Bok 31: Ett piggsvins memoarer, Alain Mabanckou (Kongo-Brazzaville)

"och så var det dessa upprepade dödsfall i Mossaka, dödsfall som kom slag i slag, den ena begravningen följde på den andra, knappt hade man slutat gråta över en död förrän nästa stod på tur [...]"

Om författaren

Alain Mabanckou (född 1966) växte upp i staden Pointe Noire i Kong-Brazzaville. Han utbildade sig till jurist och började snart även att skriva romaner och noveller. Genombrottet kom 1998 med Bleu-Blanc-Rouge, som belönades med Grand prix littéraire d'Afrique noire. I skrivande stund har tre av hans romaner översatts till svenska (och ytterliggare två till engelska). Däribland den Prix Renaudot-belönade Ett piggsvins memoarer (2006).

Under 2000-talet har Mabanckou, utöver skrivandet, bland annat varit verksam som professor i franskspråkig litteratur vid University of California.


Om boken

Liggandes under ett stort baobaträd berättar ett piggsvin historien om sitt liv - hur han som ung lämnade sin flock för att tjäna en människa, hur han mer eller mindre motvilligt tvingades utföra otaliga mord i dennes tjänst, och hur han slutligen återfick sin frihet i samband med sin herres död.


Reflektioner

Kongo-Brazzaville, eller Republiken Kongo, blev självständigt från Frankrike 1960. Landet, som är ett av Afrikas mindre sett till befolkningsstorleken, har under den senare delen av 1900-talet härjats av etniska och politiska motsättningar, och tidvis även av inbördeskrig.

Många av de brazzaville-kongolesiska författarna skriver på franska, som är landets officiella språk. Utöver Mabanckou har jag bara kunnat hitta en författare som finns översatt till svenska - Emmanuel Dongala. Den senare har även ett antal böcker översatta till norska och engelska - och det finns självklart betydligt fler författare att välja på för de som har möjlighet att läsa på franska.

Centralt för Ett piggsvins memoarer är myten om att människor har dubbelgångare i form av olika djur vars öden är tätt sammanlänkade med de människor de tjänar. Dessa dubbelgångare kan, i Mabanckous berättelse, vara antinget goda eller skadliga. Kibandi, vars dubbelgångare piggsvinet är, är en begåvad ung snickare som börjar se allt mer avundsamt och hätskt på sin omgivning. Med hjälp av dubbelgångaren tar han hämnd på de människor han anser gjort orätt mot honom. Djuret blir därigenom samtidigt en utomstående observatör av människornas förehavanden och en aktiv deltagare i Kibandis mordiska intriger - ett offer och en medbrottsling.  

Den bild som dröjde sig kvar längst efter avslutad läsning var den av det lilla piggsvinets samtal med det stora trädet - ett samtal som rör sig lika mycket kring människors och djurs dårskap som den egna dödligheten. I romanen kan läsaren ana sig till det förestående slutet på det levnadssätt som präglar Kibandis by. Den första bybon har nyligen återvänt efter studier utomlands och grupper av antropologer är redan på plats för att studera och dokumentera de lokala sedvänjorna innan de försvinner. Trots det är berättelsen ofta humoristisk och slutet förvånansvärt hoppfyllt. Livet är kort, tycks Mabanckou vilja säga, men världen består. Skadliga dubbelgångare kan förändras till det bättre och det går att bryta destruktiva mönster.

Alain Mabanckous hemsida är värt ett besök (OBS! Franskspråkig).

Bonusbok: The Stray Sod Country, Patrick McCabe (Irland)

"I mean who in their right mind would want to murder a poor old Jack Russell? But then everyone, of course, was not in their right mind."

Om författaren

Patrick McCabe föddes 1955 i det lilla Irländska samhället Clones. Han påbörjade sin författarkarriär samtidigt som han arbetade som lärare. Genombrottet kom 1992 med romanen Slaktarpojken (The Butcher boy) - en mörkt humoristisk berättelse mot bakgrund av kalla kriget, som följer en ung pojke som gradvis tappar verklighetsförankringen och förlorar sig in i en våldsspiral. Både Slaktarpojken och den senare romanen Breakfast on Pluto (1998) har nominerats till Bookerpriset samt filmatiserats.


Om boken

Året är 1958, hunden Laika har just skickats ut i omloppsbana och på Münchens flygplats kliver Manchester Uniteds fotbollslag på det flygplan som ska komma att kosta hälften av spelarna livet. I det Irländska samhället Cullymore försöker katoliker, protestanter och metodister att samexistera och förbereda inför den teaterproduktion som är tänkt att sätta orten på kartan. Samtidigt börjar ryktet gå om att en övernaturlig ondska hemsöker den lilla orten...


Reflektioner

En observant läsare kanske märker att jag räknar The Stray Sod Country (2010) som en bonusbok snarare än min bok för Irland - något som har en ganska enkel förklaring. Jag hade redan valt en författare att läsa för Irland (John McGahern) när jag, i samband med slösurfande i bibliotekskatalogen, upptäckte att ett av kommunbiblioteken köpt in en bok av en av mina favoritförfattare. Kort sagt föll jag till föga för läsdjävulen. Irland kommer därför vid ett senare tillfälle att kompletteras med den bok jag egentligen skulle ha läst...

Att Irland är ett land med en uppsjö av bra författare är väl knappast något som behöver påpekas. Förutom forna tiders giganter som James Joyce, Samuel Beckett, Flann O'Brien m.fl. återfinns här även Bookerprisvinnaren Roddy Doyle.

Min personliga favorit har dock under en länge tid varit Patrick McCabe, vars skrivande jag först stiftade bekantskap med genom Neil Jordans filmatisering av Slaktarpojken. Den mörka, skruvade galghumorn var precis enligt min smak och jag föll pladask för det distinkta, rytmiska språk som mötte mig när jag väl lyckats spåra upp ett exemplar av boken.

Förutom den omisskännliga prosan har McCabe ett antal teman som han ständigt återkommer till: motsättningarna mellan dåtid och nutid i småorter på gränsen till förändring, hur vardagliga drifter och händelser kan få människor att tappa fotfästet och göra fruktansvärda saker, samt (föga förvånande med tanke på att det är 1900-talets Irland han skildrar) religionens positiva, negativa och ibland rentav komiska påverkan på människors liv. Det är också något som går igen i The Stray Sod Country. Ett av romanens huvudspår är t.ex. det glödande hat som en av samhällets stöttepelare - Fader  Hand - när mot en annan irländsk präst som lyckats bli kändispastor i USA. 

Fader Hand ger också prov på en annan av McCabes förmågor - att skapa fiktiva karaktärer som samtidigt är komiska, ömkansvärda och djupt obehagliga. Potentialen att agera osjälviskt och begå grymma våldsdåd finns hos alla i McCabes böcker - och små vardagshandlingar kan få ödesdigra konsekvenser.

Vad gällde det övernaturliga inslaget i The Stray Sod Country så kände jag ungefär samma inför det som jag gjorde när jag läste Sarah Waters spökberättelse Främlingen i huset (2010) härförleden - att boken kanske hade klarat sig bättre utan det. Jag har också en känsla av att just den biten av handlingen kan vara en vattendelare för många läsare... The Stray Sod Country hör enligt mig inte till McCabes allra bästa böcker, men är ändå klart läsvärd på grund av sina tidsskildringar och sitt intressanta persongalleri.

En intervju med Patrick McCabe i The Guardian finns här...

... och en annan, riktigt bra intervju finns på författaren Laura Hirds hemsida...

... och slutligen finns en författaruppläsning av en bit av The Stray Sod Country tillgänglig via University College Dublins youtubekanal:

Bok 30: Middlesex, Jeffrey Eugenides (USA)

"Det var fortfarande mörkt ute. Fåglarna hade precis börjat sjunga. Sommarlukter av gräs och fuktig jord fyllde luften, och plötsligt förlorade jag allt mitt mod. Ju närmare stridsvagnen jag kom, desto större såg den ut. Jag blev rädd och ville vända och cykla hem igen. Men sedan slog ljuset om och stridsvagnen fortsatte med ett knyck. Jag ställde mig på tramporna och susade efter den."

Om författaren

Jeffrey Eugenides föddes i Detroit 1960 och slog igenom som författare 1993 med Dödens Jungfrur (The Virgin Suicides). Romanen, som handlar om fem systrar som begår självmord, filmatiserades 1999 av Sofia Coppola. Hans andra roman, Middlesex, utkom 2002 och har bland annat vunnit Pulizerpriset. 


Om boken

Middlesex är berättelsen om Calliope Stephanides och hens familj. Från farföräldrarnas flykt ifrån det brinnande Smyrna (beläget i nuvarande Turkiet) och USA-emigrationen, till familjens kamp för ekonomisk stabilitet under 30-talets depression och 1967 års raskravaller. 

Därefter vidtar Calliopes egen uppväxt under 60- och 70-talet, som inte heller är utan komplikationer. Utan att först veta det själv är Callie intersexuell (eller, för att använda romanpersonens terminologi, hermafrodit), något som blir allt mer märkbart och orsakar problem när hen kommer in i puberteten. Middlesex utspelar sig i miljöer hämtade ur Eugenides eget liv, men är inte självbiografisk.


Reflektioner 

Inspirationen till att läsa just Middlesex fick jag från en föreläsning med Jan Jörnmark som jag var på för några månader sedan. Vid tillfället visade han bland annat ett antal bilder av förfallet i dagens Detroit och gav en bakgrund till hur stadens nuvarande tillstånd uppstått. Nyfikenheten väcktes, och när det blev dags att välja en bok från USA bestämde jag mig därför för att försöka hitta en som utspelade sig just i Detroit.

Det första som slog mig några kapitel in i romanen var att Eugenides måste ha gjort en enorm research inför sitt skrivande. Den berättelse han levererar är inte enbart en familjekrönika, utan också ett panorama över det moderna USA:s (och allra främst Detroits) framväxt - för att inte nämna en inblick i könsforskningen under 1900-talet. Att romanen är så lättsmält som den är, trots det faktaspäckade innehållet, är riktigt imponerande.

En intressant aspekt av Middlesex är det dubbla utanförskap som familjen Stephanides utsätts för när de bosätter sig i Detroit. Av afroamerikanerna i Black Bottom, där Calliopes farmor arbetar, ses de som privilegierade vita. I den välbärgade förorten Middlesex, dit familjen flyttar efter raskravallerna, betraktas de däremot inledningsvis som potentiella fridstörare på grund av sin etnicitet. Eugenides beskriver också de brytningar som växer fram inom huvudpersonens familj, när viljan att bevara de gamla traditionerna inte går att förena med livet i det nya hemlandet.   

Det enda som irriterade mig lite i boken var den ganska ointressanta ramhandlingen i vilken en ca 40-årig Calliope inleder en kärleksaffär med en kvinna i Tyskland. Bortsett från det är det här en både underhållande och tänkvärd berättelse med en väl avvägd balansgång mellan humor och tragedi.

En intervju med Jeffrey Eugenides på New York Times Youtubekanal:


Och ett bibliotekslån av Avgrunden - Jan Jörnmarks fotobok över Detroit - rekommenderas varmt!