författarnas förhållningssätt till myterna skiljer sig åt - något som knappast förvånar med tanke på att de skrevs med mer än sextio års mellanrum. Tutuolas återberättar sitt folks muntliga traditioner som en spännande historia medan Tadjo dekonstruerar myten för att säga något om sin samtid.

För mig påminde den smått groteska övernaturliga värld som målas upp i boken också mycket om den typ av folksagotraditioner som ligger till grund för Hayao Miyazakis Spirited Away. Huvudpersonen förvandlar sig än till luft, än till eld och än till en örn; i bushen traskar ett jättelikt monster omkring och samlar människor i sin gigantiska väska; de döda är bosatta sig i en avlägsen by där alla måste gå baklänges. Jag kan inte heller låta bli att spekulera i Kristens resa som en möjlig influens - Tutuola kom från en kristen familj och platser som De Dödas Stad och De Hopplösas Stad erinrar onekligen om Bunyans bok.

För mig var The Palm-Wine Drinkard mest intressant på grund av mötet mellan de muntliga traditionerna och det skrivna ordet. Det är en fascinerande bok, men troligtvis inte någon jag kommer att återvända till.

Bok 3: Allt går sönder, Chinua Achebe (Nigeria)

"Ännu mindes han hur det hade känts när en lekkamrat hånfullt sa att hans far var en "agbala". Det var första gången han mötte ordet i den användningen och fick klart för sig att det inte bara var en benämning på kvinnor utan också kunde åsyfta män, nämligen sådana som just inget dög till och aldrig hade erövrat en titel. Från den stunden behärskades Okonkwo av en enda lidelse, strävan bort från allt som hans far Unoka stod för." 

Om författaren

Chinua Achebe växte upp i Nigeria under -30 och 40-talet och började arbeta på Nigerian Broadcasting Service efter sina universitetsstudier. 1958 fick han sitt genombrott som författare med Things fall apart (Allt går sönder). 

Vid sitt frånfälle den 23 mars 2013 var Achebe professor i Africana Studies vid Brown University, Rhode Island. Hans död uppmärksammades av media och bloggare från hela världen (några av tributerna går att läsa här).


Om boken

Allt går sönder, som skrevs 1958, är den första fristående boken i en trilogi om Igbofolket i Nigeria och en av hörnstenarna inom afrikansk litteratur. Romanen är centrerad kring Okonkwo, en framstående bonde och krigare från Igbofolket, och hans familj under den senare delen av 1800-talet.

I bokens först hälft beskrivs Okonkwos hårda arbete för att säkra välstånd för sig och sin familj (och för att bevisa att han är en bättre man än sin far). Det mesta går väl för honom - ända tills han genom en olycka råkar döda en annan bybo och tvingas gå i en sjuårig exil till en annan by med sin familj.

Den senare delen av boken beskriver, som romantiteln antyder, hur Okonkwos och hans släkt och vänners traditioner och kultur börjar falla samman på grund av de kristna missionärernas och kolonisatörernas ankomst.


Reflektioner

Det var inget större problem att hitta en bok från Nigeria eftersom majoriteten av landets författare skriver på engelska, som är det officiella språket. Det finns dessutom en hel del nigeriansk litteratur översatt till svenska. Förutom Achebe kan även författare som Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol), bookerprisvinnaren Ben Okri samt nobelpristagaren Wole Soyinka nämnas. Valet av Det går sönder berodde på att det är en bok jag gått i cirklar kring sedan ett par år tillbaka. Gång på gång har jag varit på väg att sätta igång med den, men det har alltid kommit något emellan.

Det första som slog mig under läsningen var hur nyanserat Achebe skildrar sina romankaraktärer. Det vilar inget romantiskt skimmer över igbofolkets kultur och de första missionärernas ankomst är (till att börja med) inte enbart av ondo, åtminstone inte för de som har svårt att passa in i bysamhället - som Okonkwos äldste son Nwoye.

Okonkwo själv är knappast någon sympatiskt protagonist - hans fruar och barn lever tidvis i skräck för honom och hans ständiga rädsla för att bli lik sin veke far driver honom till att bli känslokall och hänsynslös både mot sig själv och andra. Trots det lyckas Achebe - genom att visa Okonkwos drivkrafter och ständiga kamp med sig själv, skapa förståelse hos läsaren.

För mig var de intressantaste delarna av boken de där Achebe skildrade bysamhällenas kultur, traditioner och hierarkiska strukturer. Själva handlingen i sig var så sparsmakad och linjär att den nästan påminde om en myt eller fabel. 

Chinua Achebe läser en bit ur Allt går sönder (börjar ungefär 15:30 minuter in i videon):