Bok 31: Ett piggsvins memoarer, Alain Mabanckou (Kongo-Brazzaville)

"och så var det dessa upprepade dödsfall i Mossaka, dödsfall som kom slag i slag, den ena begravningen följde på den andra, knappt hade man slutat gråta över en död förrän nästa stod på tur [...]"

Om författaren

Alain Mabanckou (född 1966) växte upp i staden Pointe Noire i Kong-Brazzaville. Han utbildade sig till jurist och började snart även att skriva romaner och noveller. Genombrottet kom 1998 med Bleu-Blanc-Rouge, som belönades med Grand prix littéraire d'Afrique noire. I skrivande stund har tre av hans romaner översatts till svenska (och ytterliggare två till engelska). Däribland den Prix Renaudot-belönade Ett piggsvins memoarer (2006).

Under 2000-talet har Mabanckou, utöver skrivandet, bland annat varit verksam som professor i franskspråkig litteratur vid University of California.


Om boken

Liggandes under ett stort baobaträd berättar ett piggsvin historien om sitt liv - hur han som ung lämnade sin flock för att tjäna en människa, hur han mer eller mindre motvilligt tvingades utföra otaliga mord i dennes tjänst, och hur han slutligen återfick sin frihet i samband med sin herres död.


Reflektioner

Kongo-Brazzaville, eller Republiken Kongo, blev självständigt från Frankrike 1960. Landet, som är ett av Afrikas mindre sett till befolkningsstorleken, har under den senare delen av 1900-talet härjats av etniska och politiska motsättningar, och tidvis även av inbördeskrig.

Många av de brazzaville-kongolesiska författarna skriver på franska, som är landets officiella språk. Utöver Mabanckou har jag bara kunnat hitta en författare som finns översatt till svenska - Emmanuel Dongala. Den senare har även ett antal böcker översatta till norska och engelska - och det finns självklart betydligt fler författare att välja på för de som har möjlighet att läsa på franska.

Centralt för Ett piggsvins memoarer är myten om att människor har dubbelgångare i form av olika djur vars öden är tätt sammanlänkade med de människor de tjänar. Dessa dubbelgångare kan, i Mabanckous berättelse, vara antinget goda eller skadliga. Kibandi, vars dubbelgångare piggsvinet är, är en begåvad ung snickare som börjar se allt mer avundsamt och hätskt på sin omgivning. Med hjälp av dubbelgångaren tar han hämnd på de människor han anser gjort orätt mot honom. Djuret blir därigenom samtidigt en utomstående observatör av människornas förehavanden och en aktiv deltagare i Kibandis mordiska intriger - ett offer och en medbrottsling.  

Den bild som dröjde sig kvar längst efter avslutad läsning var den av det lilla piggsvinets samtal med det stora trädet - ett samtal som rör sig lika mycket kring människors och djurs dårskap som den egna dödligheten. I romanen kan läsaren ana sig till det förestående slutet på det levnadssätt som präglar Kibandis by. Den första bybon har nyligen återvänt efter studier utomlands och grupper av antropologer är redan på plats för att studera och dokumentera de lokala sedvänjorna innan de försvinner. Trots det är berättelsen ofta humoristisk och slutet förvånansvärt hoppfyllt. Livet är kort, tycks Mabanckou vilja säga, men världen består. Skadliga dubbelgångare kan förändras till det bättre och det går att bryta destruktiva mönster.

Alain Mabanckous hemsida är värt ett besök (OBS! Franskspråkig).

Bonusbok: The Stray Sod Country, Patrick McCabe (Irland)

"I mean who in their right mind would want to murder a poor old Jack Russell? But then everyone, of course, was not in their right mind."

Om författaren

Patrick McCabe föddes 1955 i det lilla Irländska samhället Clones. Han påbörjade sin författarkarriär samtidigt som han arbetade som lärare. Genombrottet kom 1992 med romanen Slaktarpojken (The Butcher boy) - en mörkt humoristisk berättelse mot bakgrund av kalla kriget, som följer en ung pojke som gradvis tappar verklighetsförankringen och förlorar sig in i en våldsspiral. Både Slaktarpojken och den senare romanen Breakfast on Pluto (1998) har nominerats till Bookerpriset samt filmatiserats.


Om boken

Året är 1958, hunden Laika har just skickats ut i omloppsbana och på Münchens flygplats kliver Manchester Uniteds fotbollslag på det flygplan som ska komma att kosta hälften av spelarna livet. I det Irländska samhället Cullymore försöker katoliker, protestanter och metodister att samexistera och förbereda inför den teaterproduktion som är tänkt att sätta orten på kartan. Samtidigt börjar ryktet gå om att en övernaturlig ondska hemsöker den lilla orten...


Reflektioner

En observant läsare kanske märker att jag räknar The Stray Sod Country (2010) som en bonusbok snarare än min bok för Irland - något som har en ganska enkel förklaring. Jag hade redan valt en författare att läsa för Irland (John McGahern) när jag, i samband med slösurfande i bibliotekskatalogen, upptäckte att ett av kommunbiblioteken köpt in en bok av en av mina favoritförfattare. Kort sagt föll jag till föga för läsdjävulen. Irland kommer därför vid ett senare tillfälle att kompletteras med den bok jag egentligen skulle ha läst...

Att Irland är ett land med en uppsjö av bra författare är väl knappast något som behöver påpekas. Förutom forna tiders giganter som James Joyce, Samuel Beckett, Flann O'Brien m.fl. återfinns här även Bookerprisvinnaren Roddy Doyle.

Min personliga favorit har dock under en länge tid varit Patrick McCabe, vars skrivande jag först stiftade bekantskap med genom Neil Jordans filmatisering av Slaktarpojken. Den mörka, skruvade galghumorn var precis enligt min smak och jag föll pladask för det distinkta, rytmiska språk som mötte mig när jag väl lyckats spåra upp ett exemplar av boken.

Förutom den omisskännliga prosan har McCabe ett antal teman som han ständigt återkommer till: motsättningarna mellan dåtid och nutid i småorter på gränsen till förändring, hur vardagliga drifter och händelser kan få människor att tappa fotfästet och göra fruktansvärda saker, samt (föga förvånande med tanke på att det är 1900-talets Irland han skildrar) religionens positiva, negativa och ibland rentav komiska påverkan på människors liv. Det är också något som går igen i The Stray Sod Country. Ett av romanens huvudspår är t.ex. det glödande hat som en av samhällets stöttepelare - Fader  Hand - när mot en annan irländsk präst som lyckats bli kändispastor i USA. 

Fader Hand ger också prov på en annan av McCabes förmågor - att skapa fiktiva karaktärer som samtidigt är komiska, ömkansvärda och djupt obehagliga. Potentialen att agera osjälviskt och begå grymma våldsdåd finns hos alla i McCabes böcker - och små vardagshandlingar kan få ödesdigra konsekvenser.

Vad gällde det övernaturliga inslaget i The Stray Sod Country så kände jag ungefär samma inför det som jag gjorde när jag läste Sarah Waters spökberättelse Främlingen i huset (2010) härförleden - att boken kanske hade klarat sig bättre utan det. Jag har också en känsla av att just den biten av handlingen kan vara en vattendelare för många läsare... The Stray Sod Country hör enligt mig inte till McCabes allra bästa böcker, men är ändå klart läsvärd på grund av sina tidsskildringar och sitt intressanta persongalleri.

En intervju med Patrick McCabe i The Guardian finns här...

... och en annan, riktigt bra intervju finns på författaren Laura Hirds hemsida...

... och slutligen finns en författaruppläsning av en bit av The Stray Sod Country tillgänglig via University College Dublins youtubekanal:

Bok 30: Middlesex, Jeffrey Eugenides (USA)

"Det var fortfarande mörkt ute. Fåglarna hade precis börjat sjunga. Sommarlukter av gräs och fuktig jord fyllde luften, och plötsligt förlorade jag allt mitt mod. Ju närmare stridsvagnen jag kom, desto större såg den ut. Jag blev rädd och ville vända och cykla hem igen. Men sedan slog ljuset om och stridsvagnen fortsatte med ett knyck. Jag ställde mig på tramporna och susade efter den."

Om författaren

Jeffrey Eugenides föddes i Detroit 1960 och slog igenom som författare 1993 med Dödens Jungfrur (The Virgin Suicides). Romanen, som handlar om fem systrar som begår självmord, filmatiserades 1999 av Sofia Coppola. Hans andra roman, Middlesex, utkom 2002 och har bland annat vunnit Pulizerpriset. 


Om boken

Middlesex är berättelsen om Calliope Stephanides och hens familj. Från farföräldrarnas flykt ifrån det brinnande Smyrna (beläget i nuvarande Turkiet) och USA-emigrationen, till familjens kamp för ekonomisk stabilitet under 30-talets depression och 1967 års raskravaller. 

Därefter vidtar Calliopes egen uppväxt under 60- och 70-talet, som inte heller är utan komplikationer. Utan att först veta det själv är Callie intersexuell (eller, för att använda romanpersonens terminologi, hermafrodit), något som blir allt mer märkbart och orsakar problem när hen kommer in i puberteten. Middlesex utspelar sig i miljöer hämtade ur Eugenides eget liv, men är inte självbiografisk.


Reflektioner 

Inspirationen till att läsa just Middlesex fick jag från en föreläsning med Jan Jörnmark som jag var på för några månader sedan. Vid tillfället visade han bland annat ett antal bilder av förfallet i dagens Detroit och gav en bakgrund till hur stadens nuvarande tillstånd uppstått. Nyfikenheten väcktes, och när det blev dags att välja en bok från USA bestämde jag mig därför för att försöka hitta en som utspelade sig just i Detroit.

Det första som slog mig några kapitel in i romanen var att Eugenides måste ha gjort en enorm research inför sitt skrivande. Den berättelse han levererar är inte enbart en familjekrönika, utan också ett panorama över det moderna USA:s (och allra främst Detroits) framväxt - för att inte nämna en inblick i könsforskningen under 1900-talet. Att romanen är så lättsmält som den är, trots det faktaspäckade innehållet, är riktigt imponerande.

En intressant aspekt av Middlesex är det dubbla utanförskap som familjen Stephanides utsätts för när de bosätter sig i Detroit. Av afroamerikanerna i Black Bottom, där Calliopes farmor arbetar, ses de som privilegierade vita. I den välbärgade förorten Middlesex, dit familjen flyttar efter raskravallerna, betraktas de däremot inledningsvis som potentiella fridstörare på grund av sin etnicitet. Eugenides beskriver också de brytningar som växer fram inom huvudpersonens familj, när viljan att bevara de gamla traditionerna inte går att förena med livet i det nya hemlandet.   

Det enda som irriterade mig lite i boken var den ganska ointressanta ramhandlingen i vilken en ca 40-årig Calliope inleder en kärleksaffär med en kvinna i Tyskland. Bortsett från det är det här en både underhållande och tänkvärd berättelse med en väl avvägd balansgång mellan humor och tragedi.

En intervju med Jeffrey Eugenides på New York Times Youtubekanal:


Och ett bibliotekslån av Avgrunden - Jan Jörnmarks fotobok över Detroit - rekommenderas varmt!

Bok 29: Jamaica Kincaid x 2 (Antigua och Barbuda)

"Jag hade bott i detta rum i mer än tretton av mina sjutton år. Jag kunde till och med erinra mig den dag min far byggde till huset med detta rum. Vart jag än såg stod något som hade betytt mycket för mig, som hade skänkt mig glädje någon gång eller som kunde påminna mig om de lyckliga stunderna. Men när jag låg där kunde mitt hjärta ha brustit av glädje vid tanken på att slippa se något av allt detta igen."

Om författaren

Elaine Potter Richardson föddes i den karibiska mikrostaten Antigua och Barbudas huvudstad S:t Johns 1949. Efter en kort skolgång sändes hon som 17-åring till USA för att arbeta som au pair. Tanken var att hon skulle skicka pengarna hon förtjänade till sin familj, men hon revolterade mot det, bröt kontakten med familjen och började istället studera samt skriva böcker under namnet Jamaica Kincaid (info hämtad från BBC World Service)


Om böckerna

Ursprungligen hade jag bara tänkt läsa Kincaids Annie John (1986) för Antigua och Barbuda, men efter att ha börjat bläddra i hennes kortessä Antigua: En liten ö (1988) insåg jag att jag skulle tjäna på att läsa den först.

Antigua: En liten ö är en ursinnig beskrivning av de europeiska och amerikanska kolonialmakternas förtryck och exploatering av Antigua och Barbuda. Inledningsvis beskriver Kincaid hur en västerländsk turist (under slutet av 80-talet) skulle uppleva Antigua och Barbuda, för att sedan kontrastera detta mot sina egna minnen och önationens historia.

Annie John, som är en fiktiv uppväxtskildring med självbiografiska inslag, följer den unga huvudpersonens uppväxt i Antigua. Romanens huvudfokus ligger på hennes relation med modern och hur denna förändras när Annie tar sina första steg in i vuxenvärlden.


Reflektioner

Den karibiska önationen Antigua och Barbuda blev självständig 1981, efter mer än 300 år av brittiskt styre. Som en del av det Brittiska Samväldet har landet dock fortfarande kvar den engelska drottningen som monark. Historiskt sett exploaterades öarna länge genom sockerodlingar till vilka afrikanska slavar forslades som arbetskraft. Idag har mikrostaten upp emot 90.000 invånare - av vilka majoriteten är slavättlingar - och är en populär mellanhamn för amerikanska lyxkryssare (info från Sveriges regerings hemsida).

Vad gäller val av litteratur så utgjorde språket inget hinder eftersom landet är engelsktalande (många invånare talar dock även en lokal variant av creole). Trots det kunde jag bara hitta två författare att välja mellan: Jamaica Kincaid och Marie-Elena John. Efter att ha läst på om båda kände jag mig mest lockad av att läsa Kincaid, som förutom att ha skrivit fler böcker också hade en starkare koppling i dem till Antigua.

Antigua och Annie John framstår mest av allt som två sidor av ett mynt. Medan den förra boken beskriver hur den blodiga kolonialeran övergått i modern korruption och turistexploatering är den senare en intim skildring av uppväxt, uppbrott och familjerelationer.

För Annie i Annie John tar sig kolonialismen främst uttryck i de strikta brittiska lärarna och tvånget att fira den brittiska drottningens födelsedag. De största bekymren för henne är hennes längtan bort från födelseön och moderns ständigt återkommande försök att knuffa in dottern i vuxenvärlden. Modern, med sin 35 år äldre make, representerar allt Annie vill ta avstånd från i livet. När uppbrottet från ön äntligen stundar är den mest av allt en lättnad för henne. Precis som Kincaid själv lämnade Antigua för USA ger sig Annie av mot England, och hon är fast besluten att inte återvända. På Antigua finns ingen framtid för henne.

Annie John har, precis som Ondjakis God morgon kamrater och flera av de andra böckerna jag läst, ett drag av självbiografisk vittneslitteratur som ger en ökad tyngd åt läsningen. Samtidigt finns det en klarhet och enkelhet i språket som gör att sidorna flyger förbi. Definitivt en författare jag vill läsa mer av längre fram - och då i synnerhet den roman som Kincaid skrivit om sin mamma.

Jamaica Kincaid och Junot Diaz läser från sina böcker vid 92ndstreet Center i New York:


Marie-Elena Johns hemsida

Bok 28: Gamla mästare, Thomas Bernhard (Österrike)

"Vi fyller vårt själsliga bankfack med dessa stora själar och Gamla mästare och griper efter dem i livsavgörande ögonblick; men när vi öppnar det själsliga bankfacket är det tomt, så är det i själva verket, vi står inför det tomma själsliga bankfacket och ser att vi är ensamma och fullkomligt medellösa [...]"

Om författaren

Thomas Bernhard föddes 1931 i Nederländerna, men flyttade med sin ensamstående mor till Wien vid 1 års ålder. Han genomgick en konstnärlig utbildning, men kunde på grund av en lungsjukdom inte ägna sig åt en karriär inom musiken. Som kulturpersonlighet var han något av en enfant terrible och var bland annat känd för sin hårda kritik mot den österrikiska staten och den katolska kyrkan. Han orsakade också skandal genom att vid sin död förbjuda att hans verk sattes upp eller publicerades inom Österrikes gränser.

Bernhard blev snabbt populär internationellt och ett stort antal av hans verk finns idag översatta till svenska.


Om boken

Musikskribenten Reger har i över trettio år besökt Konsthistoriska museet i Wien varannan dag. Där sitter han på en bänk framför en målning av Tintoretto (målningen syns även på bokens omslag) och reflekterar över konsten och sitt eget liv. Dagen då romanen utspelar sig har han för första gången begett sig till museet för andra dagen i rad. Av okänd anledning har han stämt möte med vännen Atzbacher...


Reflektioner

När det gällde mitt val av författare från Österrike handlade det mest av allt om att välja bort. Jag hade redan läst några av Stefan Zweigs verk och Robert Musils Mannen utan egenskaper (och uppskattat båda), och sett en av nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäser (som jag uppskattat något mindre). Det stod därför för mig mellan de två giganterna Thomas Bernhard och Peter Handke - att valet föll på den förre berodde mest på en rekommendation från en vän.

Under de första 150 sidorna av Gamla mästare (1985) hände det mer än en gång att jag nära på ifrågasatte romanens litterära meriter. Den verkade mest utgöras av en kulturelitists gnälliga evighetsmonolog om konstens och samhällets förfall och föreföll inte leda någon vart. När det sedan - efter ungefär halva boken - gradvis började gå upp ett ljus för mig kunde jag knappt avhålla mig från att läsa om den från början igen. Med sina långa monologer går Bernhard tvärs emot Show don't tell principen, och han gör det med bravur.

Reger, som är bokens egentliga huvudperson, är ömsom irriterande och ömsom rörande. Påstridig - javisst, men också en ensam äldre man som kämpar vidare efter att ha förlorat sitt fotfäste i tillvaron. En man som sent i livet tvingas omvärdera sin inställning till konsten - som länge varit fokus för hans tillvaro. Jag tror knappt någon roman berört mig starkare med sina skildringar av åldrande och ensamhet

Många av de teman som Bernhard tar upp i romanen är aktuella än idag: konstens funktion och kommersialiserande samt gråzonen mellan seriös media och sensationsjournalistik. En av de passager som jag fann mest tänkvärd var Regers utlåtande om musikens utveckling:

"I vår tid har den totala musiken brutit ut, överallt mellan Nordpolen och Sydpolen måste ni lyssna på den, om så i staden eller på landet, på havet eller i öknen, enligt Regner. Människor har dagligen blivit fullproppade med musik så länge redan att de sedan länge förlorat varje känsla för musik."

För en modern läsare hör ett ifrågasättande av musikens urholkning och exploatering knappast till ovanligheterna. Den nya spridningstekniken och de smidigare ljudformaten har gjort musiken tillgängligare än någonsin, men har den stora tillgången på musik gjort det svårare för lyssnarna (en grov generalisering, jag vet) att koncentrera sig på det enskilda verket? Frågan kan utsträckas till att inkludera även litteratur - finns det något sådant som för stort utbud när det gäller böcker?

Bra material kring Thomas Bernhard finns på Thomasbernhard.org. Bland annat finns där länkar till en översatt intervju från 1986. Webmagasinet Signandsight har också en intervju uppe.


Det finns flera inslag om Thomas Bernhard att tillgå via Kulturradion

Bok 27: Midaqq-gränden, Naguib Mahfouz (Egypten)

"Hennes passion efter ära var som en sjukdom, hennes brinnande längtan efter makt som en glupande hunger inom henne. Och vad annat än rikedom kunde bota henne och stilla hennes hunger? Att ha mycket pengar var det enda botemedel hon kände till för sin plågsamma sjukdom; det var detsamma som väldig ära och fullkomlig makt, följaktligen också ogrumlad lycka."

Om författaren

Naguib Mahfouz (1911-2006) började skriva flitigt redan under skolåldern. Han växte upp i en medelklassfamilj i Kairo och påverkades starkt i sin världssyn av den egyptiska revolutionen 1919 - den våldsamma konflikt som utgjorde startskottet till Egyptens frigörelse från den brittiska ockupationsmakten. Efter avslutade universitetsstudier påbörjade han sin författarbana och skapade sig samtidigt en karriär inom det egyptiska kulturdepartementet.

Mahfouz skrädde inte med sina åsikter vare sig i arbetslivet eller det privata. Han kritiserade t.ex. skarpt den av Ayatolla Khomeini utlysta fatwan mot Salman Rushdie - något som ledde till han överfölls och knivskars av fundamentalister. 1988 belönades han med Nobelpriset i litteratur med motiveringen att han genom sina böcker "(...) format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”. Bland Mahfouz mest omtalade verk återfinns, förutom Midaqq-gränden, Kairotrilogin - en familjekrönika som utspelar sig i Kairo under 1900-talets början.


Om boken

Middaqq-gränden (1947) följer vardagen i en nedgången gränd i Kairo mot slutet av 40-talet. Här bor den vackra Hamida med sin mor äktenskapsmäklerskan, kaféägaren Kirsha som är mer intresserad av pojkar och unga män än av sin hustru, den naive barberaren Abbas, den förmögne direktören Salim Ulwan och krymplingsmakaren Zita. Den ynge generation drömmer om att lämna gränden och finna en bättre tillvaro, men att göra det är ett vågspel som lätt kan få katastrofala konsekvenser...


Reflektioner

Egypten hör till det fåtal afrikanska länder varifrån det finns ganska mycket översatt litteratur. Inledningsvis valde jag mellan Sunallah Ibrahims satirroman Kommittén och Tawfiq al-Hakims En egyptisk åklagares dagbok, men till slut föll valet ändå på nobelpristagaren Naguib Mahfouz.

Det är ett brokigt persongalleri som möter läsaren på bokens sidor: människor som av plötslig förälskelse, frihetslängtan eller ekonomiska anledningar drivs till handlingar som helt förändrar deras liv. Händelserna äger rum i ett 40-tal präglat av krig, arbetslöshet och brytning med gamla traditioner: när de unga männen rekryteras till den brittiska armen med löften om goda löner börjar t.ex. fabrikerna anställa kvinnor, vilket några decennium tidigare hade varit otänkbart.

Just kvinnoskildringarna i Middaqq-gränden var annars något jag kände mig kluven över. Mahfouz hade själv en ganska progressiv kvinnosyn, men romanen i sig är ibland lite för pekpinnemoraliserande för min smak. Skildringen av Hamida, vars främsta drivkraft är en längtan efter lyx och flärd, kändes t.ex. bitvis mest som en varnande berättelse för unga kvinnor. Samtidigt får man inte glömma att boken har mer än 60 år på nacken och att händelserna äger rum i ett starkt sexistiskt samhälle (något Mahfouz tydliggör med bravur). Det skulle vara intressant att någon gång i framtiden läsa ett av Mahfouz senare verk (hans sista kom ut så sent som 2005) för att se hur kvinnorna är skildrade där.

Invändningarna mot kvinnoskildringarna till trots har Middaqq-gränden många positiva och intressanta aspekter. Mahfouz skildrar det egyptiska 40-talsvardagslivet på ett väldigt tillgängligt sätt och persongalleriet är färgstrakt på en nivå som inte står Dickens långt efter. Mest fascinerad blev jag av den förslagna äktenskapsmäklerskan Umm Hamida (fritt översatt "moder till Hamida"), som lyckas förhandla sig till gratis hyra i utbyte mot att arrangera ett äktenskap för sin hyresvärdinna. Äktenskapsmäklerska är ett yrke som jag främst associerat med musikalen Spelman på taket, så det var intressant att få en mer nyanserad bild av en sådans verksamhet. Särskilt som Umm Hamida dessutom är en härligt frän karaktär som inte viker sig för någon.

Middaq-gränden är en färgstark berättelse med många dramatiska svängningar och jag kan definitvt tänka mig att läsa mer av författaren längre fram. Samtidigt är jag inte säker på att bokvalet var det bästa för just det här projektet - just nu lutar åt att komplettera mitt Egyptenläsande med en modernare roman.

Den officiella Nobelprishemsidan har en hel del material om Mafouz, bland annat hans nobelföreläsning, ett kort utdrag ur Midaqqgränden och en intervju med honom.

En pressdokumentär om Naguib Mahfouz från The American University in Cairo Press youtubekanal:

Bok 26: Kvällarna, Gerard Reve (Nederländerna)

"'Nu', tänkte han, när han hade skruvat av radion, 'borde jag lägga haken på dörren, först rulla mig på golvet och skrika oh! oh! en stund, och sedan slå sönder alla rutor med ett järnrör. Sedan, när de kommer uppspringande nedifrån, svimmar jag när de har sparkat in dörren. Och sedan bär det av till en anstalt. 'Tirretjopptjoppfalleri', sjöng han lågt, ' tirretjopptjoppfallera.'"

Om författaren

Gerard Reve föddes i Amsterdam 1923. Efter att ha studerat grafisk design under andra världskriget började han 1945 arbeta som reporter för en dagstidning. Kvällarna, som var hans första bok, kom ut 1947 och rönte snabbt stor uppmärksamhet. Reve kom från en ateistisk familj, men konverterade som vuxen till katolicismen. Han kom tidigt ut som öppet homosexuell och refererade ofta till sin sexualitet i sina böcker, vilket många fann provocerande. 2001, fem år innan hans död, belönades han med Prijs der Nederlandse Letteren - Nederländernas främsta litteraturpris.

Ett flertal av Reves romaner har filmatiserats - däribland Kvällarna (1989) och Den fjärde mannen (1983 - av Paul Verhoeven)


Om boken

Kvällarna: En vinterberättelse utspelar sig under de sista tio dagarna av 1946. Romanens huvudperson, den 23-årige Frits van Egters, bor hemma hos sina föräldrar och arbetar under dagarna på ett kontor. Sina kvällar tillbringar han med att våldgästa vänner, diskutera sjukdomar, meditera över tillvarons hopplöshet och ge utlopp för sin besatthet av flintskallighet. Kvällarna är en nattsvart beskrivning av vardagsångest och desillusion under efterkrigstiden.


Reflektioner

Från början hade jag tänkt mig att läsa något av Cees Nooteboom eller Harry Mulisch, men efter att TMN på The Modern Novel gjort mig uppmärksam på Gerard Reves Kvällarna kunde jag inte motstå att välja den istället.

Inte sedan jag för första och enda gången tog mig igenom Goethes Den unge Werthers lidande (1774) har jag stött på en så enerverande protagonist som Frits van Egters. Van Egters hela fokus ligger på fulheten i tillvaron - ett ämne han också tycker om att hålla utläggningar om inför vänner och familj. Föräldrarnas matvanor, vänners klädstil - inget är för litet eller ointressant för att dissekeras. Om samtalsämnena börjar tryta drabbas han av panik. 

Samtidigt finns det i beckmörkret alltid en strimma av ironi och det är fascinerande att följa van Egters i hans försök att provocera fram reaktioner från omgivningen, som när han säger:

"Räknar du hur många hårstrån som fastnar i kammen varje morgon? Gör det, så får du se att de blir fler och fler för varje dag som går. Sakta men säkert. Jag skulle tycka det vore förskräckligt om jag visste att jag höll på att bli flintskallig. Jag skulle inte vilja leva längre. Men missförstå mig inte, jag vill inte göra dig nedslagen."

Ett av van Egters återkommande nöjen är att berätta makabra historier för sina vänner - historier som ofta slutar med någons död eller förnedring. En galghumor som är förståelig med tanke på den tid då händelserna utspelas. I samband med den tyska invasionen av Nederländerna 1940 dödades 7-8000 nederländare och under åren därpå deporterades över 100 000 nederländska judar till olika koncentrationsläger. För de som blev kvar minskade tillgången till mat successivt, vilket nådde sin kulmen under den s.k. Hungervintern 1944-45 då ett stort antal människor dog av undernäring.

Allt detta är, trots att det bara nämns i förbigående i romanen, ständigt närvarande i bakgrunden - som t.ex. när Frits beskriver hur familjen nästan alltid hade en extraperson som åt hos dem eller hur hans mor ständigt snålande med kolen. En av de saker som gör Kvällarna så speciell är att boken är samtida med de händelser som den behandlar. Genom sina detaljerade beskrivningar av människornas relationer och levnadsvillkor ger Reve en obeveklig ögonblicksbild av Nederländerna under efterkrigstiden - något som gör att Kvällarna blir lika delar roman och tidsdokument. Ett måste för alla som intresserar sig för modern historia!