"Har ni erfarenhet av ovanliga och betydelsefulla sammanträffanden? Har ni tyckt att tiden stannat eller saktat in eller tvärtom rusat iväg ovanligt fort? Har ni förflyttats från en plats till en annan utan fysiska hjälpmedel? Har ni sett djur som inte hör till faunan där de påträffats eller till någon nu levande art? Skriv en rapport om avvikelser och ovanliga upplevelser och anslut er till cirkeln Föränderlig verklighet."
Om författaren
Den finska författaren Leena Krohn (född 1947) fick sitt internationella genombrott 1987 med Tainaron. Brev från en annan stad. Boken, som består av 30 brev skickade från en insektsstad på andra sidan havet, nominerades bland annat till World Fantasy Award och Nordiska rådets litteraturpris. Kännetecknande för hennes författarskap är den ofta surrealistiska berättartonen och ett tematiserande kring identitetssökande. I Finland har Krohn belönats med såväl Finlandia- som Topeliuspriset (ungdomsbokpriset, inte publicistpriset).
Om boken
Någonstans i Europa, i en nära framtid, håller en brokig samling av föreningar sina möten i Bipaviljongen - en fallfärdig byggnad som tidigare fungerade som hem för sinnessjuka. Här träffas sammanslutningar som Ludditerna, De bilboende, Den vetenskapliga världsbildens offer, Hartsbarnens mödrar, Stormälskarna och cirkeln Föränderlig verklighet.
Bokens berättare ansluter sig till cirkeln Föränderlig Verklighet för att samla stoff till en artikel om bikupan och blir snabbt fascinerad av de udda karaktärer som håller till där.
Reflektioner
Bipaviljongen, som har undertiteln En berättelse om svärmar, är episodiskt utformad och fokuseras i huvudsak kring de berättelser om övernaturliga händelser som deltagarna i Föränderlig Verklighet delar med sig av till varandra. Det finns dock många sammanhållande länkarna mellan episoderna och de olika människorna i bipaviljongen. Flera av karaktärerna återkommer t.ex. i händelsernas periferi och genom hela berättelsen vandrar den dövstumma städerskan Lehja som ett tyst vittne till händelserna.
Världen utanför Bipaviljongen är surrealistisk och skrämmande - den fylld av människor som inte är människor, mystiska skogsvarelser och teknologi som är på väg att avancera om sina skapare. Byggnaden fungerar för sällskapen som en sista bastion mot denna apokalyptiska omvärld. Här finner de som på olika sätt hamnat utanför samhället gemenskap - oavsett om det rör sig om ludditer eller unga kvinnor med dockbarn.
Det som slog mig när jag läste boken var hur författaren ständigt återkom till spelet mellan individen och gruppen. Människorna som frekventerar Bipaviljongen finner en mening genom att svärma kring gemensamma intressen. De är individer, men samtidigt flockdjur.
Mest av allt påminner mig Bipaviljongens svärmar mig om Marco Polos slutord i Italo Calvinos De osynliga städerna:
"De levandes inferno är inte något som en gång ska komma. Om det finns ett sådant, är det detta som finns här... Två sätt finns det att undkomma det lidande det ger. Det första sättet kan många utan svårighet lyckas med: att acceptera infernot och bli en del av det, till den grad att man inte längre ser det. Det andra sättet är riskfyllt och fordrar ständig uppmärksamhet och övning: att försöka lära sig känna igen vem och vad som mitt i infernot inte är inferno, och hjälpa det att överleva och ge det utrymme."
Redan i början av berättelsen får läsaren veta att Bipaviljongen är rivningshotad. Snart kommer svärmarna som uppehåller sig där att fördrivas, splittras upp och tvingas ut i infernot - på nytt sökande efter mening och identitet. Krohn beskriver på ett träffande sätt den rörliga, men rotlösa, värld många av oss lever i idag. Under hela romanen försvinner människor från gemenskapen - någon dör, någon blir psykiskt sjuk, någon blir tagen av polisen, någon flyttar. Och någonstans där ute bildas det nya svärmar, som skingras, återsamlas och skingras på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar