16 juni 2012

Bok 25: Konstsilkesflickan, Irmgard Keun (Tyskland)





"Jag sitter på ett café - violinmusik, gråtmilda moln glider fram i min hjärna - något gråter inne i mig - jag får sådan lust att borra ner ansiktet i händerna, så att allt inte skall vara så sorgligt längre. Mitt ansikte måste göra sig så mycken möda för att jag ska bli känd och berömd. Det anstränger sig alldeles väldigt - och överallt omkring mig sitter kvinnor vilkas ansikten anstränger sig de också."




Om författaren

Irmgard Keun föddes i Berlin 1905 och slog in på författarbanan efter att först ha försökt skapa sig en karriär som skådespelerska. Hennes debutroman, Gilgi - en av oss, kom ut 1931 och blev en omedelbar försäljningsframgång.

Åren därpå blev stormiga för henne; 1932 inledde hon ett kortare äktenskap med författaren och dramatikern Johannes Tralow; 1933 svartlistade nazisterna hennes böcker på grund av deras "osedlighet" och "anti-tyskhet" och brände dem på bål; 1936 gick hon i exil och reste omkring i Europa med den judiske författaren Joseph Roth. Efter Roths död återvände hon (1940) till Tyskland, där hon genomlevde kriget under antaget namn.

Hennes böcker har, enligt tyska Wikipedia, legat till grund för tre filmer..


Om boken

Tyskland vid 30-talets början. Den unga kontoristen Doris drömmer om att ta sig till Berlin för att bli rik och berömd. Riktigt hur det ska gå till är hon inte helt på det klara med - mest förlitar hon sig på sitt utseende och sin förmåga att locka till sig män. Fast besluten att inte slösa bort sitt liv med sitt tråkiga arbete som maskinskriverska ger hon sig, efter en kort tid vid en scenskola, av till huvudstaden. Väl där konfronteras hon med den krisfyllda verkligheten i ett land präglat av massarbetslöshet och fattigdom.


Reflektioner

Konstsilkesflickan (1932) delar med Ak Welsapars Kobra, som jag läste för Turkmenistan, den tvivelaktiga äran att ha bränts på bål i författarens hemland. Bland annat anklagades boken för uppmuntrande till osedlighet. I en nutida kontext framstår Keuns roman dock som ganska tam på den sexuella fronten (i synnerhet om man jämför med en författare som Anaïs Nin, som började ge ut böcker vid ungefär samma tid som Keun).

Vad var det då som upprörde nazistregimen så till den grad att författaren svartlistades? Delvis hade det säkert med romanens kritik mot regimens kvinnoideal och det starka fokuset på Weimarrepublikens skuggsida att göra, men förmodligen spelade också Keuns sociala cirklar in. Med en bekantskapskrets som inkluderade både judiska författare (som Kurt Tucholsky och Stefan Zweig) och kommunister var Keun en nagel i ögat på nazisterna. Keuns sympatier är även tydliga i boken - t.ex. när Doris i sin dagbok beskriver sin korta bekantskap med en förmögen man:
"Och så frågar industripampen mig om jag också är jude. Det är jag alltså inte - men jag tänkte att om han så gärna vill, så kan jag väl göra honom den glädjen - så jag sa: 'så klart jag är - så sent som i förra veckan vrickade pappa foten i synagogan.'"
Hela romanen är skriven som Doris privata dagboksanteckningar, vilket gör att läsaren kommer henne mycket nära in på livet. Keun låter sin huvudperson röra sig fritt mellan naivitet, indignation och cynism när hon beskriver Doris reaktioner på den mansdominerade värld som omger henne. Trots protagonistens egocentrism är det svårt att inte sympatisera med hennes strävan mot en bättre tillvaro. Under läsningens gång kom jag ibland på mig själv med att rentav ilskna till på hennes vägnar - som när en man hon haft en affär med berättar för henne att han vill gifta sig med en "orörd kvinna" och ger henne "välmenta" råd om att hålla på sig i framtiden.

Keun skildrar, i Konstsilkesflickan, de hårda sociala realiteterna på ett nästan lättsamt sätt och lyckas både roa och oroa (speciellt eftersom man som modern läsare vet att den hårda verklighet Doris skildrar bara är förtruppen till en ännu värre mardröm). Vad gäller språket bör en eloge definitivt även gå till den gamle Silmarillionöversättaren Roland Adlerberth, som inte kan ha haft det lätt när han tampades med de tidstypiska slanguttryck som Doris slänger sig med.

Irmgard Keun är en underbar författare som jag förmodligen aldrig hade råkat på om det inte varit för läsprojektet. Två av hennes böcker (Konstsilkesflickan och Mot midnatt) översattes till svenska på 80-talet och sedan dess verkar inte så mycket ha hänt, förutom att de förpassats till undanskymda vrår i bibliotekens magasin. Den förra boken kom ut i nyutgåva via En bok för alla 2001, men den upplagan är tyvärr sedan länge slutsåld hos förlaget. Det är alltså hög tid för ännu en nyutgivning (och kanske också en översättning av några av hennes övriga böcker). Med ett mer tilltalande omslag borde Konstsilkesflickan inte ha några problem med att gå hem hos en ny läsekrets.    


En intervju med Irmgard Keuns dotter Martina Keun-Geburtig från The German Book Office New Yorks Youtubekanal:

2 kommentarer:

  1. Vilket intressant inlägg! Tycker hela bloggen är intressant f ö, vilket spännande projekt. Jag har ett tyskt läsprojekt på gång sedan en tid tillbaka, där jag läser en bok på tyska i månaden. Den här ska jag försöka leta upp på originalspråket, tack för tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Det är ett jättekul projekt som har hjälpt mig att få upp ögonen för massvis med (för mig) nya och fantastiska författare - för att inte tala om det spännande i att få nya perspektiv på omvärlden. Kontrasten mellan de två senaste böckerna har t.ex. gett mig en helt ny förståelse för för- och efterkrigstiden.

      Irmgard Keun är en av mina favoriter än så länge och konstsilkesflickan går lätt att få tag i via närmsta stadsbibliotek. Annars är jag själv väldigt nyfiken på hennes Kind Aller Lander, som handlar om en flicka vars far blivit svartlistad som författare i Tyskland - vilket får till följd att familjen tvingas flytta runt från land till land i Europa.

      Jag ser fram emot att ta mig igenom din blogg. Särskilt som jag (skam till sägandes) har alldeles för dålig koll på nyare tysk litteratur. :)

      Radera