Bonusbok: Moçambique berättar: Kärlekens ärr (Moçambique)

"Han rökte fortfarande dagens första cigarr när hissen blev stående på tionde våningen. Han tryckte på larmet. Han tryckte på våningsknapparna. Hissen rörde sig inte. Han släckte cigarren med foten och använde båda sina lediga händer. Han började ropa. Rädslan kröp djupt in i kroppen."

Om boken

I tidigare recensioner har jag då och då refererat till böckerna i Bokförlaget Tranans berättarserie. Att läsa en av dessa som en bonusbok kändes därför ganska självklart. Moçambique berättar består av sexton noveller skrivna av några av landets mest välkända författare. Här återfinns t.ex. texter av Mia Couto, Ungulani Ba Ka Khosa, João Paulo Borges Coelho och Paulina Chiziane. 

Det är ett myller av människor från olika samhällsskikt och tider som möter läsaren i berättelserna - allt från en generalmajors älskarinna till skräddare och gatubarn. Boken innehåller även en översiktlig beskrivning över landets historia, samt kortare författarpresentationer.


Reflektioner

Moçambique berättar (2010) är den andra boken jag valt att läsa från Moçambique (den första var Mia Coutos Sjöjungfruns andra fot) och den gjorde mig verkligen sugen på att ta mig igenom de övriga novellantologierna som ingår i Tranans berättarserie. Det första som slog mig under läsningens gång var kvaliteten och diversiteten hos novellerna. Redaktören Stefan Helgesson påpekar i förordet att antologin inte är tänkt att representera den Moçambikiska litteraturen i sin helhet, men det är definitivt en samling som ger mersmak.

De noveller jag fäste mig särskilt vid var Lilia Momplés Stress, João Paulo Borges Coelhos Det förtrollade tyget, Aldino Muiangas Maxanissa och Calane da Silvas Xicandarinha. Stress följer en generalmajors älskarinna som blir besatt av en lärare som bor i huset mitt emot. De kämpar båda för att fylla sina tomma liv med mening - något som leder dem in i en destruktiv spiral. Det förtrollade tyget handlar också om destruktivitet och tomhet - denna gång med skräddaren Jamal i huvudrollen. Novellen, som är både vacker och märkligt kuslig, följer hans hemliga arbete på ett tyg som beskriver hela Moçambiqueöns historia.

I Maxanissa får läsaren följa den hänsynslöse kringdrivaren Maxanissa, som föredrar att stjäla och supa framför att arbeta. Xicandarinha, slutligen, är berättelsen om en fattig familj vars stolthet är en stor aluminiumvattenpanna.

Två författare är dubbelt representerade i antologin: Mia Couto och Ungulani Ba Ka Khosa - båda tillhörande den äldre generationen av Moçambikiska författare. Den enda som egentligen kan sägas tillhöra en yngre generation är Alex Dau, och även han passerar i år fyrtiostrecket. Kanske är det just där antologin brister lite, något som också påpekas i förordet.

Sammanfattningsvis hade jag stor behållning av läsningen. Särskilt intressant tyckte jag beskrivningarna av Moçambiques stadsmiljöer var, med tanke på att den roman jag läst tidigare från landet utspelar sig i en mindre by. Det kändes också skönt att läsa två kvinnliga författare efter så många böcker skrivna av män. Inte för att det fanns någon större stilistisk skillnad, utan snarast på grund av deras starka fokus på kvinnors upplevelser.

Moçambique berättar (och även de övriga böckerna i berättarserien) är egentligen det perfekta underlaget för en läsecirkel.