16 september 2012

Bok 34: Paradiset på jorden, Kjartan Fløgstad (Norge)



"Att ta bilder är att dricka med ögonen. Jag tog fram kameran. Valde objektiv. Med en
vanlig fotografiapparat tar man en klunk i taget. Det gjorde jag. Jag knäppte. Ögonen drack av det mörka vattnet.
     Klick. Klick klick. Kluck kluck. Jag var fast. Tungt och stilla beroende av att tömma världen. Suga in omvärlden i mina mörka rum. Framkalla den, till sista droppen."



Om författaren

Kjartan Fløgstad föddes 1944 i den sydnorska industristaden Sauda. Efter att ha studerat arkitektur samt språk- och litteraturvetenskap var han under ett antal år verksam som industriarbetare och sjöman. Som det senare befann han sig ofta i Latinamerika - en kontinent som han ofta berört i sitt författarskap. Sin litterära debuten gjorde han 1968 med diktsamlingen Valfart, varefter han författade två deckare under pseudonymen K. Villum. Genombrottet kom 1978 med Dalen Portland - en skildring av efterkrigstidens Norge som bland annat belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris.


Om boken

José Andersen är son till en chilensk hushållerska och en norsk gruvingenjör. Efter att ha varit bosatt hela sitt liv i Chile bestämmer han sig för att besöka sitt fädernesland - men är Norge verkligen det paradis han föreställt sig? Paradiset på jorden (2002) är en berättelse om ïnvandrare och utvandrare, språk och identitet, liv och död.


 Reflektioner

När jag tänker på norsk litteratur är det främst på Jostein Gaarder (Spelkortsmysteriet, Sofies Värld), barn- och ungdomsboksförfattaren Tormod Haugen, nobelpristagaren Knut Hamsun och deckarförfattaren Jo Nesbø. De två jag blev särskilt intresserad av när jag skulle välja ut min bok för Norge var dock de samtida romanförfattarna Kjartan Fløgstad och Jan Kjærstad, som båda belönats med Nordiska Rådets Litteraturpris. Av de båda kändes det mest naturligt att börja med Fløgstad eftersom hans romaner tenderar till att utspela sig längre tillbaka i tiden än Kjærstads.

I Paradiset på jorden får läsaren följa med in i huvudet på huvudpersonen. Fløgstads berättarteknik kan närmast beskrivas som ett potpurri av tankeströmmar och prosapoesi: än beskrivs protagonistens resa till Norge och upplevelserna i landet, än förflyttas handlingen till minnen från Chile under Pinochet.

Satiren är skarp och träffande i beskrivningarna av det norska samhällets dubbelhet - och aldrig mer så än i skildringen av Ibseninstitutet, där litteraturforskarna fördjupar sig i studier av den store författaren under dagtid och den invandrade chilenska städerskan i hemlighet nedtecknar Latinamerikas moderna, blodiga historia på nätterna. I den andra änden på den sociala rangskalan finns Andersens fars ingenjörskollegor, som betraktar huvudpersonen som en exotisk kuriositet och drömmer sig bort till ett soligt land som inte har mycket gemensamt med verklighetens Chile.

Det är inte bara språket som försvårar mötet mellan Andersen och nordborna utan också deras ömsesidiga förväntningarna. Bländade av den egna förförståelsen och erfarenhetsvärlden projicerar de sina förhoppningar och antaganden på varandra, bara för att senare desillusioneras. Frågorna Fløgstad ställer är inte lätta att besvara: Hur stor del av vår identitet utgörs av vår kulturella bakgrund? Vad händer med oss som individer när vi flyttar till ett annat land, omger oss med ett annat språk, med andra värderingar? Hur medvetna är vi om de verktyg vi använder för att tolka omvärlden?
"Var det mörka ljuset i Oslo östeuropeiskt? Eller är det ljuset i Dresden och Prag som är tungt skandinaviskt i tonen? Eller är jordmånen, vegetationen, bergarterna, bergen och vattnet detsamma som i Sydskandinavien? Är folkkaraktären densamma? Den nordiska melankolin? Eller är det ren inbillning?"
Ett är åtminstone säkert - jag har fallit pladask för Kjartans Fløgstads författande, så det kommer definitivt att bli fler inlägg om hans böcker i framtiden.

En trailer för Fløgstads senaste bok Grense Jakobselv:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar