"Det här var förmodligen vad som menades med landsflykt.
Var hade han träffat på det ordet förut? Bara i romaner som han läst när han var ung. Där hade ordet en skön och ädel nyans av ståndaktighet och mod. Nu insåg han att det varken innefattade mod eller ståndaktighet, bara rädsla."
Om författaren
Andrej Volos, som allmänt brukar räknas som en rysk författare, föddes på 50-talet (1955 enligt förlagets hemsida, 1957 enligt den svenska utgåvan av Hurramabad) i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Hans familj lämnade, liksom ett stort antal andra ryssar, landet under 1990-talet på grund av de allt hårdare livsvillkoren. Volos gjorde sin litterära debut som poet 1979 och har bland annat belönats med Anti-Booker priset för Hurramabad, som är den första av hans romaner som översatts till svenska.
Om boken
Hurramabad (2000) består av ett antal löst sammanhållna noveller, vilka först publicerades i den ryska tidskriften Novy Mir. Berättelserna tar plats i den fiktiva staden Hurramabad och är till största del fokuserade på de etniska ryssarnas situation i Tadzjikistan i samband med Sovjets sönderfall, landets återvunna självständighet och inbördeskriget 1992-1997.
Reflektioner:
Tadzjikistans historia är präglad av invasioner och kolonisation. När landet under början av 1900-talet kom under sovjetiskt styre drogs gränserna om och två av regionens kulturella centra, Samarkand och Bukhara, införlivades med Uzbekistan - något som måste ha påverkat den tadzjikiska kulturen oerhört. Tadzjikisk skönlitteratur verkar vara nära nog icke existerande på både svenska och engelska idag, så jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hittat Hurramabad.
Två ständigt återkommande teman i Volos novellsamling är etnicitet och identitet. Efter Sovjets sönderfall blev livet för den ryska befolkningen i Tadzjikistan allt mer omöjligt och många - i synnerhet de yngre - valde att emigrera. Motsättningarna mellan ryssar och tadzjiker är synliga både i våldsamheterna och i mindre, vardagliga händelser - som när huvudpersonen i novellen Utanför ser uppmaningen "RYSSAR ÅK INTE VI BEHÖVER SLAVAR!" klottrat på järnvägsstationen.
Flera av novellernas huvudpersoner är på väg att ge sig av, men några vägrar. För dem är det Tadzjikistan, snarare än Ryssland, som blivit hemlandet: här har de fötts, levt sina liv, och här ligger deras anhöriga begravda. Betecknande nog handlar två av novellerna just om gravar. I Stigningen beger sig en äldre kvinna och hennes barnbarn på en mödosam vandring till hennes avlidne makes grav; i En bra sten till fars grav försöker en son desperat få tag på en gravsten till faderns grav dagarna innan familjen ska lämna landet.
Jag kan inte låta bli att tänka att jag som västerlänning (och ganska okunnig om Tadzjikistans historia) måste få en helt annorlunda läsupplevelse av Hurramabad än t.ex. en rysk eller tadzjikisk läsare. För mig framstår tidsangivelserna i novellerna som vaga och berättelserna därigenom som universella. Samtidigt vet jag, genom recensioner jag läst, att Hurramabad påminner mycket om Dusjanbe och att de händelser som det emellanåt refereras till verkligen har skett...
Volos visar, med oerhörd skicklighet, hur vanliga människor kan gripa till våld och hur individerna drabbas i ett samhälle i sönderfall. Den novell jag tyckte var mest lyckad var Snoken, som följer en kvinna som beger sig till Moskva för att undersöka lägenhetsmarknaden för dotterns familjs räkning. Under resans gång tänker hon på en orm som flyttat in i hennes hem i Tadzjikistan och blivit hennes husdjur. Miljöväxlingen mellan de båda städerna och den vardagliga ormens skiftning till något främmande och farligt gör att berättelsen blir oroväckande, men samtidigt framåtblickande.
Sammanfattningsvis tyckte jag att novellerna i Hurramabad till största del höll en mycket hög kvalitet - och även de mindre lyckade var läsvärda på grund av Volos ekonomiska, men samtidigt målande, språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar