Bok 45: Don't be afraid gringo, Elvia Alvarado (Honduras)

"They wanted us to give food out to malnourished mothers and children, but they didn't want us to question why we were malnourished to begin with. They wanted us to grow vegetables on the tiny plots around our houses, but they didn't want us to question why we didn't have enough land to feed ourselves.

But once we started getting together and talking to each other, we started asking these questions."

Om författaren och boken

Elvia Alvarado föddes omkring 1940, som dotter till en fattig honduransk bonde, och började arbeta redan vid tidig ålder. Efter att ha övergivits av föräldrarna bodde hon i två år hos sin äldre bror, men kastades ut av honom när hon i 15-års åldern blev gravid med sitt första barn. Hon lyckades därefter ta sig till Tegucigalpa (Honduras huvudstad) där hon under ett antal månader arbetade som kokerska. De påföljande åren fick hon fler barn  och flyttade ihop med en man vid namn Alberto.

Vändpunkten i hennes liv kom 15 år senare, då hon anställdes av katolska kyrkan för att organisera kvinnogrupper. Grupperna - som skulle skapas i mindre honduranska samhällen och byar - var huvudsakligen tänkta för distribution av mat till undernärda barn, men kom även att bli en plattform för att diskutera ämnen som kvinnors rättigheter och böndernas levnadsvillkor. När kyrkan lade ner kvinnogruppsprogrammet övergick Alvarado till politisk aktivism och började organisera strejker, ockupationer och landåtertagande.

Don't be afraid Gringo (1987) är resultatet av ett samarbete mellan Alvarado och den amerikanska människorättsaktivisten Medea Benjamin.


Reflektioner

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste och våldsammaste länder (2011 låg statistiken på 82 mord per
100 000 invånare). Sedan landet blev självständigt från Spanien under första halvan av 1800-talet har det skett ett stort antal statskupper. Tiden från senare delen av 1900-talet och fram till idag har präglats av konflikter om odlingsmarken mellan de fattiga bönderna och banan- och kaffeföretagen.

Don't be afraid Gringo är den första icke-skönlitterära boken som jag skriver om på bloggen - helt enkelt på grund av att jag inte lyckades spåra upp någon översatt skönlitterär honduransk bok. Valet visade sig dock vara allt annat än dåligt. Elvia Alvarados livsberättelse ger ett perspektiv på motsättningarna mellan den rika och fattiga världen som (tyvärr) fortfarande är dagsaktuellt trots att boken kom ut för snart 30 år sedan.

Boken är skriven med en tydliga agenda - att ge (i första hand amerikaner) förståelse för Alvarados och hennes medaktivisters kamp för jordbesittning och kvinnors rättigheter. Att bara definiera den som en politisk pamflett skulle dock vara en orättvisa. Förutom perspektivet och den rena faktaaspekten är det mest intressanta med Don't be afraid Gringos sättet som boken är skriven på. Man kan närmast likna det vid att Alvarado för en muntlig konversation med läsaren, där allt - även många av hennes egna uppfattningar - ifrågasätts.

Trots barnen som hon måste försörja, trots aversionen hos bönderna om kring henne (som anklagar henne för att vara allt från kommunist till manslukerska), trots motståndet från kyrkan, trots fientligheten från storföretagen så fortsätter hon att kämpa för det hon tror på. Med sina många praktiska detaljer och beskrivningar av bondeorganisationens framväxt utgör Don't be afraid Gringo en handbok i (fredlig) social aktivism. Ord och tankar blir meningslösa om de inte åtföljs av handling, menar Alvarado. Ett budskap som kan låta nog så simpelt, men är lätt att glömma bort i en vardagsstress och ett informationsöverflöde där människoliv bara utgör siffror i statistiken.


Läs en intervju med Elvia Alvarado från 1997 på Peace Corps hemsida. 

Se dokumentären Elvia: The fight for Land and Liberty om Elvia Alvarado på Deep Dish TV

Eller varför inte ta en kik på vilken bok Ann på A year of reading the world valde för Honduras. 

Bonusbok: Drömmar och stenar, Magdalena Tulli (Polen)

"Offentliga byggnader började växa upp samtidigt som bostadshusen - stora, medelstora och små, smäckra och klumpiga, utsmyckade och alldeles vanliga. De växte upp ur marken och klättrade allt högre, omgärdade av träställningar, bland moln av kalkdamm, bland larm och stoj, bland skottkärrornas gnissel, murslevarnas raspande, plötsliga varningsrop och den dova klangen från fallande tegelstenar"



Om författaren

Författaren och översättaren Magdalena Tulli föddes 1955 i ett Warszawa som fortfarande bar tydliga spår av andra världskrigets härjningar och massakrer. Modern var polsk judinna medan fadern var italienare, och hon kom att spendera en stor del av sin uppväxt i fäderneslandet. Författardebuten skedde förhållandevis sent i livet med Drömmar och stenar (1995), som belönades med det prestigefyllda Kościelskipriset.  

Drömmar och stenar är, i skrivande stund, den enda av hennes böcker som översatts till svenska. På engelska finns dock ytterligare tre böcker - Moving parts, Flaw och In red.

Om boken

Drömmar och stenar är berättelsen om Warszawas återuppbyggande. Bit för bit staplas tegelsten på tegelsten; byggnader skjuter upp och fylls med lägenheter, möbler, människor. På födelsestadens ruiner monterar Tulli upp ett metafysiskt stadslandskap där gårdagens och nuets Warszawa kämpar om utrymmet.


Reflektioner

Medan jag läste Drömmar och stenar kom jag på mig själv med att jämföra boken med en samling byggklossar. Beståndsdelarna finns där redan från början, men slutresultatet beror helt på hur de sammanfogas. Ingenting är bestående i Tullis skildring av Warszawa, allt bryts ständigt ner eller ändrar form. För de som återstod av stadens invånare efter andra världskriget var de mänskliga och geografiska förändringarna enorma: nära 90% av staden låg i ruiner och hundratusentals ur befolkningen hade dödats. Staden som den en gång varit fanns bara kvar i människors minnen, men inte heller där var den skyddad mot förändring:

"Minnen är som flisor som flyger när man hugger ved. De blir kvar där de fallit, när man redan eldat upp veden i ugnen. När de trampats ned av skor och dränkts av regn ändrar de så sakteliga kulör. När man nu inte kan förvara eller rädda någonting, hur skulle minnena kunna stå emot förändringar?"

Drömmar och städer för tankarna till de poetiska stadsskildringarna i Calvinos De osynliga städerna, men också till stadssymfonier (bildmontage av stadsmiljöer satta till musik) som Godfrey Reggios Quatsitrilogi.


Trailer för Koyaanisqatsi, den första filmen i Qatsitrilogin, från LeCinephobes Youtubekanal:




Frågan som återkommer boken igenom är vad staden egentligen är - en utstuderad maskin eller en levande organism? Ingenjörer och stadsbyggnadskontor ersätts förr eller senare och politiska ideal skiftar, men stenarna och fundamenten kvarstår. De minnen som finns inristade i dem lever längre än människorna.

Drömmar och stenar är en krävande bok med ett berättargrepp som förmodligen inte faller alla läsare i smaken, men för den som trots allt ger den en chans väntar en unik läsupplevelse med ett fantastiskt språk och oväntade perspektiv på omvärlden.

• Ett utdrag ur den engelska översättningen av boken kan läsas på Worlds without borders hemsida.

• För den som vill veta mer om polsk litteratur och kultur rekommenderas besök på The Polish Book Institute samt Culture.pl.

• British Pathe har en kortfilm på sin hemsida från återuppbyggnadsarbetet i Warszawa 1947.

Bok 44: Profetmorden, Mehmet Murat Somer (Turkiet)

"Det var alltid någon form av missöde eller olycka. I polisens register sorteras de utanundantag in under 'olösta fall'. Om det inte rörde sig om mord var det alltid våra
flickor själva som fick skulden. Så även i detta fall. Påtänd, berusad transvestit innebränd i sitt hem! Jag svor högt för mig själv, men det räckte inte för att bli av med vreden."

Om författaren

Mehmet Murat Somer (f. 1959) är för närvarande bosatt i Istanbul. Han har tidigare bland annat arbetat som ingenjör vid Sony och chef för Citibank. För närvarande är han verksam som författare och ledarkonsult. Profetmorden är den första av sex planerade böcker i Hop-Çiki-Yaya-serien, den andra boken - Lustmordet - kommer på svenska under 2013.
 

Om boken

En seriemördare är lös i Istanbul. En efter en dödas transvestiter som delar namn med bibliska profeter, och polisen gör inte mycket för att stoppa det. Det är med andra ord upp till bokens huvudperson - en namnlös nattklubbsägare, transvestit och datakonsult - att ta saken i sina egna händer.


Reflektioner

Med ena foten i Asien och den andra i Europa har Turkiet länge varit en mötesplats för olika kulturer. Landet, som i sin nuvarande form bara existerat sedan 1923, har utgjort maktcentra för två stora riken under historiens lopp: det Bysantinska och sedan det Osmanska. Trots att en överväldigande majoritet av befolkningen är muslimsk har Turkiet en lång tradition av sekulärt styre.

För en svensk publik är förmodligen Yasar Kemal och nobelpristagaren Orhan Pamuk de mest välkända turkiska författarnamnen. De senaste åren har även två intressanta kvinnliga författare översatts till svenska - Asli Erdogan och Elif Shafak. Deras romaner har, liksom Somers, ett starkt fokus på Istanbul.

Profetmorden är en snabbläst och ganska lättsmält bok som stilmässigt påminner mycket om en noirdeckare (ett intryck som förstärks av bokomslaget, som pryds av den rökande, svartklädda huvudpersonen). Som underhållning för stunden håller romanen absolut måttet - ond bråd död blandas med nattklubbsliv, medan nätchatt och popkulturreferenser avlöser varandra. Tråkigt blir det aldrig.

Det romanen faller lite på är avsaknaden av persondjup och miljödetaljer. Ofta känns det som om författaren koncentrerar sig så mycket på hur han ska ta karaktärerna från punkt A till punkt B att han glömmer att ge dem personlighet och verklighetsförankring. Förhoppningsvis kommer Somer att utveckla huvudkaraktärerna mer i de kommande böckerna.

Två intressanta intervjuer med Mehmet Murat Somer: den första i The Guardian och den andra på Detectives Beyond Borders blog (en blogg som rekommenderas varmt till de som är nyfikna på internationella deckare). 

Bonusbok: Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky (Tyskland)

"Paradiset är en ö. Helvetet också."

Om författaren

Författaren och formgivaren Judith Schalansky (f. 1980) växte upp i isolationens DDR-Tyskland. Hon fascinerades tidigt av berättelser om avlägsna platser och kallar sig själv för ett "Atlasbarn", eftersom hon i brist på verkliga utlandsresor fick färdas i fantasin med hjälp av kartböcker.

Efter att under flera år ha varit verksam som grafiker och föreläsare, gav Schalansky 2008 ut sin första skönlitterära bok: Blau steht dir nicht. Atlas över avlägsna öar, som utkom året därpå, utsågs till 2009 års vackraste bok av Stiftung Buchkunst. Hennes tredje bok - Giraffens hals - utkommer på svenska under 2013 (info från boken).


Om boken

Atlas över avlägsna öar har undertiteln: Femtio öar som jag aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka. Läsaren kan med andra ord redan innan öppnandet av boken att gissa sig till att det inte rör sig om en vanlig kartbok. Snarare är det en drömsk skildring av öar utifrån ett brottstycke av deras historia. Här berättas det om naturkatastrofer och myterier, mikrodiktaturer och utopier.

Några av öarnas namn är bekanta: Sankta Helena, där Napoleon tillbringade sina sista dagar; Iwo Jima, Påskön, Julön, Bountymyteristernas Pitcairn. Andra befinner sig i historieböckernas marginaler - karga platser befolkade enbart av sälar, fåglar, och en och annan valjägare. För några av sina upptäckare representerar de fängelser, för andra frihet. De har alla sina historier att berätta.


Reflektioner

"Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen [...]", skriver Schalansky i bokens förord. En åsikt som hon bland annat grundar på att platsnamn ofta säger mer om den förmente "upptäckaren" och politiska intressen än om platsen ifråga. Den ryska staden Volgograd bar t.ex. i nära 400 år namnet Tsaritsyn, innan den döptes om till Stalingrad, och därefter (1961) fick sitt nuvarande namn. I Australien döptes ett stort antal platser med tyska namn om till följd av första världskriget, och återfick inte sina ursprungsnamn förrän 1935. Namndisbyten om Periska Viken contra Arabiska Viken inte heller att förglömma.

Kartornas världsbilder är med andra ord både subjektiva och föränderliga. 1963 sköt en ny ö - Surtsey - plötsligt upp över havsytan, 2012 togs ön Sandy Island bort från såväl Google Maps som National Geographics kartor efter att ett forskningsteam bevisat att den inte existerade.  

Atlas över avlägsna öar är inte en bok som ska sträckläsas, utan snarare en som ska njutas en liten bit i taget. De minutiösa kartorna och de korta berättelserna som åtföljer dem är både vackra och ger ett sug efter mer. Allt är dock inte drömmar och äventyr. Många av skildringarna bär vittnen om kolonialismens och exploateringens fasor: stränder röda av ruttnande valkött, fördrivna urbefolkningar, ekosystem som aldrig kommer att återhämta sig.

Schalanskys bok är inte riktigt skönlitteratur, men inte heller enbart en faktaskildring. Snarare erbjuder den ett perspektiv, bland många andra, på verkligheten. Det är en bok jag inte skulle tveka att sätta i händerna på en gäst eller vän - oavsett ålder eller bakgrund. Den väcker upptäckarglädje och nyfikenhet hos läsaren, och är dessutom riktigt, riktigt snygg.


Lite boktips för den som redan läst Atlas över avlägsna öar:


Klassiska böcker som utspelar sig på öar

Gullivers resor, Jonathan Swift
Robinson Crusoe, Daniel Defoe
Skattkammarön, Robert Louis Stevenson
Den hemlighetsfulla ön, Jules Verne
Flugornas herre, William Golding


Faktaböcker

Atlantic: A Vast Ocean of a Million Stories, Simon Winchester
Flertalet av Bengt Danielssons och Thor Heyerdahls böcker (med förbehållet av att de är av sin tid)


Andra skönlitterära skildringar

Annie-John, Jamaica Kincaid
Tales of the Tikongs, Epeli Hau'ofa
En skörd av tårar, Edwidge Danticat
By Reef and Palm and Other Stories, Louis Becke

De dömdas ö, Stig Dagerman (finns som e-bok på Litteraturbanken)
Myteriet på Bounty, John Boyne (alt. den gamla Nordhoff/Hall boken om samma händelse)
Gårdagens ö, Umberto Eco
Björnön, Alistair McLean

Bok 43: A history of the world in 10½ chapters, Julian Barnes (Storbritannien)

 

"We lie here in our hospital bed of the present (what nice clean sheets we get nowadays) with a bubble of daily news drip-fed into our arm. [...] And while we fret and writhe in bandaged uncertainty - are we a voluntary patient - we fabulate. We make up a story to cover the facts we don't know or can't accept; we keep a few true facts and spin a new story round them. Our panic and our pain are only eased by soothing fabulation; we call it history."

Om författaren

Julian Barnes (f. 1964) studerade moderna språk i London och Oxford, och var bland annat verksam som recensent innan han 1980 slog in på författarbanan med romanen Metroland. Sedan dess har han skrivit ett stort antal romaner (och åtskilliga deckare under pseudonymen Dan Kavanagh) samt nominerats till Booker Priset tre gånger. Debutromanen Metroland filmatiserades 1997.


Om boken

A History of the world in 10½ chapters (1989) är en av Barnes mest omdiskuterade och uppmärksammade romaner. Handlingen, som är uppdelad i korta episoder, tar sin utgångspunkt i syndafloden. Därefter rör den sig framåt genom världshistorien - via flotten Medusa och Förintelsen till filminspelningar och månfärder.

Trots det ambitiösa upplägget är Barnes stil både lättläst och humoristisk, fiktiv och faktaspäckad. Med trämaskarna som ständiga följeslagare rör sig människorna genom historien, från dårskap till dårskap, från storhet till storhet.


Reflektioner

Valet av boken för Storbritannien var ett förvånansvärt lätt. A history of the world... hade stått och samlat damm i min bokhylla sedan flera år tillbaka när jag fick den rekommenderad av mina medvolontärer på e-boksarkivet Projekt Gutenberg. Superlativ staplades på superlativ och byggde upp förväntningar bortom rim och reson. Det var med andra ord knappast överraskande att boken till att börja med gjorde mig lätt besviken, men detta första intryck varade lyckligtvis inte länge.

Romanen börjar med en tragikomisk skildring av Noaks ark. Gubben Noak själv visar sig snart vara en sadistisk suput som  inte drar sig för att frossa på den ena utrotningshotade arten efter den andra (lite som en forntida föregångare till Charles Darwins Gourmet klubb). Djuren själva gör sitt bästa för att slippa bli uppmärksammade och uppätna.
 
Därefter följer vitt skilda noveller och essäer: ett gisslandrama, en rättegång mot trämaskar, skeppsbrott, vansinne, sökandet efter arken. Gemensamt för flertalet av huvudpersonerna i (de i många fall verklighetsbaserade) berättelsernas är deras alienation från omvärlden - vare sig det beror på psykisk ohälsa, isolation eller separation från familj och hemland. De söker efter ett fotfäste på tillvarons gungfly,  men det slutar ofta med att marken ger vika under deras fötter. Samtidigt är meningsskapandet nödvändigt, för vad är egentligen alternativet?:

"And so it is with love. We must believe in it, or we are lost. We may not obtain it, or we may obtain it and find it renders us unhappy; we must still believe in it. If we don't, then we merely surrender to the history of the world and someone else's truth."

Styrkan i A history of the world in 10½ chapters ligger i novellernas variation och Barnes förmåga att väva samman teman och händelse till en helhet. Det är den typ av bok som belönar läsaren med nya insikter vid varje omläsning, och dess lättillgänglighet gör den till ett idealt val för bokklubbsläsning.

Julian Barnes hemsida är fullmatad med allt från ljud- och videoklipp till recensioner, författarinformation och länkar till korta berättelser. Den är väl värd ett besök.

Presskonferens med Julian Barnes i samband med att han belönades med Booker Priset:
(Video tillgänglig via The Telegraphs Yotubekanal)

Bok 42: Qatari Voices (Qatar)

"They thought it was too much, it should happen more slowly; change should be more gradual. This idea is normal. Sudden change is worrisome: we get used to things being done in a certain way. But that's not a reason to turn our backs on change. Yes, there will be some problems and some mistakes. But that's inevitable; that's how life is."

                      - Mashaal Salman Rashid, The Secret Smile of Change

Om boken och författarna

Essäerna i antologin Qatari Voices (2010) skrevs i samband med ett antal workshops i kreativt skrivande i Qatar. De studenter som deltog läste allt från medicin och företagsekonomi till internationella relationer - gemensamt för samtliga var dock att de skrev sina texter på engelska. Bokens redaktörer - Mohanalakshmi Rajakumar och Carol Henderson - är båda verksamma som författare och föreläsare.


Reflektioner

Qatar är ett av arabvärldens minsta länder och har under de senaste två decennierna utvecklats i en alltmer liberal riktning. Landet blev självständigt 1971, efter mer än 50 år som brittiskt protektorat. Med sina stora tillgångar på olja och naturgas har Qatar en mycket god ekonomi, vilket bl.a. medfört satsningar på högre utbildningar. En stor del av landets befolkning utgörs idag av gästarbetare.
 
Kvalitén på essäerna i Qatari Voices är, litterärt sett, ganska medelmåttig. Detta innebär dock inte att de saknar intressanta vinklingar. Teman som dyker upp om och om i texterna är t.ex. kvinnors rätt till utbildning, familjerelationer samt landets snabba identitetsförändring. Gemensamt för alla dessa aspekter är hur de påverkats av utveckling och ekonomiska framgångar. Det Qatar som författarna växt upp i skiljer sig väsentligt från föräldrargenerationens, både vad gäller kvinnors rättigheter och brytningar med gamla traditioner.

En av novellerna - Mashaael Salman Rashids The Secret smile of change - beskriver hur författaren skjutsas till universitetet av sin äldre bror. Fram tills nu har hon hemlighållit att klasserna kommer att bestå av både män och kvinnor - något hon är säker på att hennes föräldrar inte skulle godkänna. När hon nämner det för sin bror stannar han bilen, men väljer till slut ändå att släppa av henne vid universitetet. Andra författare beskriver sina farmödrars och mormödrars liv med en blandning av beundran inför deras karaktärsstyrka och lättnad över att ha mer frihet i sina egna liv. I takt med att välståndet i Qatar växt har också nya arbeten börjat växa fram - avancerade yrken inom olje- och gasindustrin som är öppna även för kvinnor.

Utvecklingen har dock också medfört en oro för kulturell identitetsförlust och uppluckrande av familjeband. Går det att öppna upp landet för utländska intressen utan att samtidigt förlora gamla värderingar och traditioner? Här har författarna skilda åsikter: några menar att globaliseringen utgör ett hot mot samhället medan andra ser utvecklingen som något naturligt.

I mina ögon ligger antologins egentliga värde inte så mycket i innehållet som i vad den representerar: en vilja att nå ut och berätta om vardagen i Qatar, en början på en litterär dialog, en grund att diskutera samhällets utveckling utifrån. Texterna är definitivt läsvärda för den som t.ex. studerar internationella relationer, däremot är jag tveksam till att rekommendera dem till de mer ytligt intresserade.

Bloomsbury Qatar Foundation Publishing har en hel del intressanta videoklipp med författare på sin youtubekanal. Bland annat ett med Saad Al Matwi, som skrivit en av texterna i Qatari Voices:

Bok 41: The Free Negress Elisabeth, Cynthia McLeod (Surinam)

"'Do you think slavery will ever be abolished?'
'I don't think so, no. Perhaps one day, in the distant future, but not in our day. And if it does happen, then, then...'
'What then?' asked Willem, curious to hear what she would say next.
'Then Suriname will cease to exist. Or rather, Suriname as I know it will cease to exist. I can't imagine it otherwise, since the country and everything in it exists in and through slavery,' said Elisabeth."

Om författaren

Cynthia McLeod föddes 1936 i Surinams huvudstad Paramaribo, och är dotter till landets förste president. Hon utbildade sig till språklärare i Nederländerna och Surinam samt kom, 1987 ut med sin första roman - Hoe duur was de suiker? - en historisk skildring av 1700-talets sockerindustri. Den verklighetsbaserade romanen The Free Negress Elisabeth (2000) utgår från hennes egen studie Elisabeth Samson; een vrije zwarte vrouw in het achttiende-eeuwse Suriname, vilken i sin tur utgör slutprodukten av mer än 10 års arkivforskning (info från boken samt Writers Unlimited).


Om boken

The Free Negress Elisabeth är berättelsen om Elisabeth Samson, en fri svart kvinna i ett Surinam präglat av slaveri, vinningslystnad och stridigheter. Elisabeth föddes 1715 som dotter till en frigiven slav och uppfostrades till en privilegierad tillvaro i sin vite svågers hem. På grund av sin drivenhet och intelligens fick hon snabbt ett stort administrativt ansvar i svågerns handelsföretag.

Elisabeth Samson hör till sitt lands mest kontroversiella historiska gestalter - å ena sidan en skicklig affärsidkare som mot alla odds nådde framgångar i ett djupt rasistiskt samhälle; å andra sidan en svart kvinna som var slavägare, och vars förmögenhet grundades på slavarbete. 

För eftervärlden är hon kanske allra mest känd på grund av två rättstvister. I den första av dessa anklagades hon för att ha förtalat en vit man och utvisades till Nederländerna under den tid åtalet pågick; i den andra var det hon själv som kämpade för rätten att få gifta sig med en vit man.


Reflektioner

Surinam är med sina 163 265 km² Sydamerikas minsta självständiga land. Landet började koloniseras av Storbritannien under slutet av 1600-talet, och utnyttjades då främst för plantageodling av kakao, kaffe, socker och bomull. Arbetskraften på plantagen utgjordes av slavar som fördes dit från Afrika. Kolonin övertogs 1667 av Nederländerna, som med några korta undantag behöll kontrollen fram tills landet fick inre självständighet 1954 (helt självständigt blev Surinam inte förrän 1975). Slaveriet avskaffades först 1863 (källa: Store Norske Leksikon).

Efter några korta efterforskningar insåg jag att mina bokurvalsmöjligheter för landet var starkt begränsade. Det fanns många lockande författare, men bara ett fåtal böcker var översatta till ett språk jag behärskade. I slutändan kom det att stå mellan Cynthia McLeods The Free Negress Elisabeth och aktivisten Anton de Koms We slaves of Suriname (1934). Av dessa båda var McLeods roman betydligt lättare att få tag i.

Redan efter den första sidan insåg jag att jag stod inför en läsupplevelse över det vanliga. Vid romanens början står Elisabeth framför panoramafönstren i svågerns villa och ser ut över Surinamfloden. Därutanför pågår vardagslivet i huvudstaden Paramaribo för fullt: tältbåtar färdas mot plantagen längre uppåt floden; vita män och kvinnor gör sina inköpsrundor åtföljda av svarta slavar; kommersen är i full gång. Synintrycken som McLeod målar upp är påtagliga utan att texten känns tungrodd. Den långa research författaren gjorde innan hon började skriva har burit frukt i form av tusentals smådetaljer som strilar genom berättelsens sidor och skänker den trovärdighet.

Fokus i romanen ligger på Elisabeths tid som ung kvinna i Paramaribo, exilen i Nederländerna, och hennes långa kärleksförhållande med den nederländske soldaten Carl Otto Creutz. Slutet av boken, som ägnas åt de sista åren av hennes liv greppar över en större tidsrymd och känns mer som ett bokslut. Genom att fokusera på Samsons kamp mot rasism och fördomar har McCloud skapat en person som det är lätt att sympatisera med, men hon väjer samtidigt inte för att visa upp den mer hänsynslösa och egocentriska sidan av sin huvudperson.   

Det tema som återkommer under hela romanen är Samsons och Creutz inställning till slaveriet. Elisabeth innehar en särställning i det Surinamesiska samhället genom att dels vara född fri, och dels ha en betydande förmögenhet. Samtidigt är hon, på grund av sin hudfärg, förbjuden att ingå äktenskap med en vit man, och flera av hennes familjemedlemmar är fortfarande slavar. Hon hjälper också till att administrera svågerns plantage, och passas själv upp av hushållets slavar. Creutz, som hon kommer att spendera en stor del av sitt liv med, har som huvuduppgift att jaga och ofta döda de slavar som lyckats rymma till ett liv i djungeln. Samtidigt skildras båda som betydligt humanare än många av sina grannar: de överarbetar inte slavarna, ser till att de får vård när de blir sjuka, och plågar dem inte för nöjes skull. De tar trots allt hand om "sina ägodelar".

Samhällets hyckleri blir också påtagligt i skildringen av Samsons exil i Nederländerna. Medan hon, trots sin förmögenhet, inte bjuds in till guvernörens tillställningar i Paramaribo, ses hon i Nederländerna som spännande och exotisk och paraderas på de fina festerna. I kolonin utgör slavarna majoriteten av befolkningen och de vita lever i ständig oro för uppror, medan man i den homogena nederländska befolkningen kan ha en mer avslappnat rasistisk attityd.

Cynthia McLeod ger i The Free Negress Elisabeth inte bara en inblick i en fascinerande historisk personlighet, utan också en levande bild av kolonialism och slaveri. Romanen utgör ett måste för den som vill få en större förståelse för vad slaverisystemet innebar och hur det kunde upprätthållas. Läs den.