"The child took a small earring from her sweaty hands and gave it to Oganda saying, "When you reach the world of the dead, give this earring to my sister. She died last week. She forgot this ring."
Om författaren
Grace Ogot föddes 1934 i den kenyanska byn Asembo. Hon utbildade sig till att börja med till sjuksköterska i Uganda och Storbritannien, men har även arbetat som t.ex. journalist, lärare och politiker. Hon var en av de första kvinnorna som satt i Kenyas parlament samt deltog även i grundandet av The Writers' Association of Kenya.
Många av hennes böcker har en stark folkloristisk prägel och rör sig kring Luofolket, som härstammar från Kenya och Uganda.
Om boken
Land without thunder (1968) är en av Ogots tidigaste böcker. Novellsamlingen består av 12 berättelser - av vilka många berör sjukvård och människor som slits mellan den inhemska och den brittiska kulturen. Novellerna återger många olika verkligheter: det traditionella bysamhället, karantänsjukhus, graviditet, familjeliv, äktenskap och karriär. Gemensamt för dem alla är dock att de skildrar individers utsatthet i ett samhälle statt i snabb förändring.
Reflektioner
Egentligen hade jag tänkt läsa något av Ngugi wa Thiong'o för Kenya, eftersom han brukar räknas som landets störste författare. Att få tag i någon av hans böcker visade sig emellertid vara något besvärligt (förmodligen på grund av att han hade sin storhetsperiod på 1960 - 80-talet). Land without thunder är en av ett antal böcker jag hittade på Röda Korsets bokförsäljning i Lund. Vid läsningens början tyckte jag inte boken var särskilt intressant - den första novellen var t.ex. en ganska grå vardagsskildring av en konflikt som uppstår mellan en brittisk översköterska och ett antal kenyanska sjuksköterskor när hon kräver att de ska tömma patienternas bäckenskålar. Något de vägrar eftersom uppgiften skulle sänka deras status och därigenom försvåra deras möjligheter till bra giftermål.
Allt som allt tyckte jag att novellerna var av ganska skiftande kvalitet - några gav mig knappt något alls, medan andra gav mig helt nya perspektiv på det postkoloniala Kenya. Boken utgavs 1968 - bara fem år efter det att landet blev självständigt från Storbritannien - och många av berättelserna är tydligt förlagda till samtiden.
Flera av novellerna är skildrade ur unga kvinnors perspektiv och präglas av en frustration över de begränsningar som läggs på deras liv - en av dem beskriver t.ex. hur huvudpersonen slits mellan sin vilja att vara oskuld när hon ingår äktenskap och hennes trolovades frustration över att tvingas vänta, medan en annan följer en kvinna som valt att föda barn på sjukhus snarare än hemma i sin by.
Mina två favoriter var Karantina och The Empty basket. Den första är berättelsen om Dora, som blir stoppad på flygplatsen på grund av vad som misstänks vara gula febern. Hon blir på grund av det tvungen att tillbringa en tid på ett karantänssjukhus där hon, och andra i samma situation, avtvingas pengar och knappt får någon information.
The Empty basket är en av de kortaste berättelserna i boken. Den följer Aloo, som återkommer till byn efter en arbetsdag på fälten och till sin fasa får veta att en gigantisk orm tagit sig in i rummet där hennes baby befinner sig. Novellen, som är en feberaktig skräckskildring av bybornas kamp mot ormen, var överraskande nog den som gjorde det starkaste intrycket på mig. Det är närmast oundvikligt att göra en jämförelse med den likartade scenen i Kiplings Rikki-Tikki-Tavi, men där mungon i Kiplings berättelse kämpade enbart mot ormen låter Ogot sina byinvånare kämpa även med sig själva och varandra.
Implicit kan samtliga av novellerna sägas handla om identitet - vare sig det handlar om rotlöshet, kluvenhet mellan det gamla och det nya, eller att vägra se bortom sin egen kultur och sina invanda tankemönster. De speglar ett land i en brytningstid, på väg att omskapas av Ogot och många andra till något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar