Bok 48: Den siste brodern, Nathacha Appanah (Mauritius)

"Jag var vek som barn. Av oss bröder var jag den som var räddast, den som alltid var krasslig, den som blev mest skyddad för dammet, regnet och gyttjan. Och ändå var det jag som överlevde i Mapou."

Om boken

Medan andra världskriget går in i sitt slutskede växer nioårige Raj upp i Beau Bassin på Mauritius. Ovetandes om de stora världshändelserna framlever han en existens präglad av sorgen efter sina bröder som omkommit under en storm och fruktan för sin våldsamme far.

När Raj av en slump möter David, en judisk pojke internerad i Beau Bassins fångläger, påbörjas en vänskap som kommer att få långtgående konsekvenser.


Om författaren

Nathacha Appanah  föddes 1973 i Mahébourg på sydöstra Mauritius och var verksam som journalist i hemlandet innan hon emigrerade till Frankrike mot slutet på 90-talet. Den siste brodern (2007) är hennes fjärde bok, och den första som översatts till svenska.


Reflektioner

Mauritius är nog inte det land de flesta först kommer att tänka på i relation till andra världskriget och förintelsen. Beläget utanför Madagaskar vid Afrikas östkust befann önationen sig långt ifrån krigets centrum. Landet var visserligen en brittisk koloni (fram till 1968) och ett antal Mauritier deltog i stridigheterna på de allierades sida, men ön i sig var relativt ohotad.

Det var istället i form av ett skepp med över 1500 judiska flyktingar som kriget i december 1940 anlände till ön. De hade lämnat Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien, och försökt ta sig till det brittiskkontrollerade Palestina. Väl där hade de av britterna betraktats som illegala immigranter och deporterats till interneringsläger på Mauritius i väntan på krigsslutet.

I boken kommer Raj i kontakt med interneringslägret genom att hans pappa anställs som fångvaktare. Till att börja med blir han både rädd och nyfiken - van som han är av att mest se vita människor i myndighetspositioner. När han till följd av faderns misshandel hamnar på lägersjukhuset, och där möter David, känner han omedelbart en dragning till den andre pojken. Raj som nyligen förlorat sina båda bröder finner sin spegelbild i David som mist både hem och familj.

Till viss del påminner Raj och David mig om Bruno och Shmuel i John Boynes Pojken i randig pyjamas. I båda böckerna är protagonisten ovetande om de grymheter som vännen tvingats utstå. De är isolerade barn som finner samhörighet, men aldrig riktigt kan förstå varandra. Liksom Shmuel framstår David som flyktig och eterisk. Det är inte bara ett stängsel som skiljer dem från Bruno och Raj utan också en emotionell distans. Som om de för att kunna överleva har upphört att existera i nuet. 

Den siste brodern hör, liksom The Free Negress Elisabeth och flera andra böcker som jag tidigare läst till bloggen, till en typ av litteratur som det finns ett stort behov av. Romaner som med utgångspunkt i faktiska händelser belyser, och konkretiserar, mindre kända historiska skeenden. Berättelser om sådant som annars lätt försvinner i de stora världshändelsernas kölvatten.

När kriget var över hade omkring 60 barn fötts i Beau Bassins fångläger och 128 fångar hade dött till följd av undernäring och tropiska sjukdomar. Merparten av de överlevande bosatte sig i Israel medan ett fåtal valde att återvända till sina tidigare hem.

Tyvärr är Den siste brodern den enda bok på svenska/engelska jag lyckats spåra upp från Mauritius - så när som på Malcolm de Chazals aforismsamling Sens-Plastique (som jag långsamt håller på att försöka ta mig igenom på franska). Förhoppningsvis kommer fler av Appanahs böcker att översättas i framtiden.

Bok 47: Dolly City, Orly Castel-Bloom (Israel)

"Dolly City - en bottenlös stad, utan förflutet, utan infrastruktur. Den galnaste staden i världen. Alla människor i Dolly City flyr för det mesta. Eftersom de flyr, finns den som jagar dem, och eftersom det finns någon som jagar dem, åker de fast och avrättas och kastas i floden."

Om författaren

Orly Castel-Bloom (f. 1960) växte upp i en egyptisk-judisk immigrantfamilj i Tel Aviv. Efter att ha studerat film vid bland annat Tel Avivs universitet, gav hon sig 1987 in på författarbanan med en novellsamling. Dolly City, som är hennes andra roman, utkom 1997 och ansågs så betydande att den inkluderades i UNESCO Collection of transformative works - ett UNESCO-baserat översättningsprojekt för världslitteratur. Castel-Bloom har också vunnit ett stort antal priser för sina böcker.


Om boken

När Doktor Dolly, läkare med tvivelaktig examen från Katmandu, bestämmer sig för att adoptera ett spädbarn som hon hittat i en soppåse så är det upptakten till en surrealistisk berättelse om moderskap, pillermissbruk och ond bråd död. Besatt av att ha kontroll över sonens hälsa börjar hon regelbundet skära upp honom i sitt hemmalaboratorium och studera hans innanmäte. Sliten mellan avsky och kärlek till barnet gör hon sitt bästa för att överbeskydda det - mot alla utom sig själv.


Reflektioner

Dolly City är en av de mest absurda böcker jag någonsin tagit mig för att läsa - en grotesk urban mardrömsskildring av moderskap och hälsobesatthet. Doktor Dolly, genom vars ögon vi upplever storstaden Dolly City, är hårdhudad och oberäknelig. Sedan återvändandet från läkarutbildningen i Kathmandu har hon mest ägnat sin tid åt att överdosera på psykofarmaka, ge sig själv elchocksterapi och experimentera på de djur och människor som kommit i hennes väg.

Efter att hon hittat ett nyfött barn i en platspåse och bestämt sig för att adoptera honom, skruvas vanvettet och vidrigheterna upp ännu en nivå. I ena stunden oroar hon sig för hans hälsa, i nästa hoppas hon att han ska dö och sluta besvära henne. Disträ råkar hon räkna fel på hans njurar och beger sig till ett tyskt barnhem för att transplantera en ny åt honom. Hon börjar se metastaser överallt, på bilar och skyltar och i människor. 

Litterärt sett är Dolly City samma andas barn som 2008 års tyska sensation Våtmarker: ett virrvarr av vämjeligheter, men samtidigt ett fascinerande psykologiskt porträtt av en människa i konflikt med sin omvärld. Castel-Bloom sticker hål på den klassiska moderskapsmyten och sätter förstoringsglaset på Dollys extrema, sjukliga kontrollbehov. Medan barnet växer upp och börjar frigöra sig blir Dolly alltmer sinnesrubbad. Hon åker in och ut ur mentalsjukhus medan livet springer ifrån henne. 

I slutändan blir tolkningen av Dolly City trots allt upp till läsaren: är det först och främst en skildring av en psykiskt sjuk kvinna, en överbeskyddande mor - eller en politisk allegori där barnet rentav representerar själva Israel? Scenen där Dolly skär in Israels karta på sonens rygg är långt ifrån Subtil. Hur som helst är Dolly City väl värd en läsning för den som känner sig mätt på de socialrealistiska romaner som vanligtvis översätts från Israel och är sugen på något annorlunda.

På Tel Aviv Art and Design Spaces kan man se ett arkitekturprojekt baserat på Dolly City  

Bonusbok: Goulds bok om fiskar, Richard Flanagan (Australien)

"Människans liv är inte en fortskridande process såsom det traditionellt framställs i historiska målningar, inte heller serier av fakta som blir begripliga om man radar upp dem efter varandra. Det är snarare en serie förvandlingar, somliga snabba och omtumlande, andra så långsamma att de är omärkliga (...)"





Om författaren

Richard Flanagan (f. 1961) växte upp i norra Tasmanien och lämnade tidigt skolan för att arbeta. Några år senare återupptog han studierna och påbörjade snart även en karriär som författare av historieböcker. Hans första skönlitterära bok, Death of a River Guide, utkom 1994 och belönades bland annat med National Fiction Award. Den därpå följande romanen, The Sound of One Hand Clapping (1998) fick också ett mycket bra mottagande samt omvandlades till en Guldbjörnnominerad film i regi av författaren själv.   

Goulds bok om fiskar (2001) belönades med Commonwealth Writers Prize 2002. Flanagan är även en mycket aktiv samhällsdebattör i hemlandet.


Om boken

1826 döms William Buelow Gould till sju års straffarbete i Van Diemens land (nuvarande Tasmanien). Efter upprepade brott där skickas han till Sarah Island - en av Australiens mest ökända straffkolonier. På grund av sin konstnärliga begåvning sätts han att måla fiskar åt den lokale läkaren. Han inleder ett förhållande med kommendantens svarta älskarinna och försöker hålla sig flytande i den hårda miljön, samtidigt som han för dagbok över sin absurda omgivning.


Reflektioner

Tasmaniens koloniala historia inleddes 1642, då nederländaren Abel Tasman anlände till ön och gav den namnet Van Diemens land efter upptäcktsresans finansiär Anthoonij van Diemen. 1801 ockuperades ön av Storbritannien som gjorde om den till fångkoloni. Majoriteten av urbefolkningen förföljdes och massakrerades eller dog när de kom i kontakt med västerländska sjukdomar. Sitt moderna namn fick Tasmanien 1853. 1901 blev det en del av det australiska samväldet.

Det var omslagsillustrationerna som lockade mig till att plocka upp Goulds bok om fiskar, och baksidestextens löfte om en historisk skildring av Tasmanien som fick mig att börja läsa den. Att kalla den för en historisk roman är dock en smula missvisande. Snarare rör det sig om ett psykologiskt porträtt av en berättare lika opålitlig som Peter Careys Illywhacker.

Flanagans fiktionaliserade Gould är visserligen baserad på en historisk person, men fakta och fantasi flyter samman på bokens sidor och gör det omöjligt att skilja på verklighet och skröna. Straffkolonin blir i berättelsen till ett imperium i mikroformat - ett sammelsurium av utvecklingssträvan, storhetsvansinne och rashierarki. Gould själv är en man i ständig förvandling - från småskurk till konstförfalskare; från straffånge till konstnär. Inte ens namnet är egentligen hans eget.

Romanen är märkbart experimentell i stilen - i synnerhet mot slutet - något som är både till fördel och nackdel. Till fördel eftersom det bidrar till den febriga atmosfären; till nackdel eftersom det är hart när omöjligt att avgöra vad som egentligen händer. Efter att ha läst klart sista sidan kände jag mig ärligt talat mest av allt förvirrad. Goulds bok om fiskar är en bok som får det att vända sig i en på ena sidan och lockar en till leende på nästa. Det är en bok som omkullkastar läsarens förväntningar och går sin egen väg. På gott och ont.


För den som vill läsa mer:

• En biografi över den verklige William Buelow Gould går att läsa här 
• Companion to Tasman History är en bra resurs för de som vill veta mer om Tasmanien
• Bläddra i Goulds fisksketchbok online
• Eller varför inte läsa en lång, intressant intervju med författaren?

Bonusbok: Kanelbutikerna, Bruno Schulz (Polen)

"Stora och mörka människomassor flöt fram i mörkret, i ett stojande vimmel, till hasandet av tusentals fötter, till sorlet från tusentals munnar - en myllrande, kaotisk vandring, som drog fram utmed den höstliga stadens artärer. Så flöt denna flod fram, fylld av sorl, mörka blickar, listiga ögonkast, sönderstyckade av samtal, sönderhackade av pladder, en enda stor gröt av sladder, skratt och stim.
  Det var som om det var höstliga, torra vallmokapslar som strödde ut vallmofrö som var på marsch i stora skaror - skallerhuvuden, skrammelmänniskor."

Om författaren

Den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz - en stad som bara under hans livstid kom att tillhöra tre olika länder. Vid hans födelse ingick den i Österrike-Ungern imperiet, efter första världskriget blev den polsk, och 1939 inkorporerades den i det sovjetiska Ukraina.

Schulz tillbringade större delen av sitt liv i staden där han arbetade som teckningslärare. Publicerad författare blev han först 1934, med novellsamlingen Kanelbutikerna. Tre år senare utkom hans andra - och som det skulle visa sig sista - verk: Sanatoriet timglaset. 1941 började den tyska invasionen av Sovjet, Schulz och stadens övriga judiska befolkning tvångsförflyttades till ett ghettoområde. Ett år senare sköts han till döds av en gestapoofficer (info från bokens efterord).

Trots sin begränsade litterära produktion har Schulz haft ett betydande inflytande även utanför Polen. Hans verk har också filmatiserats tre gånger (varav en som stop-motion animation av bröderna Quay).


Om boken

Kanelbutikerna är en novellsamling med självbiografiska inslag, som följer det dagliga livet i Schulz hemstad. Med en blandning av groteska suggestioner och nostalgiska barndomsminnen målar författaren upp sin barndoms Drohobycz. I centrum för händelserna är den psykiskt labile fadern och familjens klädaffär, vars konfektion byter färg i takt med årstiderna...


Reflektioner

Det är lätt att ana sig till Bruno Schulz konstnärskap när man läser hans noveller. Beskrivningarna av hans hemstad är utsmetade på bokens sidor som en akvarellmålning, och färg och form är ständigt närvarande - även nattetid. En av de allra vackraste novellerna i Kanelbutikerna är En natt i högsäsongen, som inleds med en beskrivning av sensommaren:

"Det händer ibland att augusti har gått, och sommarens tjocka gamla stam fortsätter och föder vidare av gamla vanan, ur sitt murkna inre driver fram dessa vildkottsdagar, ogräsdagar, ofruktbara och idiotiska, och ger på köpet, gratis, avgnagda majskolvsdagar, tomma och oätliga - vita, förvånade och överflödiga dagar."

Beskrivningen utgör en direkt kontrast till den föregående novellen - Stormen - i vilken familj och grannar kurar i klädbutiken medan vinterstormarna piskar utanför fönstren:

"På himlen blåste vinden fram kalla och döda färger, blågröna, gula och lila strimmor, de avlägsna valven och arkaderna i sin labyrint. Under de himlarna stod taken svarta och sneda, fulla av otålighet och förväntan."

Det är också tydligt att Schulz influerats av Kafka i sitt skrivande - i synnerhet i beskrivningarna av fadern som i den ena stunden när en sjuklig besatthet av exotiska fåglar och i den andra rör sig som en kackerlacka över golvet. Hur mycket som är baserat på verkliga, förvrängda barndomsminnen och hur mycket som är fria fabulationer, är omöjligt att avgöra - och egentligen spelar det ingen större roll. Schulz berättarspråk går inte att likna vid något annat, det sköljde över mig och drog med mig in på ett sätt jag inte upplevt på mycket länge.

Det är frestande att fantisera om hur Schlulzs författarskap kunde ha utvecklats om han inte varit född på fel plats, vid fel tidpunkt och med "fel" etnicitet. Såhär på Världsbokdagen (och resten av året också för den delen) kan det också vara på sin plats att komma ihåg alla de författare som av olika skäl förföljs världen över, och de som lever i exil i Sverige idag. Några av de senare går det att läsa om i Den osynliga litteraturskatten av Anna Franklin & Reza Rezvani (utgiven på Förlaget Tranan).

• Bruno Schulz noveller kan läsas i engelsk översättning på Schulzian.net.
• Flera av Schulz konstverk kan ses på Malarze.com.

Bok 46: Inbjudan till de våghalsiga, Dorothee Elmiger (Schweiz)

"Jag  tänkte: hurdan är jorden här. Berätta för mig hur det är med torven, där jorden är svart och allt annat också. Hur är det på den plats man kommer ifrån, som du. Hur kommer man därifrån, när man kommer från en plats där jorden är svart och jämn öde platt vegetationsfattig. I fartvinden sa bensinförsäljaren: I torvmarker blir man hela tiden äldre, man åldras med slätterna, skikten."

Om författaren

Dorothee Elmiger föddes 1985 i den lilla staden Wetzikon i norra Schweiz. Hon studerade litteratur, filosofi och statsvetenskap vid universitetet i Zürich, och romandebuterade 2010 med Inbjudan till de våghalsiga. Boken, som fick ett mycket positivt mottagande, belönades med magasinet Aspektes litteraturpris, samt Ingeborg Bachmanns 10.000 europris och nominerades till det Schweiziska Bokpriset.  


Om boken

Margarete och Fritzi, döttrar till polismästare Stein, är de sista ungdomarna i ett utdöende koldistrikt. Långt under deras fötter glöder ännu resterna av den brand som utbröt i gruvgångarna för årtionden sedan; omgivningarna är färgade mörka av koldammet; här och var är marken sönderbruten av slukhål.

På jakt efter sin historia utforskar systrarna polisarkiv och omgivningar, de söker efter en försvunnen flod, finner en häst, och spinner myter kring en mor som de knappt kan minnas. För att inte fastna i den stagnerade omgivning måste de hålla sig i ständig rörelse.


Reflektioner

Jag stod i valet och kvalet mellan två av Schweiz mest kända författare: Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars när en stunds slöläsning på biblioteket fullständigt kullkastade mina planer. "Ung, kvinnlig, schweizisk författare" berättade insidesfliken av en bok på nyhetshyllan "Spännande", tänkte jag, började läsa, och blev fast.

Innan jag började mina efterforskningar var min kunskap om Schweiz mest begränsad till klichéer som klockor, choklad, banker och neutralitet. Vad gällde böcker med schweizanknytning kunde jag bara komma på två som jag faktiskt hade läst: Johanna Spyris Heidi och Lisa Tetzners Sotarpojken. Ingendera kunde sägas vara någon bra representant för landet ifråga. Det var med andra ord med lika delar nyfikenhet och spänning som jag gav mig i kast med Inbjudan till de våghalsiga.     

Redan omslagsbilden ger en föraning om den miljö berättelsen utspelar sig i: karga, övergivna, samhällen, där skeletten av den nedlagda gruvindustrin ännu skjuter upp ur marken. Här lever systrarna Stein, avskurna från sin egen historia av en far som inte ville berätta och en mor som sedan länge flytt trakten. I geografi och litteratur söker de efter det förflutna - den försvunna floden som en gång gav liv åt trakten.

Det är en dyster, men samtidigt oväntat hoppfull berättelse som möter läsaren. Margarete och Fritzi gör uppror mot omgivningen genom sitt envisa sökande. De låter sig inte nedslås av faderns ogillande eller bristen på information. Den okända modern blir för dem ömsom Hemingway, ömsom Rosa Luxembourg; floden ett löfte om framtiden.

"Vintern är här just nu, men snart kommer snöfallet att lätta. Den enda åtgärden mot att frysa ihjäl är tills vidare den ovillkorliga klättringen över snöberget."

Inbjudan till de våghalsiga består av uppbrutna meningar, prosa blandad med fakta, och bitvis ren poesi. Författare som använder sig av annorlunda stilgrepp kan ibland förfalla aningen pretentiösa, men här känns det mest av allt som en frisk fläkt. Jag längtar redan efter Elmigers nästa bok. 


Andra intressanta Schweiziska författare:

• De förutnämnda Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars
• Nobelpristagaren Carl Spitteler
• Deckarförfattaren Joel Dicker, som vunnit flera franska litteraturpriser (tyvärr ej översatt ännu)

Katarina Wikars recenserar Inbjudan till de våghalsiga för Kulturnytt:

Bok 45: Don't be afraid gringo, Elvia Alvarado (Honduras)

"They wanted us to give food out to malnourished mothers and children, but they didn't want us to question why we were malnourished to begin with. They wanted us to grow vegetables on the tiny plots around our houses, but they didn't want us to question why we didn't have enough land to feed ourselves.

But once we started getting together and talking to each other, we started asking these questions."

Om författaren och boken

Elvia Alvarado föddes omkring 1940, som dotter till en fattig honduransk bonde, och började arbeta redan vid tidig ålder. Efter att ha övergivits av föräldrarna bodde hon i två år hos sin äldre bror, men kastades ut av honom när hon i 15-års åldern blev gravid med sitt första barn. Hon lyckades därefter ta sig till Tegucigalpa (Honduras huvudstad) där hon under ett antal månader arbetade som kokerska. De påföljande åren fick hon fler barn  och flyttade ihop med en man vid namn Alberto.

Vändpunkten i hennes liv kom 15 år senare, då hon anställdes av katolska kyrkan för att organisera kvinnogrupper. Grupperna - som skulle skapas i mindre honduranska samhällen och byar - var huvudsakligen tänkta för distribution av mat till undernärda barn, men kom även att bli en plattform för att diskutera ämnen som kvinnors rättigheter och böndernas levnadsvillkor. När kyrkan lade ner kvinnogruppsprogrammet övergick Alvarado till politisk aktivism och började organisera strejker, ockupationer och landåtertagande.

Don't be afraid Gringo (1987) är resultatet av ett samarbete mellan Alvarado och den amerikanska människorättsaktivisten Medea Benjamin.


Reflektioner

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste och våldsammaste länder (2011 låg statistiken på 82 mord per
100 000 invånare). Sedan landet blev självständigt från Spanien under första halvan av 1800-talet har det skett ett stort antal statskupper. Tiden från senare delen av 1900-talet och fram till idag har präglats av konflikter om odlingsmarken mellan de fattiga bönderna och banan- och kaffeföretagen.

Don't be afraid Gringo är den första icke-skönlitterära boken som jag skriver om på bloggen - helt enkelt på grund av att jag inte lyckades spåra upp någon översatt skönlitterär honduransk bok. Valet visade sig dock vara allt annat än dåligt. Elvia Alvarados livsberättelse ger ett perspektiv på motsättningarna mellan den rika och fattiga världen som (tyvärr) fortfarande är dagsaktuellt trots att boken kom ut för snart 30 år sedan.

Boken är skriven med en tydliga agenda - att ge (i första hand amerikaner) förståelse för Alvarados och hennes medaktivisters kamp för jordbesittning och kvinnors rättigheter. Att bara definiera den som en politisk pamflett skulle dock vara en orättvisa. Förutom perspektivet och den rena faktaaspekten är det mest intressanta med Don't be afraid Gringos sättet som boken är skriven på. Man kan närmast likna det vid att Alvarado för en muntlig konversation med läsaren, där allt - även många av hennes egna uppfattningar - ifrågasätts.

Trots barnen som hon måste försörja, trots aversionen hos bönderna om kring henne (som anklagar henne för att vara allt från kommunist till manslukerska), trots motståndet från kyrkan, trots fientligheten från storföretagen så fortsätter hon att kämpa för det hon tror på. Med sina många praktiska detaljer och beskrivningar av bondeorganisationens framväxt utgör Don't be afraid Gringo en handbok i (fredlig) social aktivism. Ord och tankar blir meningslösa om de inte åtföljs av handling, menar Alvarado. Ett budskap som kan låta nog så simpelt, men är lätt att glömma bort i en vardagsstress och ett informationsöverflöde där människoliv bara utgör siffror i statistiken.


Läs en intervju med Elvia Alvarado från 1997 på Peace Corps hemsida. 

Se dokumentären Elvia: The fight for Land and Liberty om Elvia Alvarado på Deep Dish TV

Eller varför inte ta en kik på vilken bok Ann på A year of reading the world valde för Honduras. 

Bonusbok: Drömmar och stenar, Magdalena Tulli (Polen)

"Offentliga byggnader började växa upp samtidigt som bostadshusen - stora, medelstora och små, smäckra och klumpiga, utsmyckade och alldeles vanliga. De växte upp ur marken och klättrade allt högre, omgärdade av träställningar, bland moln av kalkdamm, bland larm och stoj, bland skottkärrornas gnissel, murslevarnas raspande, plötsliga varningsrop och den dova klangen från fallande tegelstenar"



Om författaren

Författaren och översättaren Magdalena Tulli föddes 1955 i ett Warszawa som fortfarande bar tydliga spår av andra världskrigets härjningar och massakrer. Modern var polsk judinna medan fadern var italienare, och hon kom att spendera en stor del av sin uppväxt i fäderneslandet. Författardebuten skedde förhållandevis sent i livet med Drömmar och stenar (1995), som belönades med det prestigefyllda Kościelskipriset.  

Drömmar och stenar är, i skrivande stund, den enda av hennes böcker som översatts till svenska. På engelska finns dock ytterligare tre böcker - Moving parts, Flaw och In red.

Om boken

Drömmar och stenar är berättelsen om Warszawas återuppbyggande. Bit för bit staplas tegelsten på tegelsten; byggnader skjuter upp och fylls med lägenheter, möbler, människor. På födelsestadens ruiner monterar Tulli upp ett metafysiskt stadslandskap där gårdagens och nuets Warszawa kämpar om utrymmet.


Reflektioner

Medan jag läste Drömmar och stenar kom jag på mig själv med att jämföra boken med en samling byggklossar. Beståndsdelarna finns där redan från början, men slutresultatet beror helt på hur de sammanfogas. Ingenting är bestående i Tullis skildring av Warszawa, allt bryts ständigt ner eller ändrar form. För de som återstod av stadens invånare efter andra världskriget var de mänskliga och geografiska förändringarna enorma: nära 90% av staden låg i ruiner och hundratusentals ur befolkningen hade dödats. Staden som den en gång varit fanns bara kvar i människors minnen, men inte heller där var den skyddad mot förändring:

"Minnen är som flisor som flyger när man hugger ved. De blir kvar där de fallit, när man redan eldat upp veden i ugnen. När de trampats ned av skor och dränkts av regn ändrar de så sakteliga kulör. När man nu inte kan förvara eller rädda någonting, hur skulle minnena kunna stå emot förändringar?"

Drömmar och städer för tankarna till de poetiska stadsskildringarna i Calvinos De osynliga städerna, men också till stadssymfonier (bildmontage av stadsmiljöer satta till musik) som Godfrey Reggios Quatsitrilogi.


Trailer för Koyaanisqatsi, den första filmen i Qatsitrilogin, från LeCinephobes Youtubekanal:




Frågan som återkommer boken igenom är vad staden egentligen är - en utstuderad maskin eller en levande organism? Ingenjörer och stadsbyggnadskontor ersätts förr eller senare och politiska ideal skiftar, men stenarna och fundamenten kvarstår. De minnen som finns inristade i dem lever längre än människorna.

Drömmar och stenar är en krävande bok med ett berättargrepp som förmodligen inte faller alla läsare i smaken, men för den som trots allt ger den en chans väntar en unik läsupplevelse med ett fantastiskt språk och oväntade perspektiv på omvärlden.

• Ett utdrag ur den engelska översättningen av boken kan läsas på Worlds without borders hemsida.

• För den som vill veta mer om polsk litteratur och kultur rekommenderas besök på The Polish Book Institute samt Culture.pl.

• British Pathe har en kortfilm på sin hemsida från återuppbyggnadsarbetet i Warszawa 1947.