Bok 9: Illywhacker, Peter Carey (Australien)

"När Phoebe ramlade ner från det hala taket insåg hon redan innan hon slog i marken att hennes liv var förstört. Medan verkligheten rusade henne till mötes visste hon att hon inte var tillräckligt modig för att vara den hon ville vara. Naken på väg genom luften önskade hon sig döden, med krossat bröst, genomstunget hjärta och benen knäckta som vaktelben. Hon kände sig inte som en radikal, sexuellt frigjord bohem utan som en sjuttonårig Geelongflicka som står inför en social katastrof."

Om författaren

Peter Carey föddes i Victoria 1943. Hans föräldrar arbetade som återförsäljare åt General Motors och själv gjorde han karriär inom reklambranschen. I början av 90-talet flyttade han med sin familj till USA och började undervisa i kreativt skrivande vid New York University. Carey har vunnit ett stort antal litterära priser, däribland Booker Priset, Prix du Meilleur Livre Étranger och The Commonwealth Writers Prize.  


Om boken

Illywhacker benämns ofta som en australiensisk klassiker. Efter publikationen 1986 kortlistades den för både Booker Priset och World Fantasy Award. Romanen, som på svenska har titeln Bluffmakaren, är en skröna berättad av Herbert Badgery - en självutnämnd lögnhals, patriot och skojare som genomlevt stora delar av Australiens moderna historia. 

Berättelsen börjar 1919, då Badgery anländer i sitt flygplan till småstaden Geelong. Där möter han den rike, men naive, boskapsägaren Jack McGrath. Han lyckas snabbt nässla sig in i McGraths familj och inleder ett hemligt förhållande med dennes tonårsdotter. Romanen följer sedan Badgerys och hans barns och barnbarns liv, samt de många färgstarka personligheter som omger dem. Det är skitiga, snuskiga och bitvis groteska levnadsöden återberättade med mustig humor och ett uns av magisk realism.


Reflektioner

Illywhacker är ett australiensiskt ord som betyder ungefär "lurendrejare" eller "bluffmakare", en beskrivning som passar väl in på Herbert Badgery - en man som improviserar sig fram genom tillvaron och försörjer sig som allt från flygare till bilhandlare. Att slå dunster i omgivningen förefaller snarare vara en instinkt för honom än ett planerat bedrägeri och som läsare börjar man snart undra om han ens själv vet vad som är sant och vad som är fabrikation.

Trots sitt bluffmakeri (och sin obändiga energi) röner Badgery dock inte många varaktiga framgångar - vare sig i arbetet eller i det privata: som bil - och flygplansförsäljare får han problem på grund av sin patriotiska drift att rata brittiska för australiensiska produkter; som älskare och äkta make blir han bedragen och övergiven.

En av de intressantaste aspekterna i boken för mig var förhållningssättet till britterna. Badgerys starka antipati mot den gamla kolonialmakten kan ses som grundad både i hans pappas osanna framställning av sig själv som engelsman och hans uppväxt bland kinesiska immigranter. Liksom i Land without thunder, som jag läste senast, så pågår det ett ständigt identitetsskapande gentemot britterna. "Herregud, ni är ju engelsman. Ni talar engelska. Ni ser engelsk ut. Ni har engelskt namn.", säger en anglofil till Badgery, medan den senare på en annan plats i boken påpekar att de flesta av dem är ättlingar till brittiska straffångar. För honom är ett anammande av den brittiska överklasskulturen detsamma som att identifiera sig med de som en gång i tiden utvisade hans förfäder.

Med sin blandning av socialt patos, grotesk humor och absurda personligheter påminde Illywhacker mig stundtals om Dickens romaner och stundtals om Coenbrödernas Odysséeninspirerade film O brother where art thou (vilken dock utkom 15 år efter Careys bok). Vare sig man läser romanen ur ett postkolonialt perspektiv eller ej, så är den definitivt en underhållande skröna.


Peter Carey läser ur sin bok Parrot and Olivier in America under Open House Festival i Toronto 2010:

Bok 8: Land without thunder, Grace Ogot (Kenya)

"The child took a small earring from her sweaty hands and gave it to Oganda saying, "When you reach the world of the dead, give this earring to my sister. She died last week. She forgot this ring."

Om författaren

Grace Ogot föddes 1934 i den kenyanska byn Asembo. Hon utbildade sig till att börja med till sjuksköterska i Uganda och Storbritannien, men har även arbetat som t.ex. journalist, lärare och politiker. Hon var en av de första kvinnorna som satt i Kenyas parlament samt deltog även i grundandet av The Writers' Association of Kenya.

Många av hennes böcker har en stark folkloristisk prägel och rör sig kring Luofolket, som härstammar från Kenya och Uganda.


Om boken

Land without thunder (1968) är en av Ogots tidigaste böcker. Novellsamlingen består av 12 berättelser - av vilka många berör sjukvård och människor som slits mellan den inhemska och den brittiska kulturen. Novellerna återger många olika verkligheter: det traditionella bysamhället, karantänsjukhus, graviditet, familjeliv, äktenskap och karriär. Gemensamt för dem alla är dock att de skildrar individers utsatthet i ett samhälle statt i snabb förändring.


Reflektioner

Egentligen hade jag tänkt läsa något av Ngugi wa Thiong'o för Kenya, eftersom han brukar räknas som landets störste författare. Att få tag i någon av hans böcker visade sig emellertid vara något besvärligt (förmodligen på grund av att han hade sin storhetsperiod på 1960 - 80-talet). Land without thunder är en av ett antal böcker jag hittade på Röda Korsets bokförsäljning i Lund. Vid läsningens början tyckte jag inte boken var särskilt intressant - den första novellen var t.ex. en ganska grå vardagsskildring av en konflikt som uppstår mellan en brittisk översköterska och ett antal kenyanska sjuksköterskor när hon kräver att de ska tömma patienternas bäckenskålar. Något de vägrar eftersom uppgiften skulle sänka deras status och därigenom försvåra deras möjligheter till bra giftermål.

Allt som allt tyckte jag att novellerna var av ganska skiftande kvalitet - några gav mig knappt något alls, medan andra gav mig helt nya perspektiv på det postkoloniala Kenya. Boken utgavs 1968 - bara fem år efter det att landet blev självständigt från Storbritannien - och många av berättelserna är tydligt förlagda till samtiden.

Flera av novellerna är skildrade ur unga kvinnors perspektiv och präglas av en frustration över de begränsningar som läggs på deras liv - en av dem beskriver t.ex. hur huvudpersonen slits mellan sin vilja att vara oskuld när hon ingår äktenskap och hennes trolovades frustration över att tvingas vänta, medan en annan följer en kvinna som valt att föda barn på sjukhus snarare än hemma i sin by.

Mina två favoriter var Karantina och The Empty basket. Den första är berättelsen om Dora, som blir stoppad på flygplatsen på grund av vad som misstänks vara gula febern. Hon blir på grund av det tvungen att tillbringa en tid på ett karantänssjukhus där hon, och andra i samma situation, avtvingas pengar och knappt får någon information.

The Empty basket är en av de kortaste berättelserna i boken. Den följer Aloo, som återkommer till byn efter en arbetsdag på fälten och till sin fasa får veta att en gigantisk orm tagit sig in i rummet där hennes baby befinner sig. Novellen, som är en feberaktig skräckskildring av bybornas kamp mot ormen, var överraskande nog den som gjorde det starkaste intrycket på mig. Det är närmast oundvikligt att göra en jämförelse med den likartade scenen i Kiplings Rikki-Tikki-Tavi, men där mungon i Kiplings berättelse kämpade enbart mot ormen låter Ogot sina byinvånare kämpa även med sig själva och varandra. 

Implicit kan samtliga av novellerna sägas handla om identitet - vare sig det handlar om rotlöshet, kluvenhet mellan det gamla och det nya, eller att vägra se bortom sin egen kultur och sina invanda tankemönster. De speglar ett land i en brytningstid, på väg att omskapas av Ogot och många andra till något nytt.

Bok 7: A Dry White Season, André Brink (Sydafrika)

"I wanted to help. Right. I meant it sincerely. But I wanted to do it on my terms. And I am white, they are black. I thought it was still possible to reach beyond our whiteness and blackness. I thought that to reach out and touch hands across the gulf would be sufficient in itself. But I grasped so little, really: as if good intentions from my side could solve it all."

Om författaren

André Brink föddes 1935 och växte upp under apartheidtiden i Sydafrika. Ett flertal av hans tidiga böcker rör sig tematiskt kring detta och är starkt regimkritiska. Efter sin litterära debut blev han snabbt en av förgrundsgestalterna i författarsammanslutningen Die Sestigers (ungefär: Sextiotalisterna) som använde sig av afrikaans - Boernas språk - för att protestera mot apartheidsystemet. På grund av detta utsattes han för censur och förföljelse från Sydafrikas hemliga polis.

Brink har vunnit ett antal prestigefyllda priser för sitt författarskap - bland annat Prix Médicis Etranger i Frankrike och Premio Mondello i Italien. Han har också två gånger nominerats till Bookerpriset. På senare år har han simultanskrivit många av sina böcker på afrikaans och engelska. Idag arbetar han även som professor i engelska vid University of Cape Town. A Dry White Season filmades 1989 med bl. a. Donald Sutherland och Zakes Mokae i huvudrollerna.


Om boken

A dry white season (eller En Torr vit årstid, som den heter på svenska) följer den vite sydafrikanen Ben Du Toits liv under, och i efterdyningarna av, Sowetoupproret 1976. Romanen inleds med att bokens berättare - en namnlös författare - får ett paket från den nyligen avlidne Du Toit innehållande anteckningar, dokument och foton. Det är vittnesmålen kring justitiemordet på Gordon - en svart städare på skolan där Du Toit arbetar.

Merparten av boken består av författarens skrivande av en bok baserat på händelserna, samtidigt som han gradvis kommer till större insikt om både Du Toit och det samhälle han själv lever i.


Reflektioner

André Brink hör till de författare som länge befunnit sig i marginalerna av mitt medvetande, men som jag av någon anledning aldrig kommit mig för att läsa. Ett stort misstag, eftersom jag verkligen tyckte om (om man nu kan använda ett så futtigt ord om en bok med ett så starkt ämne) A Dry White Season. Sydafrika är bland de fåtal afrikanska länder som det översätts mycket ifrån. Jag hade läst en del författare från landet tidigare - t.ex. Nadine Gordimer och J.M Coetzee, men av någon anledning inte Brink.

Romanen är den diametrala motsatsen till Ismail Kadares Drömmarnas Palats, som jag läste för Albanien: båda böckerna skrevs av författare som levt större delen av sina liv under totalitära regimer, men medan Drömmarnas Palats beskriver huvudpersonens gradvisa assimilering är A dry white season berättelsen om ett uppvaknande. Ben Du Toits utgångspunkt är den priviligerade, vite, medelklassmannens; han har ett bra jobb, ett (mer eller mindre) lyckligt familjeliv och lever i en självvald blindhet inför förtrycket som pågår runt omkring honom. 

Gordons brutala död blir början på Du Toits kamp med sitt samvete, som slutar med att han bestämmer sig för att göra motstånd. Den typ av trakasserier från säkerhetspolisen som följer på detta beslut var, som tidigare nämnts, något som Brink själv hade erfarenhet av från sin författarbana. Posten öppnas, telefonen avlyssnas, hemmet genomsöks utan förvarning och även andra familjemedlemmar börjar förföljas. Resultat blir ett dubbelt tryck på Du Toit - från familjen å ena sidan och staten å andra - att avsluta sin undersökning av Gordons död. 

Genom att inkludera karaktärer från olika samhällsskikt - som Du Toit, journalisten Melanie Bruwer, Gordons änka Emily och den närmast mytifierade taxichauffören/smugglaren Stanley - blottlägger Brink den gigantiska kontrollapparat som övervakar och dikterar invånarnas liv. Slående, men inte överraskande för den som känner till något om regimen sedan tidigare, är också skillnaden i statens agerande mot svarta och vita. När Gordon börjar undersöka omständigheterna kring sonen Jonathans död hämtas han av polisen, torteras och mördas. Du Toit tillåts däremot att göra en viss grad av uppror och det är först när han går till en tidning med sina avslöjanden som han verkligen börjar trakasseras.

När Brinks bok publicerades 1979 hade apartheidsystemet redan börjat luckras upp, men det skulle dröja fjorton år till innan ANC kom till makten och det definitivt var över. Titelns "torra vita årstid" har många bottnar - den används av Du Toit som en beskrivning av den torka som drev hans familj att lämna sin gård och flytta till staden, men kan även syfta på det vita förtrycket, Sydafrikas isolatoriska omvärldspolitik samt är en referens till den sydafrikanske poeten Mongane Wally Serotes dikt med samma namn som slutar:

"[---] it is a dry white season brother, only the trees know the pain as they still stand erect
dry like steel, their branches dry like wire,
indeed, it is a dry white season but seasons come to pass"

André Brink läser en kort bit av sin novell Surprise Visit i samband med Cape Town Book Fair:

Bok 6: Tingen, Georges Perec (Frankrike)

"De gjorde upp gemensamma planer för semestrar, resor, heminredning, bara för att sedan riva upp dem i ursinne: de tyckte att deras verkliga liv visade sitt rätta ansikte, som något innehållslöst, något obefintligt. Så de teg, och deras tystnad var full av bitterhet; de förebrådde livet självt, och ibland varandra; de tänkte på sina avbrutna studier, sina glädjelösa semestrar, sina slätstrukna liv, sin trånga lägenhet, sina omöjliga drömmar."

Om författaren

Georges Perec föddes 1936 i Paris, som den ende sonen i en familj av polsk-judiska immigranter. Hans föräldrar dog tidigt - fadern i kriget, modern under förintelsen - och han adopterades därför av släktingar. Författarbanan började genom att han skrev åt olika akademiska tidskrifter och samtidigt publicerade sina egna alster, för att 1978 slutligen slå igenom med Livet en bruksanvisning.

Perec var medlem av Oulipogruppen - en grupp författare (bl.a. inkluderande Italo Calvino och Raymond Queneau) som använde sig av skrivtekniker i form av olika begränsningar. Ett exempel är La Disparition - en av hans mest omtalade böcker, i vilken vokalen E aldrig används. Tingen (1965), som har undertiteln: En berättelse om sexiotalet, var hans första bok och belönades med Prix Renaudot.


Om boken

Tingen följer medelklassparet Jérôme och Sylvie, som arbetar som marknadsundersökare i sextiotalets Paris. Drivkraften i boken är parets ständiga strävan efter bekvämlighet och lyx. De ägnar helgerna åt att fönstershoppa, läser frenetiskt tidningarnas livsstilsartiklar, spenderar alla sina pengar på nya och moderna föremål och försöker fylla sin egentligen ganska tomma tillvaro med konsumtion. Deras föreställning om den perfekta tillvaron har dock en baksida - de är aldrig nöjda, vill alltid ha mer och kan aldrig slå sig till ro.
 

Reflektioner

Perecs skildring av Jérômes och Sylvies modernitetssträvan mot bakgrund av det Parisiska konsumentparadiset känns närmast som en zeitgeistroman. Huvudpersonerna är anonymiserade - de nämns enbart ett fåtal gånger vid namn i boken utan refereras istället till som enheten "De". Det är därför lätt att tolka dem som representanter för sin tids generation, snarare än individer i sin egen rätt.

Vid läsningens inledning överväldigades jag av den oändliga kaskad av föremål som sköljde över mig från bokens sidor. De första sidorna presenterar huvudpersonernas drömbostad och först en bit in i berättelsen får man veta mer om Jérôme och Sylvie själva. Detta medförde att läsningen till att börja med nästan blev en kamp med texten. Stilistiskt sett påminde det mig om Emile Zolas beskriving av kaoset i Paris frukthallar i Hallarna. Möbel efter möbel beskrivs ingående och staplas upp till en mur som måste forceras innan man når fram till protagonisterna, vilka dock snart visar sig vara ganska ointressanta.

Berättelse är egentligen fel ord att använda om Tingen, snarast påminner det om en distanserad antropologisk studie där man följer huvudpersonernas beteendemönster. De fyller tomheten med saker, men lyckas aldrig riktigt uppnå den perfekta tillvaro som de drömmer om utan sträcker sig istället efter något ständigt undflyende. Den materiella tillvarons kärna är tom, tycks Perec vilja säga och avslutar lämpligt boken med ett citat från Marx. Samtidigt kan Tingen paradoxalt nog även ses som en hyllning till konsumtionen genom sina kärleksfullt detaljerade beskrivningar av lyxföremål och modekläder. 

Avslutningsvis måste även översättaren Magnus Florins utmärkta förord till Tingen nämnas. På ett ingående och lättsamt sätt levereras i det en alldeles utmärkt analys av boken som man definitivt inte bör missa. Just nu lutar jag åt att låna en av Florins egna böcker från biblioteket och låta den representera Sverige i läsprojektet. Vi får se.

Bok 5: Drottning Pokou , Véronique Tadjo (Elfenbenskusten)

"Fartyget. En svart vålnad på ett hav försänkt i sorg. En otåligt krängande siluett i en makaber, avskyvärd dans.
   De nakna slavarna kände främlingarnas blickar och visste att deras historia var utraderad. De var omringade av havet. I fjärran försvann deras land."

Om författaren

Véronique Tadjo föddes i Paris 1955 och växte upp i Abidjan i Elfenbenskusten. Hon doktorerade i afrikansk litteratur vid Sorbonne och föreläste vid universitetet i Abidjan innan hon blev författare på heltid. Förutom att ha skrivit många vuxenböcker är hon också en framgångsrik barnboksförfattare och illustratör. 2005 vann hon Grand Prix Littéraire d'Afrique Noire (fritt översatt: Svarta Afrikas Stora Litteraturpris) för Drottning Pokou. Hon skriver sina böcker på franska - Elfenbenskustens officiella språk.


Om boken

Tadjo berättar i Drottning Pokou (2005) ett antal olika versioner av berättelsen om Drottning Pokou, som offrade sitt enda barn i floden för att rädda sitt folk. I en av dem låter hon den förtvivlade Pokou följa sitt barn ner i floden och förvandlas till en sjöjungfru; i en annan vägrar hon att offra barnet med ödesdigert resultat; i en tredje offrar hon både sitt barn och sin man för maktens skull.

Gemensamma teman för samtliga versioner av berättelsen är kvinnors relation till makt, barn och familj.


Reflektioner

Jag hade inte mycket till val när jag skulle bestämma mig för en bok från Elfenbenskusten. Det finns gott om intressanta författare från landet, men få är översatta till svenska eller engelska (något som gäller även för många andra länder i den franskspråkiga delen av Afrika). Till slut stod det mellan Drottning Pokou och Ahmadou Kouroumas Allah gör som han vill. Det som till slut fällde avgörandet var att den förra visade sig lättare att få tag i. Chansen är dock stor att jag läser något av Kourouma vid ett senare tillfälle.

Berättelsen om Drottning Pokou och barnoffret är intimt sammanlänkad med Elfenbenskustens historia. Baoulefolket, som emigrerade från Ghana för över 300 år sedan med Drottning Pokou i täten och bosatte sig på Elfenbenskusten, lever där än idag. Tadjos olika versioner av Pokous öde är dock snarast knutna till det moderna landet - och till författarinnans eget liv. I förordet till boken beskriver hon hur hon under flera år återkommit till och omvärderat myten om Pokou.

Drottning Pokous undertitel är concerto för ett offer - moderns offer när hon ger upp sitt barn, folkets offer när de ger upp sin tronarvinge. Själv hade jag bitvis svårt att relatera till moderstematiken eftersom den ligger ganska långt från mina egna erfarenheter. Det är dock inte svårt att förstå Pokous smärta över att först länge gå barnlös i en tid då moderskapet betydde allt för en kvinna och sedan, när hon äntligen fått ett barn, tvingas ge upp det. Det är också lätt att se kopplingen till föräldrar som tvingas ge upp sina barn till krigen idag - och till deras maktlöshet.

Det som gav mig mest under läsningen var istället kvinnor-makt relationen. Denna blir t.ex. synlig i hennes folks arvsordning - där makten ärvs via modern, men bara en man kan bli kung. Drottning Pokou är, sin uppenbara ledarförmåga till trots, bara folkets ledare i väntan på att hennes son ska nå vuxen ålder. Sett ur det perspektivet blir Pokous agerande i en av de senare berättelseversionerna ännu intressantare:

När Pokou beslutar sig för att offra deras barn försöker hennes man hindra henne (vilket får till följd att hon beordrar även hans död), men det är inte bara för folkets skull hon gör sig hårdhjärtad i denna version utan också på grund av sitt begär efter makt. Endast om hon är hård och avsäger sig moderskapet kan hon tävla med männen på deras villkor. Det går lätt att dra en parallell från detta till synen på kvinnor och män på arbetsmarknaden idag och de förväntningar som finns på dem.

Tadjos utmärkta hemsida är definitivt värd ett besök för de som är intresserade av hennes böcker.

Bok 4: Bipaviljongen, Leena Krohn (Finland)

"Har ni erfarenhet av ovanliga och betydelsefulla sammanträffanden? Har ni tyckt att tiden stannat eller saktat in eller tvärtom rusat iväg ovanligt fort? Har ni förflyttats från en plats till en annan utan fysiska hjälpmedel? Har ni sett djur som inte hör till faunan där de påträffats eller till någon nu levande art? Skriv en rapport om avvikelser och ovanliga upplevelser och anslut er till cirkeln Föränderlig verklighet." 

Om författaren

Den finska författaren Leena Krohn (född 1947) fick sitt internationella genombrott 1987 med Tainaron. Brev från en annan stad. Boken, som består av 30 brev skickade från en insektsstad på andra sidan havet, nominerades bland annat till World Fantasy Award och Nordiska rådets litteraturpris. Kännetecknande för hennes författarskap är den ofta surrealistiska berättartonen och ett tematiserande kring identitetssökande. I Finland har Krohn belönats med såväl Finlandia- som Topeliuspriset (ungdomsbokpriset, inte publicistpriset).


Om boken

Någonstans i Europa, i en nära framtid, håller en brokig samling av föreningar sina möten i Bipaviljongen - en fallfärdig byggnad som tidigare fungerade som hem för sinnessjuka. Här träffas sammanslutningar som Ludditerna, De bilboende, Den vetenskapliga världsbildens offer, Hartsbarnens mödrar, Stormälskarna och cirkeln Föränderlig verklighet.

Bokens berättare ansluter sig till cirkeln Föränderlig Verklighet för att samla stoff till en artikel om bikupan och blir snabbt fascinerad av de udda karaktärer som håller till där.


Reflektioner

Bipaviljongen, som har undertiteln En berättelse om svärmar, är episodiskt utformad och fokuseras i huvudsak kring de berättelser om övernaturliga händelser som deltagarna i Föränderlig Verklighet delar med sig av till varandra.  Det finns dock många sammanhållande länkarna mellan episoderna och de olika människorna i bipaviljongen. Flera av karaktärerna återkommer t.ex. i händelsernas periferi och genom hela berättelsen vandrar den dövstumma städerskan Lehja som ett tyst vittne till händelserna.

Världen utanför Bipaviljongen är surrealistisk och skrämmande - den fylld av människor som inte är människor, mystiska skogsvarelser och teknologi som är på väg att avancera om sina skapare. Byggnaden fungerar för sällskapen som en sista bastion mot denna apokalyptiska omvärld. Här finner de som på olika sätt hamnat utanför samhället gemenskap - oavsett om det rör sig om ludditer eller unga kvinnor med dockbarn.

Det som slog mig när jag läste boken var hur författaren ständigt återkom till spelet mellan individen och gruppen. Människorna som frekventerar Bipaviljongen finner en mening genom att svärma kring gemensamma intressen. De är individer, men samtidigt flockdjur.

Mest av allt påminner mig Bipaviljongens svärmar mig om Marco Polos slutord i Italo Calvinos De osynliga städerna:

"De levandes inferno är inte något som en gång ska komma. Om det finns ett sådant, är det detta som finns här... Två sätt finns det att undkomma det lidande det ger. Det första sättet kan många utan svårighet lyckas med: att acceptera infernot och bli en del av det, till den grad att man inte längre ser det. Det andra sättet är riskfyllt och fordrar ständig uppmärksamhet och övning: att försöka lära sig känna igen vem och vad som mitt i infernot inte är inferno, och hjälpa det att överleva och ge det utrymme."

Redan i början av berättelsen får läsaren veta att Bipaviljongen är rivningshotad. Snart kommer svärmarna som uppehåller sig där att fördrivas, splittras upp och tvingas ut i infernot - på nytt sökande efter mening och identitet. Krohn beskriver på ett träffande sätt den rörliga, men rotlösa, värld många av oss lever i idag. Under hela romanen försvinner människor från gemenskapen - någon dör, någon blir psykiskt sjuk, någon blir tagen av polisen, någon flyttar. Och någonstans där ute bildas det nya svärmar, som skingras, återsamlas och skingras på nytt.

Bok 3: Allt går sönder, Chinua Achebe (Nigeria)

"Ännu mindes han hur det hade känts när en lekkamrat hånfullt sa att hans far var en "agbala". Det var första gången han mötte ordet i den användningen och fick klart för sig att det inte bara var en benämning på kvinnor utan också kunde åsyfta män, nämligen sådana som just inget dög till och aldrig hade erövrat en titel. Från den stunden behärskades Okonkwo av en enda lidelse, strävan bort från allt som hans far Unoka stod för." 

Om författaren

Chinua Achebe växte upp i Nigeria under -30 och 40-talet och började arbeta på Nigerian Broadcasting Service efter sina universitetsstudier. 1958 fick han sitt genombrott som författare med Things fall apart (Allt går sönder). 

Vid sitt frånfälle den 23 mars 2013 var Achebe professor i Africana Studies vid Brown University, Rhode Island. Hans död uppmärksammades av media och bloggare från hela världen (några av tributerna går att läsa här).


Om boken

Allt går sönder, som skrevs 1958, är den första fristående boken i en trilogi om Igbofolket i Nigeria och en av hörnstenarna inom afrikansk litteratur. Romanen är centrerad kring Okonkwo, en framstående bonde och krigare från Igbofolket, och hans familj under den senare delen av 1800-talet.

I bokens först hälft beskrivs Okonkwos hårda arbete för att säkra välstånd för sig och sin familj (och för att bevisa att han är en bättre man än sin far). Det mesta går väl för honom - ända tills han genom en olycka råkar döda en annan bybo och tvingas gå i en sjuårig exil till en annan by med sin familj.

Den senare delen av boken beskriver, som romantiteln antyder, hur Okonkwos och hans släkt och vänners traditioner och kultur börjar falla samman på grund av de kristna missionärernas och kolonisatörernas ankomst.


Reflektioner

Det var inget större problem att hitta en bok från Nigeria eftersom majoriteten av landets författare skriver på engelska, som är det officiella språket. Det finns dessutom en hel del nigeriansk litteratur översatt till svenska. Förutom Achebe kan även författare som Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol), bookerprisvinnaren Ben Okri samt nobelpristagaren Wole Soyinka nämnas. Valet av Det går sönder berodde på att det är en bok jag gått i cirklar kring sedan ett par år tillbaka. Gång på gång har jag varit på väg att sätta igång med den, men det har alltid kommit något emellan.

Det första som slog mig under läsningen var hur nyanserat Achebe skildrar sina romankaraktärer. Det vilar inget romantiskt skimmer över igbofolkets kultur och de första missionärernas ankomst är (till att börja med) inte enbart av ondo, åtminstone inte för de som har svårt att passa in i bysamhället - som Okonkwos äldste son Nwoye.

Okonkwo själv är knappast någon sympatiskt protagonist - hans fruar och barn lever tidvis i skräck för honom och hans ständiga rädsla för att bli lik sin veke far driver honom till att bli känslokall och hänsynslös både mot sig själv och andra. Trots det lyckas Achebe - genom att visa Okonkwos drivkrafter och ständiga kamp med sig själv, skapa förståelse hos läsaren.

För mig var de intressantaste delarna av boken de där Achebe skildrade bysamhällenas kultur, traditioner och hierarkiska strukturer. Själva handlingen i sig var så sparsmakad och linjär att den nästan påminde om en myt eller fabel. 

Chinua Achebe läser en bit ur Allt går sönder (börjar ungefär 15:30 minuter in i videon):