23 april 2013

Bonusbok: Kanelbutikerna, Bruno Schulz (Polen)



"Stora och mörka människomassor flöt fram i mörkret, i ett stojande vimmel, till hasandet av tusentals fötter, till sorlet från tusentals munnar - en myllrande, kaotisk vandring, som drog fram utmed den höstliga stadens artärer. Så flöt denna flod fram, fylld av sorl, mörka blickar, listiga ögonkast, sönderstyckade av samtal, sönderhackade av pladder, en enda stor gröt av sladder, skratt och stim.
  Det var som om det var höstliga, torra vallmokapslar som strödde ut vallmofrö som var på marsch i stora skaror - skallerhuvuden, skrammelmänniskor."


Om författaren

Den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz - en stad som bara under hans livstid kom att tillhöra tre olika länder. Vid hans födelse ingick den i Österrike-Ungern imperiet, efter första världskriget blev den polsk, och 1939 inkorporerades den i det sovjetiska Ukraina.

Schulz tillbringade större delen av sitt liv i staden där han arbetade som teckningslärare. Publicerad författare blev han först 1934, med novellsamlingen Kanelbutikerna. Tre år senare utkom hans andra - och som det skulle visa sig sista - verk: Sanatoriet timglaset. 1941 började den tyska invasionen av Sovjet, Schulz och stadens övriga judiska befolkning tvångsförflyttades till ett ghettoområde. Ett år senare sköts han till döds av en gestapoofficer (info från bokens efterord).

Trots sin begränsade litterära produktion har Schulz haft ett betydande inflytande även utanför Polen. Hans verk har också filmatiserats tre gånger (varav en som stop-motion animation av bröderna Quay).


Om boken

Kanelbutikerna är en novellsamling med självbiografiska inslag, som följer det dagliga livet i Schulz hemstad. Med en blandning av groteska suggestioner och nostalgiska barndomsminnen målar författaren upp sin barndoms Drohobycz. I centrum för händelserna är den psykiskt labile fadern och familjens klädaffär, vars konfektion byter färg i takt med årstiderna...


Reflektioner

Det är lätt att ana sig till Bruno Schulz konstnärskap när man läser hans noveller. Beskrivningarna av hans hemstad är utsmetade på bokens sidor som en akvarellmålning, och färg och form är ständigt närvarande - även nattetid. En av de allra vackraste novellerna i Kanelbutikerna är En natt i högsäsongen, som inleds med en beskrivning av sensommaren:
"Det händer ibland att augusti har gått, och sommarens tjocka gamla stam fortsätter och föder vidare av gamla vanan, ur sitt murkna inre driver fram dessa vildkottsdagar, ogräsdagar, ofruktbara och idiotiska, och ger på köpet, gratis, avgnagda majskolvsdagar, tomma och oätliga - vita, förvånade och överflödiga dagar."
Beskrivningen utgör en direkt kontrast till den föregående novellen - Stormen - i vilken familj och grannar kurar i klädbutiken medan vinterstormarna piskar utanför fönstren:
"På himlen blåste vinden fram kalla och döda färger, blågröna, gula och lila strimmor, de avlägsna valven och arkaderna i sin labyrint. Under de himlarna stod taken svarta och sneda, fulla av otålighet och förväntan."
Det är också tydligt att Schulz influerats av Kafka i sitt skrivande - i synnerhet i beskrivningarna av fadern som i den ena stunden när en sjuklig besatthet av exotiska fåglar och i den andra rör sig som en kackerlacka över golvet. Hur mycket som är baserat på verkliga, förvrängda barndomsminnen och hur mycket som är fria fabulationer, är omöjligt att avgöra - och egentligen spelar det ingen större roll. Schulz berättarspråk går inte att likna vid något annat, det sköljde över mig och drog med mig in på ett sätt jag inte upplevt på mycket länge.

Det är frestande att fantisera om hur Schlulzs författarskap kunde ha utvecklats om han inte varit född på fel plats, vid fel tidpunkt och med "fel" etnicitet. Såhär på Världsbokdagen (och resten av året också för den delen) kan det också vara på sin plats att komma ihåg alla de författare som av olika skäl förföljs världen över, och de som lever i exil i Sverige idag. Några av de senare går det att läsa om i Den osynliga litteraturskatten av Anna Franklin & Reza Rezvani (utgiven på Förlaget Tranan).
  • Bruno Schulz noveller kan läsas i engelsk översättning på Schulzian.net.
  • Flera av Schulz konstverk kan ses på Malarze.com.

12 april 2013

Bok 46: Inbjudan till de våghalsiga, Dorothee Elmiger (Schweiz)



"Jag  tänkte: hurdan är jorden här. Berätta för mig hur det är med torven, där jorden är svart och allt annat också. Hur är det på den plats man kommer ifrån, som du. Hur kommer man därifrån, när man kommer från en plats där jorden är svart och jämn öde platt vegetationsfattig. I fartvinden sa bensinförsäljaren: I torvmarker blir man hela tiden äldre, man åldras med slätterna, skikten."




Om författaren

Dorothee Elmiger föddes 1985 i den lilla staden Wetzikon i norra Schweiz. Hon studerade litteratur, filosofi och statsvetenskap vid universitetet i Zürich, och romandebuterade 2010 med Inbjudan till de våghalsiga. Boken, som fick ett mycket positivt mottagande, belönades med magasinet Aspektes litteraturpris, samt Ingeborg Bachmanns 10.000 europris och nominerades till det Schweiziska Bokpriset.  


Om boken

Margarete och Fritzi, döttrar till polismästare Stein, är de sista ungdomarna i ett utdöende koldistrikt. Långt under deras fötter glöder ännu resterna av den brand som utbröt i gruvgångarna för årtionden sedan; omgivningarna är färgade mörka av koldammet; här och var är marken sönderbruten av slukhål.

På jakt efter sin historia utforskar systrarna polisarkiv och omgivningar, de söker efter en försvunnen flod, finner en häst, och spinner myter kring en mor som de knappt kan minnas. För att inte fastna i den stagnerade omgivning måste de hålla sig i ständig rörelse.


Reflektioner

Jag stod i valet och kvalet mellan två av Schweiz mest kända författare: Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars när en stunds slöläsning på biblioteket fullständigt kullkastade mina planer. "Ung, kvinnlig, schweizisk författare" berättade insidesfliken av en bok på nyhetshyllan "Spännande", tänkte jag, började läsa, och blev fast.

Innan jag började mina efterforskningar var min kunskap om Schweiz mest begränsad till klichéer som klockor, choklad, banker och neutralitet. Vad gällde böcker med schweizanknytning kunde jag bara komma på två som jag faktiskt hade läst: Johanna Spyris Heidi och Lisa Tetzners Sotarpojken. Ingendera kunde sägas vara någon bra representant för landet ifråga. Det var med andra ord med lika delar nyfikenhet och spänning som jag gav mig i kast med Inbjudan till de våghalsiga.     

Redan omslagsbilden ger en föraning om den miljö berättelsen utspelar sig i: karga, övergivna, samhällen, där skeletten av den nedlagda gruvindustrin ännu skjuter upp ur marken. Här lever systrarna Stein, avskurna från sin egen historia av en far som inte ville berätta och en mor som sedan länge flytt trakten. I geografi och litteratur söker de efter det förflutna - den försvunna floden som en gång gav liv åt trakten.

Det är en dyster, men samtidigt oväntat hoppfull berättelse som möter läsaren. Margarete och Fritzi gör uppror mot omgivningen genom sitt envisa sökande. De låter sig inte nedslås av faderns ogillande eller bristen på information. Den okända modern blir för dem ömsom Hemingway, ömsom Rosa Luxembourg; floden ett löfte om framtiden.
"Vintern är här just nu, men snart kommer snöfallet att lätta. Den enda åtgärden mot att frysa ihjäl är tills vidare den ovillkorliga klättringen över snöberget."
Inbjudan till de våghalsiga består av uppbrutna meningar, prosa blandad med fakta, och bitvis ren poesi. Författare som använder sig av annorlunda stilgrepp kan ibland förfalla aningen pretentiösa, men här känns det mest av allt som en frisk fläkt. Jag längtar redan efter Elmigers nästa bok. 


Andra intressanta Schweiziska författare:
  • De förutnämnda Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars
  • Nobelpristagaren Carl Spitteler
  • Deckarförfattaren Joel Dicker, som vunnit flera franska litteraturpriser (tyvärr ej översatt ännu)

Katarina Wikars recenserar Inbjudan till de våghalsiga för Kulturnytt:
Lyssna: Bokrecension: Inbjudan till de våghalsiga

4 april 2013

Bok 45: Don't be afraid gringo, Elvia Alvarado (Honduras)





"They wanted us to give food out to malnourished mothers and children, but they didn't want us to question why we were malnourished to begin with. They wanted us to grow vegetables on the tiny plots around our houses, but they didn't want us to question why we didn't have enough land to feed ourselves.
But once we started getting together and talking to each other, we started asking these questions."



Om författaren och boken

Elvia Alvarado föddes omkring 1940, som dotter till en fattig honduransk bonde, och började arbeta redan vid tidig ålder. Efter att ha övergivits av föräldrarna bodde hon i två år hos sin äldre bror, men kastades ut av honom när hon i 15-års åldern blev gravid med sitt första barn. Hon lyckades därefter ta sig till Tegucigalpa (Honduras huvudstad) där hon under ett antal månader arbetade som kokerska. De påföljande åren fick hon fler barn  och flyttade ihop med en man vid namn Alberto.

Vändpunkten i hennes liv kom 15 år senare, då hon anställdes av katolska kyrkan för att organisera kvinnogrupper. Grupperna - som skulle skapas i mindre honduranska samhällen och byar - var huvudsakligen tänkta för distribution av mat till undernärda barn, men kom även att bli en plattform för att diskutera ämnen som kvinnors rättigheter och böndernas levnadsvillkor. När kyrkan lade ner kvinnogruppsprogrammet övergick Alvarado till politisk aktivism och började organisera strejker, ockupationer och landåtertagande.

Don't be afraid Gringo (1987) är resultatet av ett samarbete mellan Alvarado och den amerikanska människorättsaktivisten Medea Benjamin.


Reflektioner

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste och våldsammaste länder (2011 låg statistiken på 82 mord per
100 000 invånare
). Sedan landet blev självständigt från Spanien under första halvan av 1800-talet har det skett ett stort antal statskupper. Tiden från senare delen av 1900-talet och fram till idag har präglats av konflikter om odlingsmarken mellan de fattiga bönderna och banan- och kaffeföretagen.

Don't be afraid Gringo är den första icke-skönlitterära boken som jag skriver om på bloggen - helt enkelt på grund av att jag inte lyckades spåra upp någon översatt skönlitterär honduransk bok. Valet visade sig dock vara allt annat än dåligt. Elvia Alvarados livsberättelse ger ett perspektiv på motsättningarna mellan den rika och fattiga världen som (tyvärr) fortfarande är dagsaktuellt trots att boken kom ut för snart 30 år sedan.

Boken är skriven med en tydliga agenda - att ge (i första hand amerikaner) förståelse för Alvarados och hennes medaktivisters kamp för jordbesittning och kvinnors rättigheter. Att bara definiera den som en politisk pamflett skulle dock vara en orättvisa. Förutom perspektivet och den rena faktaaspekten är det mest intressanta med Don't be afraid Gringos sättet som boken är skriven på. Man kan närmast likna det vid att Alvarado för en muntlig konversation med läsaren, där allt - även många av hennes egna uppfattningar - ifrågasätts.

Trots barnen som hon måste försörja, trots aversionen hos bönderna om kring henne (som anklagar henne för att vara allt från kommunist till manslukerska), trots motståndet från kyrkan, trots fientligheten från storföretagen så fortsätter hon att kämpa för det hon tror på. Med sina många praktiska detaljer och beskrivningar av bondeorganisationens framväxt utgör Don't be afraid Gringo en handbok i (fredlig) social aktivism. Ord och tankar blir meningslösa om de inte åtföljs av handling, menar Alvarado. Ett budskap som kan låta nog så simpelt, men är lätt att glömma bort i en vardagsstress och ett informationsöverflöde där människoliv bara utgör siffror i statistiken.


Läs en intervju med Elvia Alvarado från 1997 på Peace Corps hemsida. 

Se dokumentären Elvia: The fight for Land and Liberty om Elvia Alvarado på Deep Dish TV

Eller varför inte ta en kik på vilken bok Ann på A year of reading the world valde för Honduras. 

11 mars 2013

Bonusbok: Drömmar och stenar, Magdalena Tulli (Polen)





"Offentliga byggnader började växa upp samtidigt som bostadshusen - stora, medelstora och små, smäckra och klumpiga, utsmyckade och alldeles vanliga. De växte upp ur marken och klättrade allt högre, omgärdade av träställningar, bland moln av kalkdamm, bland larm och stoj, bland skottkärrornas gnissel, murslevarnas raspande, plötsliga varningsrop och den dova klangen från fallande tegelstenar"



Om författaren

Författaren och översättaren Magdalena Tulli föddes 1955 i ett Warszawa som fortfarande bar tydliga spår av andra världskrigets härjningar och massakrer. Modern var polsk judinna medan fadern var italienare, och hon kom att spendera en stor del av sin uppväxt i fäderneslandet. Författardebuten skedde förhållandevis sent i livet med Drömmar och stenar (1995), som belönades med det prestigefyllda Kościelskipriset.  

Drömmar och stenar är, i skrivande stund, den enda av hennes böcker som översatts till svenska. På engelska finns dock ytterligare tre böcker - Moving parts, Flaw och In red.


Om boken

Drömmar och stenar är berättelsen om Warszawas återuppbyggande. Bit för bit staplas tegelsten på tegelsten; byggnader skjuter upp och fylls med lägenheter, möbler, människor. På födelsestadens ruiner monterar Tulli upp ett metafysiskt stadslandskap där gårdagens och nuets Warszawa kämpar om utrymmet.


Reflektioner

Medan jag läste Drömmar och stenar kom jag på mig själv med att jämföra boken med en samling byggklossar. Beståndsdelarna finns där redan från början, men slutresultatet beror helt på hur de sammanfogas. Ingenting är bestående i Tullis skildring av Warszawa, allt bryts ständigt ner eller ändrar form. För de som återstod av stadens invånare efter andra världskriget var de mänskliga och geografiska förändringarna enorma: nära 90% av staden låg i ruiner och hundratusentals ur befolkningen hade dödats. Staden som den en gång varit fanns bara kvar i människors minnen, men inte heller där var den skyddad mot förändring:
"Minnen är som flisor som flyger när man hugger ved. De blir kvar där de fallit, när man redan eldat upp veden i ugnen. När de trampats ned av skor och dränkts av regn ändrar de så sakteliga kulör. När man nu inte kan förvara eller rädda någonting, hur skulle minnena kunna stå emot förändringar?"
Drömmar och städer för tankarna till de poetiska stadsskildringarna i Calvinos De osynliga städerna, men också till stadssymfonier (bildmontage av stadsmiljöer satta till musik) som Godfrey Reggios Quatsitrilogi.


Trailer för Koyaanisqatsi, den första filmen i Qatsitrilogin, från LeCinephobes Youtubekanal:




Frågan som återkommer boken igenom är vad staden egentligen är - en utstuderad maskin eller en levande organism? Ingenjörer och stadsbyggnadskontor ersätts förr eller senare och politiska ideal skiftar, men stenarna och fundamenten kvarstår. De minnen som finns inristade i dem lever längre än människorna.

Drömmar och stenar är en krävande bok med ett berättargrepp som förmodligen inte faller alla läsare i smaken, men för den som trots allt ger den en chans väntar en unik läsupplevelse med ett fantastiskt språk och oväntade perspektiv på omvärlden.

6 mars 2013

Bok 44: Profetmorden, Mehmet Murat Somer (Turkiet)





"Det var alltid någon form av missöde eller olycka. I polisens register sorteras de utanundantag in under 'olösta fall'. Om det inte rörde sig om mord var det alltid våra
flickor själva som fick skulden. Så även i detta fall. Påtänd, berusad transvestit innebränd i sitt hem! Jag svor högt för mig själv, men det räckte inte för att bli av med vreden."




Om författaren

Mehmet Murat Somer (f. 1959) är för närvarande bosatt i Istanbul. Han har tidigare bland annat arbetat som ingenjör vid Sony och chef för Citibank. För närvarande är han verksam som författare och ledarkonsult. Profetmorden är den första av sex planerade böcker i Hop-Çiki-Yaya-serien, den andra boken - Lustmordet - kommer på svenska under 2013.
 

Om boken

En seriemördare är lös i Istanbul. En efter en dödas transvestiter som delar namn med bibliska profeter, och polisen gör inte mycket för att stoppa det. Det är med andra ord upp till bokens huvudperson - en namnlös nattklubbsägare, transvestit och datakonsult - att ta saken i sina egna händer.


Reflektioner

Med ena foten i Asien och den andra i Europa har Turkiet länge varit en mötesplats för olika kulturer. Landet, som i sin nuvarande form bara existerat sedan 1923, har utgjort maktcentra för två stora riken under historiens lopp: det Bysantinska och sedan det Osmanska. Trots att en överväldigande majoritet av befolkningen är muslimsk har Turkiet en lång tradition av sekulärt styre.

För en svensk publik är förmodligen Yasar Kemal och nobelpristagaren Orhan Pamuk de mest välkända turkiska författarnamnen. De senaste åren har även två intressanta kvinnliga författare översatts till svenska - Asli Erdogan och Elif Shafak. Deras romaner har, liksom Somers, ett starkt fokus på Istanbul.

Profetmorden är en snabbläst och ganska lättsmält bok som stilmässigt påminner mycket om en noirdeckare (ett intryck som förstärks av bokomslaget, som pryds av den rökande, svartklädda huvudpersonen). Som underhållning för stunden håller romanen absolut måttet - ond bråd död blandas med nattklubbsliv, medan nätchatt och popkulturreferenser avlöser varandra. Tråkigt blir det aldrig.

Det romanen faller lite på är avsaknaden av persondjup och miljödetaljer. Ofta känns det som om författaren koncentrerar sig så mycket på hur han ska ta karaktärerna från punkt A till punkt B att han glömmer att ge dem personlighet och verklighetsförankring. Förhoppningsvis kommer Somer att utveckla huvudkaraktärerna mer i de kommande böckerna.

Två intressanta intervjuer med Mehmet Murat Somer: den första i The Guardian och den andra på Detectives Beyond Borders blog (en blogg som rekommenderas varmt till de som är nyfikna på internationella deckare). 

25 februari 2013

Bonusbok: Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky (Tyskland)






"Paradiset är en ö. Helvetet också."







Om författaren

Författaren och formgivaren Judith Schalansky (f. 1980) växte upp i isolationens DDR-Tyskland. Hon fascinerades tidigt av berättelser om avlägsna platser och kallar sig själv för ett "Atlasbarn", eftersom hon i brist på verkliga utlandsresor fick färdas i fantasin med hjälp av kartböcker.

Efter att under flera år ha varit verksam som grafiker och föreläsare, gav Schalansky 2008 ut sin första skönlitterära bok: Blau steht dir nicht. Atlas över avlägsna öar, som utkom året därpå, utsågs till 2009 års vackraste bok av Stiftung Buchkunst. Hennes tredje bok - Giraffens hals - utkommer på svenska under 2013 (info från boken).


Om boken

Atlas över avlägsna öar har undertiteln: Femtio öar som jag aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka. Läsaren kan med andra ord redan innan öppnandet av boken att gissa sig till att det inte rör sig om en vanlig kartbok. Snarare är det en drömsk skildring av öar utifrån ett brottstycke av deras historia. Här berättas det om naturkatastrofer och myterier, mikrodiktaturer och utopier.

Några av öarnas namn är bekanta: Sankta Helena, där Napoleon tillbringade sina sista dagar; Iwo Jima, Påskön, Julön, Bountymyteristernas Pitcairn. Andra befinner sig i historieböckernas marginaler - karga platser befolkade enbart av sälar, fåglar, och en och annan valjägare. För några av sina upptäckare representerar de fängelser, för andra frihet. De har alla sina historier att berätta.


Reflektioner

"Det är hög tid att vi börjar räkna kartografin till poesin och erkänner att atlasen hör till skönlitteraturen [...]", skriver Schalansky i bokens förord. En åsikt som hon bland annat grundar på att platsnamn ofta säger mer om den förmente "upptäckaren" och politiska intressen än om platsen ifråga. Den ryska staden Volgograd bar t.ex. i nära 400 år namnet Tsaritsyn, innan den döptes om till Stalingrad, och därefter (1961) fick sitt nuvarande namn. I Australien döptes ett stort antal platser med tyska namn om till följd av första världskriget, och återfick inte sina ursprungsnamn förrän 1935. Namndisbyten om Periska Viken contra Arabiska Viken inte heller att förglömma.

Kartornas världsbilder är med andra ord både subjektiva och föränderliga. 1963 sköt en ny ö - Surtsey - plötsligt upp över havsytan, 2012 togs ön Sandy Island bort från såväl Google Maps som National Geographics kartor efter att ett forskningsteam bevisat att den inte existerade.  

Atlas över avlägsna öar är inte en bok som ska sträckläsas, utan snarare en som ska njutas en liten bit i taget. De minutiösa kartorna och de korta berättelserna som åtföljer dem är både vackra och ger ett sug efter mer. Allt är dock inte drömmar och äventyr. Många av skildringarna bär vittnen om kolonialismens och exploateringens fasor: stränder röda av ruttnande valkött, fördrivna urbefolkningar, ekosystem som aldrig kommer att återhämta sig.

Schalanskys bok är inte riktigt skönlitteratur, men inte heller enbart en faktaskildring. Snarare erbjuder den ett perspektiv, bland många andra, på verkligheten. Det är en bok jag inte skulle tveka att sätta i händerna på en gäst eller vän - oavsett ålder eller bakgrund. Den väcker upptäckarglädje och nyfikenhet hos läsaren, och är dessutom riktigt, riktigt snygg.


Lite boktips för den som redan läst Atlas över avlägsna öar:


Klassiska böcker som utspelar sig på öar

Gullivers resor, Jonathan Swift
Robinson Crusoe, Daniel Defoe
Skattkammarön, Robert Louis Stevenson
Den hemlighetsfulla ön, Jules Verne
Flugornas herre, William Golding


Faktaböcker

Atlantic: A Vast Ocean of a Million Stories, Simon Winchester
Flertalet av Bengt Danielssons och Thor Heyerdahls böcker (med förbehållet av att de är av sin tid)


Andra skönlitterära skildringar

Annie-John, Jamaica Kincaid
Tales of the Tikongs, Epeli Hau'ofa
En skörd av tårar, Edwidge Danticat
By Reef and Palm and Other Stories, Louis Becke

De dömdas ö, Stig Dagerman (finns som e-bok på Litteraturbanken)
Myteriet på Bounty, John Boyne (alt. den gamla Nordhoff/Hall boken om samma händelse)
Gårdagens ö, Umberto Eco
Björnön, Alistair McLean

19 februari 2013

Bok 43: A history of the world in 10½ chapters, Julian Barnes (Storbritannien)




 

"We lie here in our hospital bed of the present (what nice clean sheets we get nowadays) with a bubble of daily news drip-fed into our arm. [...] And while we fret and writhe in bandaged uncertainty - are we a voluntary patient - we fabulate. We make up a story to cover the facts we don't know or can't accept; we keep a few true facts and spin a new story round them. Our panic and our pain are only eased by soothing fabulation; we call it history."




Om författaren

Julian Barnes (f. 1964) studerade moderna språk i London och Oxford, och var bland annat verksam som recensent innan han 1980 slog in på författarbanan med romanen Metroland. Sedan dess har han skrivit ett stort antal romaner (och åtskilliga deckare under pseudonymen Dan Kavanagh) samt nominerats till Booker Priset tre gånger. Debutromanen Metroland filmatiserades 1997.


Om boken

A History of the world in 10½ chapters (1989) är en av Barnes mest omdiskuterade och uppmärksammade romaner. Handlingen, som är uppdelad i korta episoder, tar sin utgångspunkt i syndafloden. Därefter rör den sig framåt genom världshistorien - via flotten Medusa och Förintelsen till filminspelningar och månfärder.

Trots det ambitiösa upplägget är Barnes stil både lättläst och humoristisk, fiktiv och faktaspäckad. Med trämaskarna som ständiga följeslagare rör sig människorna genom historien, från dårskap till dårskap, från storhet till storhet.


Reflektioner

Valet av boken för Storbritannien var ett förvånansvärt lätt. A history of the world... hade stått och samlat damm i min bokhylla sedan flera år tillbaka när jag fick den rekommenderad av mina medvolontärer på e-boksarkivet Projekt Gutenberg. Superlativ staplades på superlativ och byggde upp förväntningar bortom rim och reson. Det var med andra ord knappast överraskande att boken till att börja med gjorde mig lätt besviken, men detta första intryck varade lyckligtvis inte länge.

Romanen börjar med en tragikomisk skildring av Noaks ark. Gubben Noak själv visar sig snart vara en sadistisk suput som  inte drar sig för att frossa på den ena utrotningshotade arten efter den andra (lite som en forntida föregångare till Charles Darwins Gourmet klubb). Djuren själva gör sitt bästa för att slippa bli uppmärksammade och uppätna.
 
Därefter följer vitt skilda noveller och essäer: ett gisslandrama, en rättegång mot trämaskar, skeppsbrott, vansinne, sökandet efter arken. Gemensamt för flertalet av huvudpersonerna i (de i många fall verklighetsbaserade) berättelsernas är deras alienation från omvärlden - vare sig det beror på psykisk ohälsa, isolation eller separation från familj och hemland. De söker efter ett fotfäste på tillvarons gungfly,  men det slutar ofta med att marken ger vika under deras fötter. Samtidigt är meningsskapandet nödvändigt, för vad är egentligen alternativet?:
"And so it is with love. We must believe in it, or we are lost. We may not obtain it, or we may obtain it and find it renders us unhappy; we must still believe in it. If we don't, then we merely surrender to the history of the world and someone else's truth."
Styrkan i A history of the world in 10½ chapters ligger i novellernas variation och Barnes förmåga att väva samman teman och händelse till en helhet. Det är den typ av bok som belönar läsaren med nya insikter vid varje omläsning, och dess lättillgänglighet gör den till ett idealt val för bokklubbsläsning.

Julian Barnes hemsida är fullmatad med allt från ljud- och videoklipp till recensioner, författarinformation och länkar till korta berättelser. Den är väl värd ett besök.

Presskonferens med Julian Barnes i samband med att han belönades med Booker Priset:
(Video tillgänglig via The Telegraphs Yotubekanal)